Sista sidan av De ska ju ändå dö - tio år i svensk underrättelsetjänst av förre agenten Gunnar Ekberg.
Rapporter från insidan av vänsterorganisationer på 70-talet, de palestinska organisationerna i Sverige och politiskt sprängstoff i Mellanöstern - alla går de i en strid ström från Ekberg till Firman, som det hemliga svenska kontraspionaget kallades internt. Boken berör hans agentliv åren 1964-74.
Nagelbitande och tidvis humoristisk, i sina sakliga och detaljerade skildringar av allt och alla (ett exempel: Ekberg stående med nerdragna byxor i ett trapphus på öfvre Östermalm. Framför honom knäar en spionkollega för att justera avlyssningsutrustningen Ekberg har tejpat i ljumsken. Stor indignation hos den äldre dam som råkar bevittna spektaklet. Vid ett annat tillfälle, i en väntsal, hjälper en liten flicka honom att gömma en filmrulle i hennes dockvagn när han blir jagad av Andra Sidan.)
Förf gör ingen hemlighet av SÄPOS nära samarbete med Israel, och övriga västmakter. Samtidigt får man en mer nyanserad bild av arabstaternas inbördes konflikter, vänsterorganisationernas agerande och olika befrielsefronter, än vad som har getts i media.
Jan Guillou och hans agerande ägnas en hel del utrymme.
De påfrestningar som E:s lojala, dåvarande, hustru uthärdade beskrivs, men förbigås utan kommentarer. Möjligen pga att nuvarande hustrun varit ”till stor hjälp vid arbetet med boken”.
Människan Sven Ekberg framstår mot slutet av boken som en paranoid - inte utan grund - äventyrare.
Han fick gå under jorden en lång period efter sin tid som dubbelagent.
Läsvärd.
Rapporter från insidan av vänsterorganisationer på 70-talet, de palestinska organisationerna i Sverige och politiskt sprängstoff i Mellanöstern - alla går de i en strid ström från Ekberg till Firman, som det hemliga svenska kontraspionaget kallades internt. Boken berör hans agentliv åren 1964-74.
Nagelbitande och tidvis humoristisk, i sina sakliga och detaljerade skildringar av allt och alla (ett exempel: Ekberg stående med nerdragna byxor i ett trapphus på öfvre Östermalm. Framför honom knäar en spionkollega för att justera avlyssningsutrustningen Ekberg har tejpat i ljumsken. Stor indignation hos den äldre dam som råkar bevittna spektaklet. Vid ett annat tillfälle, i en väntsal, hjälper en liten flicka honom att gömma en filmrulle i hennes dockvagn när han blir jagad av Andra Sidan.)
Förf gör ingen hemlighet av SÄPOS nära samarbete med Israel, och övriga västmakter. Samtidigt får man en mer nyanserad bild av arabstaternas inbördes konflikter, vänsterorganisationernas agerande och olika befrielsefronter, än vad som har getts i media.
Jan Guillou och hans agerande ägnas en hel del utrymme.
De påfrestningar som E:s lojala, dåvarande, hustru uthärdade beskrivs, men förbigås utan kommentarer. Möjligen pga att nuvarande hustrun varit ”till stor hjälp vid arbetet med boken”.
Människan Sven Ekberg framstår mot slutet av boken som en paranoid - inte utan grund - äventyrare.
Han fick gå under jorden en lång period efter sin tid som dubbelagent.
Läsvärd.
), men antagligen kommer jag att läsa den när jag orkar, dock lågprioriterat (V Rising är en högre prioritering!). Sennacherib hade den rätta mentaliteten när han jämnade Babylon med marken. Och Esarhaddon borde låtit Babylon förbli ett minne blott, men istället fick han för sig den dåliga smaken att återställa Babylon, och det var ju knappast en bra idé för Assyrien...