Han vill ha barn, bör vi vänta på att jag kanske vill?

Ja det jag skrev i inlägget.

Är det en bra idé att vänta och se om man ändrar sig om några år? Eller är det dumt för att det lägger en konstant press på mig att jag -måste- ändra åsikt om x tid?

Man kommer aldrig att bli helt förberedd på att få barn. Så det är bara att starta. Du kommer ändra dig när du väl har fött.
Men om du verkligen inte vill ha barn, måste du säga detta. Så får han välja om han vill acceptera detta eller göra slut.

De du känner att du vill göra tycker jag låter bäst. Förresten känns du inte riktigt mogen att skaffa barn ännu.

Som det framkommer i inlägget så är han medveten om vad jag tycker idag. Han vill att vi ska ge det mer tid.

Sen är det tyvärr inte så enkelt som att man ändrar sig bara för man fött barnet. ca 8% av föräldrar ångrar sitt föräldraskap i Sverige.

Låt snubben adoptera ett barn i stället. Bättre att ni tar hand om en redan existerande unge än att skaffa en till jävel, planeten har inte behov av fler människor som det är just nu.

Sen är det tyvärr inte så enkelt som att man ändrar sig bara för man fött barnet. ca 8% av föräldrar ångrar sitt föräldraskap i Sverige.

Hej Flashback. Såhär ligger det till. Jag är i ett lyckligt förhållande sen 6 år tillbaka. Min partner (M28) vill ha barn en dag, inte än men någon gång. Jag (F30) har inte barnlängtan. Krasst låter barn för mig som en större risk än eventuell vinst emotionellt. Känner att jag inte hunnit leva livet ännu, inte trivs på jobbet och jag är rädd för att ångra barnet. Vi båda har varit medvetna om varandras inställningar till barn sen start.

Så detta har lett till en del familjerådgivning då jag och min partner verkligen älskar varandra och livet utan varandra känns kasst. Min partner tycker jag stressar på detta och önskar bara att jag ska gå i terapi för att behandla min ångest (som påverkar mig mycket i frågan) och att jag inte måste veta om jag vill ha barn ännu då det är vanligt att ändra sig senare.

Jag är en stressad själ och hanterar detta väldigt dåligt.

Men av alla frågor jag har i mig så är det egentligen en jag undrar hur ni tänker runt.

Tycker ni att i denna situation att det är en bra idé med att vänta och se om jag med tiden ändrar mig?
Jag ser argument för och emot detta.
För: är ju att jag ändå är förhållandevis ung, ingen av oss vill ha barn ännu ändå och det är dumt att kanske kasta ett väldigt fint förhållande på en känsla jag har idag.
Emot: är ju om jag inte klarar av stressen med att känna att jag behöver byta åsikt, kommer jag kunna komma till ett läge där jag kan vänta och se eller kommer jag bara må dåligt?
Samt risken att jag aldrig ändrar åsikt och att vårt fina förhållande tillslut surnar när jag inte ändrar mig.

För att vara tydlig, min partner vill aktivt att vi ska hålla ihop och ha is i magen, han vill inte att vi går skilda vägar ännu. Jag är den som känner en stress över att "hålla fast" honom. Han känner att han vill kämpa och att han har flera år kvar innan han i värsta fall kan hitta en annan partner.

När ni läser detta, vad tycker ni?

Hej Flashback. Såhär ligger det till. Jag är i ett lyckligt förhållande sen 6 år tillbaka. Min partner (M28) vill ha barn en dag, inte än men någon gång. Jag (F30) har inte barnlängtan. Krasst låter barn för mig som en större risk än eventuell vinst emotionellt. Känner att jag inte hunnit leva livet ännu, inte trivs på jobbet och jag är rädd för att ångra barnet. Vi båda har varit medvetna om varandras inställningar till barn sen start.

Så detta har lett till en del familjerådgivning då jag och min partner verkligen älskar varandra och livet utan varandra känns kasst. Min partner tycker jag stressar på detta och önskar bara att jag ska gå i terapi för att behandla min ångest (som påverkar mig mycket i frågan) och att jag inte måste veta om jag vill ha barn ännu då det är vanligt att ändra sig senare.

Jag är en stressad själ och hanterar detta väldigt dåligt.

Men av alla frågor jag har i mig så är det egentligen en jag undrar hur ni tänker runt.

Tycker ni att i denna situation att det är en bra idé med att vänta och se om jag med tiden ändrar mig?
Jag ser argument för och emot detta.
För: är ju att jag ändå är förhållandevis ung, ingen av oss vill ha barn ännu ändå och det är dumt att kanske kasta ett väldigt fint förhållande på en känsla jag har idag.
Emot: är ju om jag inte klarar av stressen med att känna att jag behöver byta åsikt, kommer jag kunna komma till ett läge där jag kan vänta och se eller kommer jag bara må dåligt?
Samt risken att jag aldrig ändrar åsikt och att vårt fina förhållande tillslut surnar när jag inte ändrar mig.

För att vara tydlig, min partner vill aktivt att vi ska hålla ihop och ha is i magen, han vill inte att vi går skilda vägar ännu. Jag är den som känner en stress över att "hålla fast" honom. Han känner att han vill kämpa och att han har flera år kvar innan han i värsta fall kan hitta en annan partner.

När ni läser detta, vad tycker ni?