Citat:
Mm, poesi erbjuder inte alltid en tydlig väg till handling; den fungerar istället ofta som ett utforskande av vårt inre landskap, särskilt i tider av lidande. Denna process kan liknas vid att djupdyka i en bok, bekvämt nedsjunken i en fåtölj, när vad vi egentligen behöver är att städa i vårt inre, att rensa bort det mentala bråte som tar upp onödig plats i vårt psyke.
Denna ambivalens inför att göra livsval är inte ovanlig, även om den kan vara problematisk. Ibland kanske det inte handlar om att göra ett val per se, utan snarare om att följa en väg mot ett mål som verkar förutbestämt, utan att avledas av distraktioner.
Vår utmaning ligger i att förstå hur vi navigerar mot detta mål - att leva utan lidande. Livet är fullt av distraktioner - materiella ting, arbetsuppgifter, romantiska relationer - som kan få oss att tappa kursen. Ofta ser vi tillbaka på den väg vi har vandrat, vilket får oss att klamra oss fast vid det förflutna och på så sätt skapa emotionellt lidande för oss själva. Men detta är en naturlig följd av vår förmåga att minnas; det förflutna är en bekant och kartlagd stig.
Framtiden, däremot, erbjuder ingen klar mållinje och kan verka oändlig, vilket ibland leder till känslor av hopplöshet och överväldigande. Det är lätt att känna sig förlamad och fastna i passivitet. Dock är drivkraften bakom vår resa alltid en strävan efter frigörelse, oavsett om vi blir distraherade, ser tillbaka på det som varit, eller anstränger oss för att se in i en dimmig framtid.
Min argumentation rör sig kring det deterministiska perspektivet att vi saknar valmöjlighet när det gäller vår frigörelse, främst på grund av att lidandet är en djupt rotad del av vår existens. Lidandet driver oss mot frigörelse. Denna drivkraft blir uppenbar när vi granskar mänskliga beteenden; i grunden är motivet bakom våra handlingar, i dess mest elementära och förenklade form, att undvika lidande eller att uppnå inre frid, vilket är samma sak. Detta gäller även när våra handlingar framstår som irrationella eller emotionellt drivna och faktiskt förvärrar vårt lidande.
Nu blev mitt svar lite långt igen, förhoppningsvis är du lite piggare idag.
Denna ambivalens inför att göra livsval är inte ovanlig, även om den kan vara problematisk. Ibland kanske det inte handlar om att göra ett val per se, utan snarare om att följa en väg mot ett mål som verkar förutbestämt, utan att avledas av distraktioner.
Vår utmaning ligger i att förstå hur vi navigerar mot detta mål - att leva utan lidande. Livet är fullt av distraktioner - materiella ting, arbetsuppgifter, romantiska relationer - som kan få oss att tappa kursen. Ofta ser vi tillbaka på den väg vi har vandrat, vilket får oss att klamra oss fast vid det förflutna och på så sätt skapa emotionellt lidande för oss själva. Men detta är en naturlig följd av vår förmåga att minnas; det förflutna är en bekant och kartlagd stig.
Framtiden, däremot, erbjuder ingen klar mållinje och kan verka oändlig, vilket ibland leder till känslor av hopplöshet och överväldigande. Det är lätt att känna sig förlamad och fastna i passivitet. Dock är drivkraften bakom vår resa alltid en strävan efter frigörelse, oavsett om vi blir distraherade, ser tillbaka på det som varit, eller anstränger oss för att se in i en dimmig framtid.
Min argumentation rör sig kring det deterministiska perspektivet att vi saknar valmöjlighet när det gäller vår frigörelse, främst på grund av att lidandet är en djupt rotad del av vår existens. Lidandet driver oss mot frigörelse. Denna drivkraft blir uppenbar när vi granskar mänskliga beteenden; i grunden är motivet bakom våra handlingar, i dess mest elementära och förenklade form, att undvika lidande eller att uppnå inre frid, vilket är samma sak. Detta gäller även när våra handlingar framstår som irrationella eller emotionellt drivna och faktiskt förvärrar vårt lidande.
Nu blev mitt svar lite långt igen, förhoppningsvis är du lite piggare idag.
Nej precis, till en början fungerade den för mig när jag var yngre, och även musiken. Men det blir bara tillfällig läkning. Sedan öppnas såren igen. Och slutligen så förstår man att den aldrig kan definitivt läka en, det blir aldrig någon långsiktig lösning. Och ibland när allt blir än mer svart och hopplöst med åldern så blir den som sagt snarare ett självskadebeteende. Precis som du nämner så är det snarare att utforska och nästla in sig än att frigöra sig. Därför sökte jag mig till filosofin alltmer. Nu är jag dock osäker på om det verkligen är möjligt att läka och frigöra sig från livets tragedi. Men kanske till slut.
Ja förutbestämt vet jag inte, eftersom jag inte vet om det finns planer för våra liv eller ej. Detta är kanske min sista fas innan frigörelsen i så fall. Jag kanske måste sörja och hata av mig en sista runda innan jag är redo.
I övrigt kan jag bara instämma med resten du skriver.
