Meningen med livet - samlingstråd

Den här ovissheten kring allt kan driva mig till vansinne. Det gör det liksom omöjligt att veta hur man skall förhålla sig till livet och världen på det mest gynnsamma sättet både för en själv och andra. Men det är ju där man befinner sig om man är uppriktig. Många klarar dock inte av den situationen, vilket jag har full förståelse för. Det kan verkligen vara psykisk tortyr. Det är inte heller en särskilt fruktsam position om man vill göra filosofin till yrke. Men det är den mest ärliga och klokaste positionen att inta.

Ja, det kanske är så, men med åren har jag insett att att hålla fast vid idén om en personlig livsplan inte riktigt ger den insikt jag hoppades på. För det första kräver det så många antaganden och premisser att det blir svårt att dra rimliga slutsatser. Denna process tar upp mycket tid och engagemang, vilket jag hellre lägger på mer konstruktiva syften. För det andra, en förutbestämd livsplan tar bort spontaniteten från livet. Det finns en spänning i att inte veta vad som väntar runt hörnet.

Att hålla fast vid idén om en livsplan är som att försöka lista ut slutet på en film innan den är slut, och det förstör själva filmupplevelsen.

I stället föredrar jag enklare och mer effektiva regler och discipliner, vilket ger en lagom förutsägbarhet i vardagen utan att förstöra livets spontanitet i ett övergripande perspektiv. Man vill ha en effektiv balans mellan ordning och kaos är nog det jag försöker förmedla.

Men det åsidosatt kan man ibland underhålla idén om en livsplan för att utöva lite mystik. Ibland hamnar man i situationer där man får en väldigt mystisk upplevelse och tänker ungefär att detta var nog verkligen meningen att det skulle hända. Viktigt dock, precis som i poesin, att inte förlora sig själv i de dunkla och diffusa aspekterna i livet och förlora fäste i det rationella. Mysticism, precis som poesi, har den gemensamma egenskapen att båda försöker beskriva det som inte kan beskrivas, och försöker man förstå det som inte kan beskrivas, så kommer man att jaga sin egen svans i cirklar.

För att "fånga" dessa mystiska aspekter i livet, som inte kan beskrivas eller förstås, måste man istället för att försöka förstå, öppna sig och bjuda in det. Det skulle kunna liknas vid att klappa en katt; försöker man närma sig en okänd katt för att klappa den, springer den oftast iväg. Det går inte att springa ifatt en katt, och om man vill klappa den är den bästa möjligheten att vänta tålmodigt tills katten själv kommer närmare.

På samma sätt fungerar det omedvetna sinnet. Det går inte att tränga in i det omedvetna med det medvetna; istället måste man öppna det medvetna sinnet för det omedvetna och bjuda in det. Genom att göra det kan man erhålla djupare insikter om sig själv. Det omedvetna tillåter sig inte att fångas; det kommer bara till det medvetna när man inte försöker fånga det.

Låter klokt och riktigt. Det är lätt att man drar för stora växlar så fort man fått en munsbit.

Fin liknelse med katten, älskar katter för övrigt. Haft flera stycken i livet. Jag är själv en kattpersonlighet förmodligen därför jag gillar dom mer än hundar.

Ja, en starkt bidrande orsak att det hände mig då tror jag just var att jag inte sökte något. Eftersom jag inte visste vad ett andligt uppvaknade ens var på den tiden. Så jag försökte inte medvetet framkalla något.

Ja jag vet inte vad den "upplevelsen" har att säga eller vad den innebär. Skulle jag tro något eller förutsätta något så skulle jag bli religiös och på ett sätt göra en höna av en fjäder. Jag vet inte, är det ärliga svaret, vad den hade att säga mig utöver vad den sa mig då.

När du öppnar upp dig för det omedvetna, vilket du gjorde när du ifrågasatte allt du tidigare tagit för givet, öppnade du inte bara upp dig själv för det omedvetna utan skruvade även upp "kranen" till maximal nivå. Detta resulterar i ett överflöd i det medvetna, vilket ger en intensiv, men samtidigt obegriplig upplevelse. Det är både mycket intressant och extremt irrationellt och svårt att förstå.

Om jag ska använda liknelsen med katten; det skulle vara som att du såg en katt på gatan som du ville klappa. Du satte dig ner och väntade på att katten skulle närma sig, men du gjorde inte bara det. Du tog även fram en stor förpackning kattgodis och slängde det över dig själv, vilket lockade till sig varenda katt i närheten.

Om man plötsligt överväldigas av en hel flock katter kan man aldrig lära känna och förstå någon av dem. När de väl drar sig tillbaka, lämnar de en kvar som en fåne utan en enda klappad katt, med rivsår i ansiktet och urin och päls på kläderna.

Så för att upprätthålla balansen mellan det omedvetna och det medvetna, är det viktigt att inte ifrågasätta varenda sak man tar för givet på en gång. Det är mer konstruktivt att ta dem en och en för att möjliggöra en mer rationell analys.

Nu måste jag dock invända, eftersom du pratar om saker du inte har någon direkt erfarenhet av. Efter vad jag förstått så har du inte din egen upplevelse av liknande? Och hur kan du uttala dig om vad jag upplevde? Missförstå mig inte, jag menar inte att det är något särskilt med mig, jag menar bara att det i allmänhet är rätt fruktlöst att tala om saker man inte varit med om. Exempelvis drar jag inga definitiva slutsatser om en NDE som jag själv aldrig haft.

Jag menar snarare att det inte går att veta mer utöver vad själva händelsen berättade. Men jag har ju skrivit om den så gott jag förmått i en annan tråd och vi har snackat om den tidigare i samma tråd.

Låter som en krånglig stig du hittat. Måste väl ändå vara enklare att låta känslorna styra tillvaron? Dom lever ju sitt eget liv ändå dom rackarna 🙃

Jag påstår inte någonting om innehållet i din upplevelse, utan bara förklarar dynamiken i processen.

Jag har haft flera "mystiska" upplevelser utav den kalibern du beskrivit, och den första upplevelsen gjorde jag exakt som du gjorde, jag ifrågasätta precis allt jag tog för givet; vem jag är, vad jag är, vad är sinne, vad är medvetande, vad är universum, vad är en Gud, vad är själ, vad är ande etc... vilket resulterade i en stark intensiv irrationell upplevelse med alla möjliga fenomen som varande i flera dagar.

Jag gjorde dock det ännu värre vilket förvärrande hela upplevelsen till fullständigt irrationella proportioner, jag experimenterade samtidigt med olika droger. Detta orsakade en psykos som varade i kanske 2 år där jag var mer eller mindre galen; paranoia, schizofrena tendenser och kraftig känslomässig obalans. Sedan när detta var över, resulterade detta i en långgående existentiell depression som varande kanske 4-5 år, där jag var tvungen att mer eller mindre återställa sinnet, och för att göra det var jag tvungen att förstå framförallt lidande, vilket krävde studerande utav buddhistiska doktriner och psykoanalys.

Efter återställandet har jag experimenterat med samma process ett fåtal gånger, fast på en väldigt mild och försiktig nivå för att kunna utsätta fenomenen i upplevelsen under rationell analys för att erhålla större insikter.

Okej, det visste jag inte. Ja, då har du ju verkligen erfarenhet av det "irrationella". Men det blir såklart vanskligt att jämföra våra upplevelser. Min innefattade inte droger eller något annat som påverkar psyket. Då förstår jag även dina rader om att kasta kattgodis över sig, men det är nog mer applicerbart i ditt fall än i mitt i så fall. Det blir lite projektion. Men det är naturligt eftersom man alltid utgår från egen erfarenhet.

Hur klarar du behålla "vettet" och ett försök till grundande i dig själv och verkligheten idag? Är det en risk att du är för troende på buddhismen och att du använder den som en trygghet för struktur och ordning? Eller är du inte så fastlåst kanske? Jag ser hela dyrkandet av Buddha egentligen som bisarrt och typiskt mänskligt, vi måste alltid avguda någon eller något, det ligger liksom i vår natur. Plus det att vi alltid skall tävla sinsemellan. Vem är mer värd än den andre? När alla till slut ändå möter samma krassa öde.

Jag har citerat den tidigare men den tåls att upprepas:

Vanitas vanitatum. Ett Liv. Ett kors. Ett datum. - Ferlin

Ja du har rätt, det är projektion från min sida. Jag mindes heller inte din upplevelse från tidigare.

Hur jag grundar mig själv är genom några välkonstruerade regler och discipliner som jag följer. Med åren har jag även utvecklat en god förmåga till improvisation, vilket gör mig flexibel och anpassningsbar i olika situationer. Jag är skicklig på att undvika hinder och reflektera när det behövs.

Jag har anammat tanken att sinnet är formbart, likt vatten. Precis som vatten kan anta vilken form som helst och anpassa sig efter sin behållare, så formar jag mig efter den situation jag befinner mig i. Detta gör att jag sällan stöter på motstånd eller konflikt. Det är en slags beteckning eller symbol-teknik som korrelerar med det icke-tänkande, reflexmässiga tillståndet som vi tidigare diskuterat.

I Japan kallas detta för "mushin no shin", vilket ungefär betyder "sinne utan sinne".

Jag är dock inte buddhist och jag dyrkar eller ber inte till någon buddha. Jag har bara lånat några av buddhismens metoder och koncept och blandat in lite annat som jag ansåg passade mina behov.

Egentligen känner jag att man lika gärna kan dö nu, eftersom man aldrig kan begripa vad verkligheten är ändå och ingen har någonsin lyckats. Vad finns det att göra mer än ett tidsfördriv till graven? All filosofi är bara "lall" som min brorsa uttryckte det. Vilket gjorde mig lite upprörd vid tillfället, men han har ju rätt. Vi kommer aldrig någonsin någonstans.

Kanske är det så att vi skapar och trasslar in oss i allting som är utöver verklighetens basic tillstånd. Därför finner vi inga svar, för att det är frågor vi själva skapat. Vi har genom våra egna mentala skapelser och tankar krånglat till det för oss nåt enormt. Men detta är såklart bara ytterligare "tänk om". Uppenbart dock är att vi aldrig kommer nå några svar. Vi är måhända på helt fel väg.

Ja, din bror har en poäng när han säger att filosofi bara blir en slags intellektuell lallande om man bara tänker och läser utan att tillämpa det i praktiken. Användbarheten av filosofi ligger egentligen i dess praktiska tillämpning i ens beteende och hur man lever sitt liv. Kunskap är meningslös om man inte har visdomen att använda den i handling. Det är som att lära sig hur man bygger en cykel utan faktiskt att bygga den och sedan använda den för att färdas.

Vad är egentligen poängen med att lära sig eller undersöka hur man bygger en cykel om man inte har för avsikt att bygga den och dra nytta av den? Det blir bara en tidsfördriv utan någon praktisk tillämpning, vilket i grund och botten är meningslöst eller "lall".

Men å andra sidan kan man inte bygga en cykel som man kan använda för cykling utan att först förvärva kunskapen och förståelsen för hur man bygger den, och det är här filosofin kommer in i bilden.

Ett bra exempel på denna relation mellan filosofi och dess praktiska användbarhet är framväxten av den logiska positivismen inom Wienskolan. Det var en grupp vetenskapligt inriktade individer, inklusive filosofer, som insåg att vårt befintliga sätt att tänka inte var tillräckligt för att förstå världen. De var tvungna att utveckla och tillämpa en ny metod för att tänka och undersöka världen. Denna nya tankegång och metod applicerades sedan inom utbildningen i olika skolor och har i hög grad format den moderna vetenskapen som vi känner den idag.

Allt du framhäver är dock bara och?

Vi är inte i närheten, om vi ens kommit närmare någon sanning och lösning på vår gåta på nu flera tusen år.

Ja. du kanske kan få ut något vad gäller hur du bäst bör leva ditt förgängliga pissliv men det är också allt vår samlade kunskap till dags dato har levererat. LÄGG NER allt, det är fruktlös idioti. Det borde vara uppenbart vid det här laget för alla och envar.