Meningen med livet - samlingstråd

Ja, det var ingen korkad gubbe inte. Lite konstigt ändå att det skulle dröja ända till 1800 - talet innan pessimismen fick genomslag. Var ju betydligt värre problem än samtidens I - lands problem man led av förr.

Att uppleva. Meningen med livet kanske visar sig när vi är döda. Tänk att få vara död och softa i graven och kunna känna hur död man är. För att kunna det så kanske livet först var nödvändigt att genomleva.

Tidigare rådde stark censur. Shakespeare la sina pessimistiska utsagor i munnen på halvgalna människor och vår svenska pessimist Agneta Horn måste också hon lägga till dravel om "Gud" när hon skrev om hur mycket hon hatade livet. Än idag behandlas man ju fortfarande ofta som en dåre, även om staten inte kan fängsla eller avrätta en för att man är öppet pessimistisk.

Som tur är så fungerar döden på båda grupper. Optimisterna kommer inte längre känna något behov av någon mening med livet efter döden. Och pessimisterna blir av med sitt lidande för gott.

Det skulle bli fullkomligt kaos på den här planeten utan döden 😂

Summa sumarum: Ett helt onödigt liv.

Livet är 0-120 år av olika känslor. Sen permanent känslofritt. Där har vi läget.

Hade människor varit sanningssökare och ärliga så hade vi begått kollektivt självmord för längesen. Men viljan till liv står över förnuftet, precis som Schopenhauer sade.
Utan livslögner inget samhälle.

Så är det. Religionen må vara förkastad men visst förlitar man sig på att döden är ofelbar.
Och en liten vistelse i 2000 - talet ska man inte klaga på allt för mycket.
Finns ändå en hel del nöjen att ägna sig åt : D

Jag antar att du tänker på drinkvagnen 🙂 Ja den är verkligen inte dum.

Jag kollade igenom delar av den här tråden förut. Tråden är från 03 och det har inte hänt något nytt om meningen med livet sen starten av tråden. Det mesta är väl redan sagt om det här ämnet antar jag.

Det fanns nog inte ens så mycket att säga från start. Vore intressant att höra från den person som har ett korrekt och klockrent svar på frågan om livets mening.
Men det tycks vara en del som spekulerar i ämnet ändå så frågan kanske inte går så obemärkt förbi som det ibland verkar.

Vilket liv av alla möjliga oändligheter... Säger det inte dig något att när just "du" hamnade i dig själv så skulle den känslan lika bra kunna vara upplevd av någon annan och att allt som finns är olika känslor av olika jag.
Det är i praktiken omöjligt att du blev till, istället var det du som utvecklades. Om processen ledde upp till dig en gång så kan inget annat vara möjligt än att det kommer bli så igen.

Ja synen på sig själv som en unik individ är tvivelaktig. Säkert har och kommer det existera nästintill identiska individer som oss med så gott som samma personligheter tankar och känslor, och utseenden. Hela tillvaron är meningslös och banal upprepning.