Ord och uttryck som du stör dig på [Sammanfogad tråd]

Man ser ofta det intransitiva verbet husera (hålla till någonstans) användas där det transitiva inhysa (upplåta husrum åt någon) vore korrekt.

Verkar rimligt är mycket mer användbart. Oftast handlar det inte om att det är vettigt. Men skit i att det ska vara liknande mening. Allt tyder på det är ett bättre uttryck.

Jag vill slå folk med ett bröd i huvet som använder ordet killgissar. Blir tokig. Sluta upp med det omedelbart.

Helt plötsligt översvämmas vi med personer som beskrivs som en

"Legendar"

Var det något fel på legend?

Var Einstein ett geni eller geniar kanske.

Legendar - En legendarisk person

https://svenska.se/so/?sok=legendar&pz=1

Legendarisk - [Någon]som det berättas fantastiska historier om, om person, händelse eller dylikt

https://svenska.se/so/?sok=legendarisk&pz=2

Var det något mer du ville veta?

Legend - uppbygglig berättelse om (främst) övernaturliga händelser i framstående religiös personlighets liv

https://svenska.se/so/?id=145873&pz=7

Ungarna fick en varsin glass.

Var för någongstans?

Innan ordet legendar fick fäste - det är ganska nytt; det saknas i "sitt" SAOB-band från 1939 - använde man gärna legend i stället, ja. Men åtminstone i mina minnesbilder var det sällan legend användes ensamt i den betydelsen, utan den vanliga konstruktionen var levande legend.

1963 lär vara det år som legendar fick fäste om man ska tro SO och det bör man väl.

https://svenska.se/so/?id=145874&pz=7

Det som blir fel är att varsin betyder en åt var. Den mening du återger blir då omskriven:

Ungarna fick en en åt var glass

.

Det är götaländsk dialekt.

Lite liknande är detta med att lägga till »stycken« som någon extra [helt onödig] bestämningsartikel.

Det är bara tre »stycken« utespelare i varje lag under övertiden.

Vad är det för »stycken«, är det isblock?

Följande citat är tagna från artikeln "Legend och legendar – reflektioner kring en lexikal konkurrens i svenskan" som publicerades i Språk & stil NF 29, 2019.

Ingen som regelbundet läser svensk dagspress torde ha kunnat undgå att konstatera att användningen av ordet legendar under de senaste decennierna har ökat lavinartat i frekvens, inte minst inom sportjournalistiken, där ordet också har sitt ursprung, vilket inte daterar sig längre tillbaka i tiden än 1963

[...] uttrycket levande legend [...] har enligt Bo Bergman (2007 s. 195) »sin förebild i engelskans living legend från början av 1900-talet», då det användes av Lytten Strachey i hans Eminent Victorians (1918) och i svenskan skulle uttrycket levande legend enligt samme författare »vara känt åtminstone sedan 1980-talet».

Bergman, Bo, 2007: Ordens ursprung. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Uttrycket levande legend kan således vara av yngre datum än legendar.

Ofta använt i sportsammanhang. Vill tillägga även för avlidna personer som verkat inom kulturyrken. Teater, tv, film, radio.

Det är skillnad på folk och fä vad gäller eftermälet.

Kan vara. Eller skulle kunna vara. Men jag har två argument emot. Det första är min personliga minnesbild. Legendar kändes nytt och konstigt när jag stötte på det för första gången, medan levande legend känns som det alltid har funnits - och jag började läsa tidningar i början på 1960-talet.

Det andra argumentet tar sikte på att det är Lytton Strachey som var upphovsman. Strachey var en skicklig stilist från Bloomsbury-gruppen som strödde eleganta ironier omkring sig och nog kan ha påverkat en och annan svensk journalist eller skriftställare, (Jolo, till exempel) men han dog 1932, och på sextiotalet och senare kan jag garantera att Strachey var död som dronten i svenska sportjournalistkretsar. Den ende bland dessa som då överhuvudtaget torde ha känt till Strachey ens till namnet är Torsten Tegnér, och om det är T.T. som har infört kollokationen till svenska, har han rimligen gjort det mycket tidigare - han började ju skriva i Idrottsbladet 1915.