Citat:
Ursprungligen postat av
bartram
Borgnäs har även skrivit "Nationens intresse" där myndighetshanteringen av U-båtsincidenterna Estonia-olyckan, och MOP tas som intäkt för en mörkläggningskultur som i värsta fall försöker dölja att "statsapparaten" varit inblandad, där ett avslöjande skulle få förödande effekter för denna statsapparats legitimitet.
Det är dock först i den sista boken han han pläderar för den omvända skottordningen där LP skulle ha beskutits först, och att det inte var ett vådaskott. Om skottordningen diskuterar LB och GW på GW:S hemsida strax efter LB:S publicering. Jag tar inte ställning för vare sig det ena eller andra men tycker att argumentationen för att det inte var ett vådaskott är märklig.
Stämmer fint det, och dessutom har han skrivit en bok om fallet Catrine da Costa, eller styckmordet med "Allmänläkaren" och "Obducenten". Den boken blev emellertid hårt kritiserat inte minst av Per Lindeberg, som skriver så här om den gode "Nojnäs":
Det hör också till saken att Lars Borgnäs som yrkesman är ifrågasatt av många kollegor, inte enbart inom SVT. Detta sammanhänger bl.a. med hans ihärdiga försök att utpeka svenska poliser som skyldiga till mordet på statsminister Olof Palme, ett fantasifullt konspirationsdrama, som nog snarare borde ha finansierats över underhållningsavdelningens budget än med de pengar som avsatts för undersökande journalistik. Det vedernamn, som Borgnäs begåvats med av skämtsamma arbetskamrater ("Nojnäs") alluderar sannolikt på hans benägenhet för just konspirationstänkande. Det var inte bara en sammansvärjning inom polisen, som han förmodar låg bakom statsministermordet, nu driver han också tesen att en liga av onda män – en arkitekt, en polisinspektör, en "obducent" och en allmänläkare – är inblandade i styckmord på en prostituerad kvinna.
https://mediemordet.com/per-lindeberg-kommenterar-lars-borgnas-uppgifter/
Lite elakt men samtidigt lite kul just därför att det inte helt saknar sanningshalt. För egen del tycker jag nog ändå att Lindeberg är lite ute på hal is när det gäller Borgnäs och Palmemordet, för där måste man ju ändå tillstå att "Nojnäs" haft visst fog för sina konspirationsidéer. Sedan stämmer det kanske att sådant tänkande spillt över på andra områden där det inte finns samma underlag för det.
Bara häromveckan läste jag Anna-Lena Lodenius' nya bok om IB-affären, "Spionjakt i folkhemmet". Det är en gedigen och välskriven bok på samma sätt som Gunnar Walls senaste bok om Palmemordet, "Rättsskandalen Olof Palme" är det. Samtidigt är båda böckerna behäftade med samma perspektiv, nämligen 68-perspektivet. Noga räknat hör väl både Lodenius och Wall till den där 68-svansen som föddes i början av 1950-talet och som är ännu värre än 68:orna själva.
På ett plan är det ett ganska märkligt grepp att liksom flytta in i en sådan här sak som IB-affären eller Palmemordet och göra den till ett instrument för politisk kamp. Ändå är det precis vad både Wall och Lodenius gjort, och då blir det tyvärr så att den politiska vinklingen subtilt genomsyrar allt som dessa författare gör och säger i saken. Man måste därför justera allting för den inbygga biasen.
Gunnar Wall är ju sedan tidernas begynnelse knuten till den trotskistiska rörelsen, och skrev länge för deras tidning Internationalen. Rörelsen är benämnd efter Leo Trotskij, grundaren av Röda Armén och ideologen bakom den "röda terrorn" mot alla som inte böjde sig för kommunismen. Trotskij lämnade även efter sig en rad skrifter som "Kommunism och terrorism", där han förespråkar våld och terror mot alla som inte böjer sig för kommunismen. Trotskij hör till världshistoriens absolut värsta tyranner, med en blodtörst som får Hitler att framstå som en söndagsskollärare i jämförelse. Trotskijs idéer om en global "permanent revolution" för att befrämja världskommunismen är då vägledande för den rörelse som Gunnar Wall hela tiden tillhört, och vars perspektiv genomsyrar allt han skriver och säger.
Anna-Lena Lodenius hör också till den här vänsterextrema "jätteproppen Orvar" och är kopplad till den privata underrättelsetjänsten Expo, som specialiserat sig på åsiktsregistrering, uthängning, psykning och allehanda trakasserier av sina politiska meningsmotståndare. Stieg Larsson som varit aktuell i Palmemordet via Jan Stocklassas tv-serie var inte bara kommunist hela livet utan rentav en av grundarna till den här vidriga organisationen Expo. I boken om IB-affären hyllas naturligtvis Stieg Larsson, men inte för att han löst Palmemordet utan för att han precis som Lodenius själv använt affärerna ifråga som ett politiskt propagandaverktyg för att befrämja världskommunismen.
Även Lars Borgnäs hör till 68-generationen, dock inte svansen, och det färgar hela hans journalistik som i en del fall inte stått sig särskilt bra. När man idag tittar på programmen så känns det ganska vinklat med det typiska 68-perspektivet. När jag började prata med Borgnäs om Palmemordet så hade jag liksom uppfattningen att han på något sätt ändå var nyktrare än de andra i 68-mobben, men där misstog jag mig. Man ska inte döma hund efter hår, säger talesättet, och när man ser Borgnäs sitta i studion i någon läroverkskavaj så framstår han som något annat än kollegerna i runda glasögon, näbbstövlar och palestinasjalar. Men det är just det han inte är, utan det är samma innanmäte i bägge fallen.
Därmed inte sagt att Borgnäs och hans kollega Tomas Bresky inte grävt fram en massa intressanta saker. Det har de definitivt och det är vi dem tack skyldiga för idag. Det är väl snarare syndromet som man kallar för "jätteproppen Orvar" som är problematiskt, för här har vi en generation som ägnat många år åt journalistisk bevakning men utan att för den skull säkra någon återväxt eller kontinuitet. Attityden har hela tiden varit "efter oss syndafloden", och så har det mycket riktigt blivit. Idag finns överhuvudtaget ingen fungerande Palmejournalistik, och det ser jag som en mycket allvarlig brist.
Lodenius' nya bok är visserligen väl genomarbetad men ändå väldigt konventionell på något sätt. Den berättar samma gamla historia om IB-affären utan att egentligen gräva fram något nytt eller förnya perspektivet på affären som sådan och hur det hela gick till. Däremot utgör boken precis som Walls senaste Palmebok en tämligen sorgfällig katalogisering av affären ifråga, och i den dyker det ändå upp små saker som man inte tidigare hört eller lagt märke till.
En sådan sak är då att Peter Bratt, som jämte Jan Guillou står som Sveriges "Woodward & Bernstein" i att ha avslöjat IB-affären, själv var knuten till den militära underrättelsetjänsten. Lodenius citerar Bratt själv när denne uppger att han vid tiden för IB-affären var reservofficer med löjtnants grad i den militära underrättelsetjänsten. Det var som attan, tänkte jag, och sedan tänkte jag "precis som Borgnäs då". Sådant här får man också hålla i bakhuvudet när man så att säga bevakar dem som bevakat Palmemordet.
Jag har redan tidigare skrivit om Ulf Lingärde, som enligt trovärdiga uppgifter har verkat som "privatspanare" för Birger Elmérs räkning. Då har det ju viss betydelse när man läser Lingärdes alster, för om han jobbat för Elmér så kan man utgå från att det både pågått inhämtning och informationsoperationer där. I klartext kan man utgå från att han kartlagt privatspaneriet och dessutom lite då och då gjort vissa inhopp som kan ha syftat till att skapa villospår.
Dessutom är det naturligtvis så, att om man som journalist är kopplad till underrättelsetjänsten så har man bokstavligen skrivit under på att man inte får tala om vissa saker i sin rapportering. Det var ju det som ledde till att Peter Bratt (jämte Jan Guillou) hamnade i fängelse för spioneri. Både Lingärde och Borgnäs har undgått det ödet, och då undrar man förstås om det finns saker som de underlåtit att tala om.
