Närstående till vuxna Autister, hur har ni överlevt när familjen går itu?

Vad har de gjort som är så farligt då? Du verkar hysterisk.

För att kunna finnas till för en annan måste man först ta på sin egen syrgasmask.

Du väljer ju nu att ha ett medberoende i dina anhörigas sjukdom trots att de gör dig så illa att du är förtvivlad.

Ja, de kan inte rå för att de är födda med autism. Det är en diagnos ingen vill/väljer ha - tyvärr föddes de in i det. Tyvärr föddes du till att ha dessa anhöriga. Autism kan vara en förklaring till varför de är som de är och gör som de gör men det är absolut INGEN ursäkt till att göra en annan illa. De är ansvariga för sina ord och för sina handlingar.

Du har rätt till ett eget liv, kom ihåg det.

Medberoende går inte att använda när man gradvis har förstått att det är autism det handlar om och sen upptäckt.

Autismen har gradvis brutit ner familjen över tid och det är helt klarlagt att ingen av dom har medvetet utagerat och själva varit medvetna om nedsättningen. Däremot så har det undanhållits från tidigare generationer om att det funnits och därav så är situationen inte så enkel.

Det är en tragedi som jag kan se finns hos fler familjer och ofta så blandar många ihop det med narcissism, jag gjorde det även jag innan jag blev varse om autism.

Finns många liknande egenskaper och drag mellan dom två, många beteenden är lika och
det är väl en anledning till att ämnet är så tabubelagt med just autism och autisterna och närstående och familjer, finns ingen medicin för autister som det gör för adhd bla.

Vad är det som är hysteriskt? Är det hysteriskt att förstå hur andra har klarat av detta, tror inte det är så hysteriskt att försöka hitta vägar för hur andra lyckats, det är nog mer sunt än hysteriskt.

Okej. Tyvärr kan nog varken jag eller andra hjälpa dig när du så benhårt vägrar hjälpa dig själv.

Folk här lägger inte skuld på vare sig dig eller dina anhöriga.

Tyvärr bryter du inte spiralen om du inget gör för att få stopp.

Och som sagt, autism är en orsak men ingen ursäkt till att göra folk illa. Och det är INTE din uppgift att se till att livet fungerar för dina anhöriga.

Problemet här är att många inte läser korrekt - det syns även på detta svar, folk är snabba att göra utlåtanden, antaganden och ge råd utan att förstå vad som står.

Bara intrycket jag fick.

Kan du beskriva lite mer i detalj? Vad är det som har undanhållits?

Du kan inte förändra vad som varit och du kan inte förändra någon annan. Det är grundregeln här nu. Jobba utifrån det.

Det låter som att du behöver hjälp att bearbeta?


Vad spelar det för roll om en psykolog har erfarenhet av just autism? Det är ju inte dina anhöriga psykologen ska hjälpa? Det är väl Dig?

Ett tips! Försök hitta den lilla hjälp som går att få.

Du TS verkar ha en begränsad kunskapsmängt kring autism. Men, det finns absolut autister som har svårt att fungera som fullt friska vuxna, och hjälp behövs då till sådana familjer.

På tal om "vuxna", min erfarenhet är att det finns en hel del känslomässigt omogna vuxna individer, och de kan orsaka stor skada hos barn likväl, bland annat genom att barnen under uppväxten fram till vuxen ålder upplever att de aldrig blivit speglade emotionellt. Så, en av de mest komplexa och problematiska aspekter av att växa upp med en känslomässigt omogen förälder är känslan av emotionell ensamhet.



"Självupptagna"? Nu förstår jag inte, skall man prata om andra med ens psykolog när det är ens problem man vill reda ut? Hur går det till i så fall?

Dessutom, om jag har förstått det rätt så är narcissister de sista som söker upp en psykolog, inte de första och enda som du verkar tro. Och varför? För att de inte kallas för narcissister utan orsak, de är de mest egocentriska och "perfekta" som finns, enligt dem själva i alla fall. Sådana söker inte hjälp, de finner absolut inget anledning till det (något de ofta anser själv). Nej utan de som söker hjälp är de som vill ta ansvar över sitt liv genom att förändra det till något bättre, för de själva, men även för familjen och övriga omgivningen.

Ja precis, narcissisten använder väl sin narcissism som en sköld eller ett skal just för att undvika att grotta i sin egen svaghet och att ta itu med sina egna problem med självhat och dålig självkänsla osv. Ett skydd helt enkelt. I stället för just en psykolog så tar väl narcissisten nån nära anhörig och förstör livet för istället?

Berätta mer. Inte lätt att förstå vad som hänt.

I min nya kompisfamilj är jag pga den enda diagnostiserade, den som har en särställning. Men det har aldrig varit på ont. De har istället tagit fasta på positiva egenskaper som lojalitet och vilja att hjälpa. Har även varit den orädde.

I min biologiska familj har syrran farit mer illa. Hon kan erkänna sina autistiska drag men tycker för att hon vet om dem så ska min far veta om sina istf kaxa sig och låtsas att det är normalt. Han kan vara rätt jobbig ibland. Men jag känner att jag pushar honom tbx som inte syrran kan, dvs min fars autism påverkar inte mig. Klart att det är frustrerande om någon har ett tillstånd och han vet inte om det. Samtidigt förstår jag inte varför han skulle ha mindre rätt att göra som han vill om det beror på autism.

Han är inte mer småelak än vilken annan gubbe i den åldern, han vet bara att att han är annorlunda och har gömt det t o m för sig själv. Så han måste vara jätterädd. Annars är han en snäll människa som bara inte orkar med det förväntade sociala.

Den enda gång högfungerande autism verkligen är ett problem är när den blandas med narcissism. Autisten blir en gnällig main character. Men de flesta är inte sådana, de har fått vänta på sin tur. Narcissism är sitt eget problem. Man kommer inte åt det genom att lära sig om autism.

Det är jävligt bögugn och svagt att spring hos psykolog, därför vi har över en miljon svenskar som käkar piller och en generation av män som tycker det är ballt att förtrycka sin sexualitet genom att inte runka på ett år…