Närstående till vuxna Autister, hur har ni överlevt när familjen går itu?

Inte hittat någon som är seriös och som tar i detta tabubelagda, därav tråden.

Du läste inte rubriken korrekt på tråden - att glömma sin familj är inte så lätt om du inte har autism själv och inget självvalt att hamna i dess situationer och alla vet inte att det är autister dom träffat från start, speciellt inte där det är förhållanden från tidigare årtionden , idag är de flesta upplysta om autism.

Snarare som om du själv är autist och inte vill förstå att andra blir drabbade hårt av det.

Har som en tidigare i tråden läst på ordentligt och följt autisters bloggar och grupper nu i flera år.

Det som jag söker är andra som är/varit i samma situation och som känner lika och efterfrågar hur andra har lyckats deala med det, precis som alla andra som söker sådana gelikar inom andra områden, det är ett tabubelagt område och stötande uppenbarligen för just autister och det är fel att våran sida som anhörig/närstående inte går ventilera just detta ämne - trött på att vi ska vara tysta om detta och lida ensamma.

Nu är min familjesituation lite mer komplex än enbart föräldrar med autism, det är även o familjebildning - inte så lätt att bara gå då.

Och ja, mycket sorg och en annan sorg än om personer inte fanns.

Nu är min familjesituation lite mer komplex än enbart föräldrar med autism, det är även i familjebildning - inte så lätt att bara gå då.

Och ja, mycket sorg och en annan sorg än om personer inte fanns - det är därför jag undra hur andra tar sig igenom och lyckas bli ”något” hela igen.

Du måste nog helt enkelt sätta hårt mot hårt. "Det här kräver jag av dig hemma, annars sticker jag!". Säger autisten "Jag kan inte!", så säg bara "Ok, synd!". Säger autisten "Jag vet inte hur man gör!", så har autisten rätt, och då får du be autisten att söka hjälp med det. Det finns massor att hjälp att få.

Ska kika in och se i dennes trådar, tack.

Inte så lätt att leva ett gott liv pga hur det ser /sett ut och håller inte med dig ang ej hålla ihop familjen, tycker precis tvärtom.

Du får försöka lösa det praktiska på ett vis som är bäst för dig. Du kanske kan gå ifrån "mentalt"? Ha en bubbla runt dig själv.

Man blir inte hel. Men man lär sig leva med det. Och man slutar ta ansvar för andras problem/störningar etc.

Man förlåter sig själv för att man är en älskande människa.

Det är absolut ingen liten sak att gå ifrån familj. Jag har gjort det. Det var några år sen nu, är fortfarande ledsen men vet också att jag inte levt idag om kontakt fortsatt.

Kom ihåg att förlåtelse och acceptans INTE är synonymt med att tycka dåliga grejer är okej. Det är sig själv man förlåter.

Okej, men tyvärr har du då ett problem och det kommer bli omöjligt för dig att själv ha det bra. Föräldrar är ansvariga för sina barn och skyldiga att ge förutsättningar till ett gott liv. Barn är aldrig skyldiga att ställa upp bara för att man blivit född.

Fattar att du har ett stort hjärta men du är inte egoist för att du prioriterar eget välmående.

Jag har förlåtit, både mig själv och dom, lyckas inte bli hel alls ändå och känner tvärtom i saken om att ge upp och det är ett dagens största problem att folk gör just det.

Det som gör allt så komplext är just det att ingen väljer att ha autism och det är inte samma sak att gå in i sådana situationer med vetskap från start som att bli varse med sin egen familj med åren som går.

Finns inte mycket jag inte försökt med och har läst på ordentligt.

Måendet hänger mycket ihop med familjen oavsett om man är förälder eller barn, det är alldeles för mycket ego-tänk och förlita sig på att ensam är stark numera och det syns överallt.

Följer många olika familje-trådar i olika ämnen och det är skrämmande hur utvecklingen gått och hur folk idag förlitar sig på soc istället för att hålla ihop.

Delar inte alls ego-tänket som florerar och hur kända går ut offentligt och nästan skryter om hur dom bryter med sina föräldrar och familjer och för att sen komma ut i nya uttalanden om hur dom fick sista tiden bla bla bla med de sina på dödsbäddar, skrämmande fel.