Närstående till vuxna Autister, hur har ni överlevt när familjen går itu?

Hela min familj är helt söndertrasad pga vuxna med autism och undanhållen autism innan familjebildning och allt gått i arv och spiralen upprepats, förnekelsen är total.

Vart har ni närstående fått hjälp och ventiler, jag hittar inget någonstans - allt är bara fokus på just autisterna själva och barn av idag.

Allt bara kretsar kring ”dom” och inga psykologer/teraputer har kunskap eller intresse av att se detta problem som är stort, många vuxna som förnekar sin egen autism och det drabbar hela familjer, fruktansvärda följder och så tabubelagt ämne.

Hur överlever ni sorgen och lyckas bli någorlunda hela inombords efter flera årtionden med detta?

Hur gör ni när det inte går fram att autister har även dom ansvar mot sina närstående och dom klarar att upprätthålla det på jobb och sen struntar totalt i sina närmaste och ger fullt utlopp mot dom?

Räcker det inte med den andra tråden som redan finns, och du svarat i? Du låter rent av sagt besatt. Och kanske är den som behöver hjälp? Du har aldrig tänkt så? Psykologer har ju dessutom stor kunskap i området. Att dra alla autister över en kam. Säger faktiskt mer om dig själv än dom. Okunskap.

Edit: Du säger dessutom vuxna. Är väl bara bryta kontakten om det är så förfärligt onda som du skriver. Knäppgök.

Psykologer är bara till för självupptagna narcissister som älskar att prata om sig själva!

Du kan inte styra andra människor, lär dig det!

Det finns ett flertal anhörigföreningar, både fysiskt och digitalt

Luktar Dunning-Kruger om din posthistorik ända hit.

Det går ju undvika dessa släktingar. Sedan glömma bort dessa. Du skulle tänkt på detta tidigare, innan du själv blev ett offer. Autister kan som du skriver vara duktiga på jobbet men är också ofta rigida och envisa, vilket inte är några socialt bra egenskaper, utanför arbetslivet.

Man blir besatt när man insett vad man blivit utsatt för. Jag själv har två narcissister i mitt bagage vilket jag förstod först för tre år sedan. I mitt läkande har jag satt mig in i ämnet så pass att jag nog kan doktorera i det.
Men du har rätt. Har man blivit utsatt för någon så behöver man oftast hjälp att läka.

Du har rätt i den bemärkelsen att anhöriga vuxna inte får så mkt stöd.
Man får som barn och tonåring hjälp av habiliteringen men som vuxen finns det inte så mkt att hämta gällande hur någons autism påverkat dig.
Du får läsa på själv.
Enklaste sättet är att förlåta t ex en förälder för att den inte haft förmåga att ge t ex den omsorg som behövts.
Om relationen fortfarande finns så gör du bäst i att se den andre som autist med bristfälliga förmågor.

Du bryter med dessa personer som inte kan/vill ta ansvar. Det är ditt eget ansvar att gå ifrån det som gör dig illa.

Jag gissar att du känner sorg. Och det är helt okej. Men hur du hanterar det är upp till dig. Känn det du känner. Tillåt dig att vara ledsen.

Det finns inte hjälp att få för vuxna barn till störda föräldrar specifikt. Det är en resa man gör ensam. Privat terapi kan vara en hjälp.

Användaren noll.con.troll har ett par trådar om hennes åldrande föräldrar och egna reaktioner i förhållande till trauman i familjer. Du kan ju kolla in dem för lite fler tips.

Kom ihåg att du som barn inte på något vis är skyldig till att ställa upp för föräldrarna eller andra äldre släktingar. Du har ingen blods-skuld. Ditt ansvar är att leva ett så gott liv som möjligt för dig själv, inte för dem.

Hahaa - besatt, nae, då har du inte och förstått ett dugg och det är olika trådar och söker fler som är/varit i samma sits, det är väldigt tabubelagt.

Så är det, psykologer har inte mycket att ge/hjälpa.

Det går inte att styra andra, men många tycks tro att det det går.