Citat:
Ursprungligen postat av
TashunkeWitko
Det är ett känt fenomen att ögonvittnen med säkerhet pekar ut fel person i rättssalen, ofta med förödande konsekvenser för den misstänkte. Ingen ljuger, utan hjärnan blir så att säga lurad och den utpekande parten är övertygad. Rekommenderar följande artikel:
https://www.fokus.se/hjarnan/minnet-smittas-darfor-pekas-sa-manga-oskyldiga-ut-for-brott/. Den är bakom betalvägg numer, men eftersom den inte alltid varit det går det ju att vaska fram texten om man så att säga går bakåt i tiden. /.../
Poängen jag vill göra är att det - åtminstone för egen del - är troligast att LP inte ljög. Jag tror tvärtom att det är ovanligt att vittnen ljuger. Till exempel tror jag inte att SE ljög heller, samtidigt som det står klart att han inte återgav sanningen om sina egna göranden på mordplatsen. Vi måste tyvärr lämna utrymme för den mänskliga psykologin också, acceptera de osäkerheter som karaktäriserar verkligheten; till skillnad från, t.ex., pusseldeckare med Tjechovs gevär på väggen.
Du ska ha tack för det inlägget och för den intressanta artikeln (som jag fick i avsaknad av prenumeration fick plocka fram på Wayback Machine). Visst håller jag med om att tvärsäkra utpekanden kan vara förrädiska men däremot är jag kanske inte fullt lika med på noterna vad gäller just Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson eller Stig Engströms vittnesmål vid rättegångarna.
Du väljer det välvilliga perspektivet, där de själva är övertygade om vad de säger men ändå blir det fel. Det där placerar dem i en slags gråzon eftersom begreppet "lögn" brukar förknippas med uppsåt, dvs att man kommer med falska eller missvisande uppgifter. Om de falska eller missvisande uppgifterna ges utan uppsåt kan man kanske tala om oaktsamhetslögner, och på den punkten tycker jag nog att både Lisbeth Palme och Stig Engström "åker dit" så det visslar om det.
Ta Stig Engströms utstämplingstider till exempel. Här vittnar han under ed, men likväl kommer han med andra tidsuppgifter i hovrätten än vad han tidigare givit i tingsrätten – och vilka i sin tur skiljer sig från vad han uppgivit i förhör, och som till råga på allt motsäger vad Skandias systemkille Roland Bergström uppger i förhör.
Om Engströms utstämplingstid haft minsta betydelse för målet – vilket det ju inte hade eftersom det inte handlade om Engströms eventuella alibi – så skulle det definitivt vara mened. Men nu blev det fört till rullorna eftersom ingen gitte ta upp det, och att ingen gitte ta upp det berodde på att man vid den tiden ansåg att det saknade betydelse. Men 30 år senare fick det plötsligt betydelse, vilket är ironiskt men också en påminnelse om att sådant här måste hållas efter även om det verkar mer eller mindre betydelselöst.
Vad Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson beträffar så var hon ju "målsägande" gubevars och slapp därför vittna under ed under det svenska systemet. I andra länder finns en ordning där sådana målsägande vittnar under ed som åklagarvittnen, men i Sverige är parterna formellt likställda så att vare sig den tilltalade eller målsägaren blir edsvurna. Vad som påstås dem emellan utgör därför i princip bara "ord mot ord", vilket utan stödbevisning aldrig ska kunna leda till en fällande dom. Ändå blev det alltså fällande dom i tingsrätten, detta trots att stödbevisningen var så gott som värdelös.
Att det kunde bli så beror på att Lisbeths anklagande pekfinger inte är vilket pekfinger som helst, utan när hon pekar så väger det tyngre än andras i de politiskt tillsatta nämndemännens vågskålar. Juristerna meddelade förstås skiljaktig mening och när det kom upp till hovrätten blev det friande dom, vilket borde ha varit en självklarhet redan i tingsrätten.
Så långt den yttre sidan av saken, men hur står det då till med Lisbeths inre sida av saken? Sådant kan vi naturligtvis bara gissa om, och då gissar du att hon varit övertygad i sitt pekande. För egen del är jag inte fullt så övertygad om den saken, utan jag lämnar utrymme för möjligheten att Lisbeth pekade ut Christer Pettersson för att på så vis lösa vissa besvärliga problem.
Antingen måste Lisbeth ha varit otroligt naiv, för att inte säga direkt korkad, eller så måste hon ha förstått att hennes utpekande aldrig skulle kunna leda till någon fällande dom. Familjen Palme är ju inga medellösa stackare utan kan leja advokater för rådgivning i den mån de inte redan har sådan expertis i familjen eller släkten (säg från Olofs bror Claes Palme). Då borde de ju kunna upplysa Lisbeth om att det här åtalet är dödfött och att hon kan peka hur mycket hon vill utan att det leder till någon fällande dom i slutänden.
Mot den bakgrunden finns ju även möjligheten, menar jag, att hon varit så pass frivol i sitt pekande just tack vare hennes trygga förvissning om att det inte ändå aldrig skulle kunna leda till fällande dom. För när man väl använt pekfingret i domstol så är det förbrukat och kan inte användas till att senare peka ut någon annan. Med andra ord hade Lisbeth ett "glödhett pekfinger" fram till rättegångarna mot Christer Pettersson men ett "iskallt pekfinger" efter rättegångarna.
Som brottsoffer på den nivån i ett sådant attentat så betyder ett glödhett pekfinger att man är av intresse för dem som faktiskt legat bakom attentatet. Då får man räkna med att de håller koll på en och att de gör vad som behövs för att se till att det heta pekfingret inte kommer till sådan användning som kan vara till men för deras intressen. Att peka ut Christer Pettersson, och på ett sådant sätt att hon aldrig någonsin skulle kunna ge uttryck för någon annan uppfattning ens informellt, kan ju även tänkas vara ett sätt att neutralisera den här situationen så att hon och familjen blir lämnade ifred.
Så ser i alla fall jag på Lisbeths lika vårdslösa som hutlösa utpekande av Christer Pettersson som hennes makes baneman. Det utpekandet har hon gjort mot bättre vetande, menar jag, men med det menar jag inte i sig att utpekandet behöver vara felaktigt, utan just att det gjorts på så pass lösa grunder och med sådan oerhörd tvärsäkerhet. Det ser jag som djupt ansvarslöst och skulle absolut föra det till den där kategorin av "oaktsamt ljugande".
Därtill ljuger hon inte bara genom oaktsamhet utan även genom utelämnanden ("lying by omission", menar jag, vilket ju också är oacceptabelt i ett rättssammanhang som i teorin sägs gå ut på att få säga "sanningen och hela sanningen, och inget förtiga". Hade Lisbeth vittnat under ed skulle hennes vittnesmål med största sannolikhet ha sett ganska annorlunda ut, i alla fall i vissa avseenden. Framför allt skulle hon inte kunnat ha peka ut Christer Pettersson med sådan kallblodig tvärsäkerhet.
