Citat:
Ursprungligen postat av
Dalulven
"F: Men du har kollat ditt stämpelkort, och där står det 23:20.
SE: Ja det är riktigt."
Frågan är varför SE inte nämner något om korrigeringen av tiden i sitt förhör på polishuset.
Om ord står mot ord så är RB mer trovärdig än SE: Det var han som redan dagen efter kontrollerade tiden (systemklockan) mot Fröken Ur. Skandiamannens insats i sammanhanget är att skjuta fram tiden tre gånger.
Uppgiften förekommer även i PH:s PM och i Linders PM (som måste bygga på muntliga uppgifter om man inte trixat med datumen i efterhand, vilket fallet tycks vara med PH:s PM).
Lustigt nog rättar Holmér vid ett tillfälle Linder, att det var 23:19.
PH menar 2017 att han fick uppfattningen att SE stämplade ut 23:19 (men visste då inte att RB korrigerat tiden).
Väktarna säger att SE kom ut i receptionen runt 23:15 ...
Är ni säkra på att inte listan finns? Larm- och låslistorna från Skandia finns att beskåda.
Kan hända den var väldigt omfattande dock. Sannolikt därför som RB gjorde en sammanställning åt PH.
Jo jag håller med dig vad trovärdighetsbedömningen beträffar. Men ändå kvarstår det besvärliga faktum att man visst aldrig tog sig för att hämta in datalistorna på utstämplingen från Roland Bergström. Som det nu står är det "ord mot ord" och då räcker det inte som bevisning vid en hypotetisk rättegång om saken.
För egen del fäster jag även avseende vid Stig Engströms menedsliknande glidningar vid rättegångarna, där han inte bara motsäger vad han tidigare uppgivit till polisen i förhör utan rentav motsäger i hovrätten vad han redan vittnat under ed i tingsrätten. Men nu handlade ju inte rättegångarna om Stig Engströms tidsuppgifter och därför blev det ingen affär av det.
Syftet med mitt inlägg var väl mest att föra på tal att Gunnar Wall skrivit ett rejält avsnitt om just den här frågan, för jag tyckte det saknades i diskussionen – särskilt som boken är på tapeten och jag själv just läst den. Det är en mycket intressant och läsvärd bok, som jag kanske fått att framstå som sämre än den är genom att skjuta in mig på vissa frågor där Wall trampat snett.
En sådan fråga handlar om hanteringen av Stig Engström. Visserligen är det reko av Wall, tycker jag, att försöka dra en lans för Engström som blivit justitiemördad postumt – samt även för hans efterlevande som fått ta mycket stryk i den här erbarmliga processen. Men samtidigt känner jag att Wall ibland går för långt i sin advokatyr för Engström, och hans hantering av utstämplingstiden är ett exempel på det. Det var det jag ville peka på med mitt inlägg.
Sedan har jag ett horn i sidan till Wall med avseende på tidsfrågorna överlag, för där är boken oerhört svag. Det återspeglar egentligen bara att Wall överlag är analytiskt svag och måste förlita sig på andras uppfattningar istället för att driva en egen analys av de tekniska frågorna.
Det framgår då redan av bokens inledande kapitel att Wall lutar sig mot sådana "hörnpelare" som Bröderna Poutiainen och Anders "Skivis" Olsson.
Även om Bröderna P:s bok är en guldgruva ur källsynpunkt så utgör deras analys av förloppen och tiderna ett makabert misslyckande, som inte blir mindre besvärande av att den ene brodern P är fysiker och alltså borde kunna hantera sådana här analytiska problem. Istället blir det platt fall, och då hör det väl även till saken att det är den andre brodern P som är Gunnar Walls polare.
Vad "Skivis" analyser av tider och förlopp beträffar så är de så pass Åsa-Nissemässiga att jag började kalla Skivis för "Skivarparn" – med hänvisning till Åsa-Nisses ständige kumpan Klabbarparn. Problemet med att luta sig mot Skivarparn på det sätt som Gunnar Wall gör både i nya boken och på annat håll är naturligtvis, att han själv kommer att framstå som en Åsa-Nisse.
Vad tider och förlopp beträffar så ger jag kort sagt inte ett vitten för Gunnar Walls nya bok. Däremot är boken en mycket gedigen och välskriven genomgång av mycket material på många områden inom Palmemordet, och även om man hela tiden hittar saker att knota om så måste man ändå lyfta på hatten till Gunnar Wall för att ha fört i land en sådan bjässegrävning. Det är långt ifrån alla som skulle förmå det, utan här har vi någon som vet hur en slipsten ska dras i det avseendet.
Efter ett antal halvdassiga böcker på senare år känns den här boken som en "comeback". Den är verkligen värd både kronorna och timmarna, och mellan raderna kan man liksom läsa hur Wall vill visa vart skåpet ska stå. Alla mina invändningar till trots så blir slutintrycket ändå att han lyckats med just det.