Martyrs

Bästa skräckisen jag sett.

Av alla vidriga saker som försiggick i denna filmen tyckte jag den gröna sörjan hon blev itvingad var det värsta. Då höll jag på att spy. Intressant vad man kan reagera på.

Undra om de fortsatte med sina experiment.

Whoa, ta det lugnt! Ät lite choklad.

Jag har funderat lite över natten på denna film.

Tycker regissören var väldigt modig som gjorde den.

Budskapet är tydligt, hat är inte bra.

Det gränslösa hat tjejen utsätts för. Hette hon Lucie?

De kedjar henne, tvingar i henne nåt vidrigt, slår henne oavbrutet, får henne att sluta se sig själv som en människa, och slutar med att flå henne. Levande.

Usch. Trodde jag kunde se alla filmer, men Martyrs vill jag aldrig se om.

Aldrig någonsin. Inte ens för 1 miljon. Jag vägrar.

Fy fan. Smärtan hon får utstå där i slutet utan hud går inte att föreställa sig..

Kärringjäveln som låg bakom det hela kommer undan alldeles åt helvete för lätt. Får ju Hitler och Stalin att framstå som en ängel i jämförelse.

Min poäng var alltså - att hat och avhumanisering är något dåligt. Jättedåligt.

Blä! Men Martyrs är ändå i slutändan en viktig film, av de skäl jag nyss beskrivit.

Får se remaken nån dag.

Är det här den vidrigaste och sjukaste filmen som någonsin gjorts?

Förmodligen. Men det lär vi förhoppningsvis aldrig få veta.

Men hon ser Gud. Ni gör det inte.

Inget var förgäves. Hon är där hon ska vara. Med Gud.

Jobbig väg dit.

Det brukar bli så.

Problemet som ställs upp blir således att vad spelar det för roll om du kan bevisa Guds existens om handlingarna som för dig dit dömer dig till den eviga elden.

Kärringen i filmen kan leva ett liv och veta att hon ska brinna för evigt, eller så kan hon ta genvägen med en kula och sätta igång att träna på att bli en bättre person där nere i skärelden. Hon har evigheten på sig.

Gud är rättvis i allt. Jag har slutat ifrågasätta för länge sen.

Martyrs (2008) är ett mästerverk inom skräckgenren som inte enbart chockerar med sin brutala estetik, utan också undersöker de djupaste och mest obekväma aspekterna av människans psyke. Filmen utforskar lidande som ett existentiellt tillstånd och ställer den provocerande frågan om extrem smärta kan leda till upplysning eller transcendens. Genom sina två kvinnliga huvudkaraktärer skildrar regissören Pascal Laugier hur trauma, förtvivlan och förlust kan driva en människa till gränsen – och bortom den.

Vad som gör Martyrs så unik är hur den omvandlar fysiskt våld till en metafor för andligt sökande. Den antyder att för att förstå sann glädje, måste man också konfrontera de mest fruktansvärda delarna av den mänskliga naturen – smärta, skuld och dödens oundviklighet. Filmen visar att dessa mörka sidor inte är motsatser till lycka, utan kanske till och med förutsättningar för att kunna uppleva den fullt ut.

Det är just denna brutala ärlighet och filosofiska underton som gör Martyrs till mer än bara en skräckfilm – den är en existentiell upplevelse, en plågsam men nödvändig betraktelse över vad det innebär att vara människa.

För att uppleva sann glädje behöver man ju inte uppleva det hon utsätts för i filmen så det hade ju gått att göra med mer verkliga exempel. Tex som i filmen Rocky.

Tycker filmen var speciell. Den faller lite på att man inte får reda på vad hon säger i slutet men samtidigt så är denna delen fiction så vad hon säger spelar ingen roll då det ändå hade varit påhittat. Men det hade ändå gett filmen det där extra om de hittat på något trovärdigt tycker jag.