Säger ni "Ni" ?

Jag har vid några tillfällen blivit uppringd av försäljare som sa ni till mig i telefon. Vid ett av tillfällena frågade jag henne om hon avsåg mig eller ett flertal av hushållets medlemmar. Jag tycker att det var en befogad fråga av mig vid det här tillfället eftersom det var oklart vad vårat samtal handlade om. Ändå blev hon sur som det hördes i alla fall. Oftast kan man förstå om ni egentligen betyder du men ibland behöver det kartläggas.

Televisionen var ett specialfall. Och Hyland ansåg sig nog stå över sina gäster i Hörnan. Kontrasten med den extremt devota intervju han gjorde med Marcus "Dodde" Wallenberg är påfallande.)

Jag tar och återpostar min gamla redogörelse av hur ni användes på sextiotalet:

[...] det förefaller finnas någon sorts uppfattning bland dagens yngre människor om du-reformen ersatte niandet med ett duande. Så var det inte alls, utan niande spelade en både specifik och begränsad roll i Sverige före du-reformens genombrott.

I början på 60-talet fanns det följande nischer för niande:

1) Överordnade och kunder niade underordnade/betjäning. (Personalen använde titel och/eller namn tillbaka om dessa var bekanta, eller undvek tilltalspronomen helt (Går det bra med... Kan vi tänka oss... etc.)

2) Ungdomar i tonåren niade äldre som de inte kände alltför väl. (Och blev då oftast duade tillbaka.)

3) Stockholmare, men knappast andra, kunde nia obekanta. (Och då bli niade tillbaka - om den sålunda niade accepterade att bli niad. Ett effektivt sätt att markera att man inte var trakterad av att bli niad av denne obekante var att kalla honom för min herre tillbaka.)

4) Reportrar i etermedia niade "vanligt folk" i intervjuer. (Och blev vanligen kallade redaktörn tillbaka av "det vanliga folket" - således något av ett "nedåtniande" i enlighet med 1))

I övrigt användes endera du, inget pronomen alls, eller titulatur - antingen ensam titel i bestämd form, eller titel plus efternamn. I det senare fallet tog titeln bestämd form om den var neutral (Statsrådet X, hovrättsrådet Y) och obestämd form när den stod i utrum (Greve X, professor Y, direktör Z, konsul W, löjtnant V)

( (FB) Säger ni "Ni" ? )

Skulle aldrig någonsin få för mig att "nia" någon. Skulle inte ens nia kungen om jag träffade på honom.

Lyssnar man på gamla radioreportage från -40, -50, -60-talet så niar reporten intervjuoffret så gott som alltid. Någon enstaka gång kan reporten använda tredje person som tilltal. Att dua någon var mycket ovanligt.

Vad som hände under 1960-talet var att kommunismen spred sig bland samhällsskikten för att kulminera i början på -70-talet. Denna kommunism strävade efter att riva ner gamla och borgerliga strukturer, och dit räknade säven niandet. Man skulle vara du med varandra. Att nia någon började innebära att man skapade distans till andra människor. Ska man skapa ett nytt samhälle får inte folk distansera från varandra.

Den kommunistiska rörelsen kollapsade i slutet av 1970-talet när verkligheten knackade på och visade ekonomsika realiteter i form av kriser. Vad som återstår av 1960-talets rödsot är duandet. Och för mig får det gärna vara så.

Jag träffade kungen en gång för ett par dagar och vi blev ombedda att säga 'Kungen' till honom.
Det kändes ok.

Vad skulle du säga?
Kungen?
Du?
CG?

'Ni' är väl ganska ok det med. Tror han är van.

/VV

Blev faktiskt niad av en medelålders akademiskt skolad kvinna häromdagen; normalt brukar det vara 18-åringar som niar, i den mån man utsätts för detta bruk. Kanske berodde det på att jag såg ovanligt respektingivande ut i kostym och slips, men det kändes ändå märkligt att bli niad av en person närmare 50.

Du som med alla andra.

I så fall antar jag att både vikingarna, dalmasarna, romarna och de gamla grekerna var kommunister, för alla duade varandra, oavsett inbördes skillnad i rang.

Hon kanske trodde att repressalier väntade om hon sa du.

Många skribenter i tråden har följt en vettig metod. Om man vill veta hur man duade och niade förr i tiden är det bäst att gå till källor från tiden innan Du-reform och annat blaha, etc.

Så ur "Ordbok öfver svenska språket" från 1850-1853, som finns lättillgänglig tack vare teknologins under:
http://runeberg.org/ordboksv/

Det är inte en uttömlig källa men rätt koncis.

Gefleposten 25:e maj 1880:

Krigsministerns påbud till arméns befäl att till underordnade begagna tilltalsordet ni, men icke du, är onekligen ett steg i den rätta riktningen, värdt erkännande och aktning.

Göteborgs Aftonblad 20:e april 1901:

Tilltalsordet »Ni» Arméfördelningschefen vid femte fördelningen har, enligt Vestmanlands läns tidning, anbefallt, att föreskrifterna om användandet af tilltalsordet »Ni» till underordnade och mellan likställda skall strängare efterlefvas.

Svenska Morgonbladet 18:e augusti 1904:

Nu tilltala väl öfverordnade sina underordnade med Ni, men om de underordnade göra på samma sätt, så blir det ofta icke väl upptaget.

Exemplet "Vet hut och nia mig inte!" tog nog artikelförfattaren från Anders Fredrik Dalins Ordbok öfver svenska språket, vol. I–II (Stockholm 1850–1853), där följande är allt man kan läsa om verbet nia:

NIA, v. a. 1. (fam.) Tilltala med ordet Ni. Vet hut, och n. mig inte.

Intressant att ordbokens enda exempel på hur detta verb kan användas är en ilsken replik från någon som har tilltalats med ett "ni".

https://spraakbanken.gu.se/saolhist/detalj_en.php?mode=SAOLprod&lemma=nia&med=Dalin&fi nns=Dalin