Säger ni "Ni" ?

Hon skojade med dig , och tyckte du såg komisk när du klätt ut dig för att se fin ut utan att bottna i det.
"Å se där en liten pojk-herre." tänkte hon och tiltalade dig ironiskt fast ironin gick över huvudet på dig.

Hur låter det när du tilltalar folk med han eller hon?

Exakt vad jag också tänkte. Kavaj med lite för stora axelvaddar från 90-talet och en randig slips från farsans garderob. Bakåt slickat hår och moppefjun.
Sen som sagt gud vet vad hon sa. Men att han missförstod är ett faktum.

Sen är "Ni" inte ett artigt ord. Stor bonden kunde gorma åt pigorna -Ni där!
Då svarade pigorna med titel och efternamn.

Så igentligen var hon aldrig respektfull för fem öre. Snäste säkert bara till åt han och han tog det helt fel. Sträckte på ryggen och bröstade upp sig.

Hur många här var ens födda innan du-reformen genomfördes? Tilltalsordet Ni var inte alls nedsättande. Däremot kunde det uppfattas som kyligt distanserat.. Mina föräldrar använde det nästan alltid i umgänget mef obekanta vuxna. Och läs brev från myndigheter till medborgarna skrivna före 70 talet! Eller ta militärlivet!
Förbjudet att säga Du till soldaten i truppen!
Enligt Anv för trupputbildning..

Kände man sin slav kunde man ev säga förnamn också. Annars ni, hon eller han

"Seså, nu ska Maja sluta tjura och jobba vidare så ska Maja få vila sen!"
"Men nu får hon då besinna sig och sköta sitt! Seså, hon ska tiga! Iväg med sig! Iväg!"
"Ni där borta! Ni betedde er illa mot damen! Han borde skämmas, vuxna karln!"

Kände man respekt mot nån vuxen eller medelklassperson var det väl herr/fru /fröken +efternamn eller yrkestitel+efternamn. Kände man inte till detta så enbart fröken, frun, damen, herrn. Eventuellt kunde "tant" gå om det var nån yngling med äppelknyckarbyxor "Behöver tant hjälp över vägen?"

Skulle man däremot tilltala springschasar, lodisar, bärare, rännstensungar och dylikt passade det bra med "Han där! Kan han hjälpa mig med." "Ni därborta. Kan ni säga mig.."

Men inte fan var det artigt och respektfullt. Därför tas det sällan som så uppfostrat att nia "äldre" man träffar. Specellt inte 70-åringar som var unga under de vilda åren kring 1968..

Unga brats glömmer det, men dagens gamlingar satt och rökte hasch på gärdesfestivalen och trippade satan till "Träd gräs och stenar". Bilden av vad gamlingar gillar är hämtad ur nån sorts ide hämtad från att ha sett nån Hasse Ekman-rulle flimra förbi.

Fast att "nia" är orartigt har ju sagts 100 gånger redan här utan att de som inte vill fatta det fattar.

Folk som var unga på den tiden brukar påpeka i bland att de som ockuperade kårhuset i Stockholm och som rökte hasch på Gärdesfesterna faktiskt var en ganska liten om än högljudd minoritet. De flesta i den eller de generationerna knegade på och levde vanliga Svenssonliv. Visst, de lyssnade på musik som deras föräldrar tyckte var skränig, de lät håret växa ned över kragen, de experimenterade en del med ansiktsbehåring och de gick inte gärna i kostym och slips på fritiden - men för det mesta var de inte särskilt utflippade. Men det har inte så mycket med själva språkfrågan att göra egentligen.

Jag vet, var bara för att sätta det i perspektiv till bilden av ”de äldre” som nån sorts uråldrig rest från bondesamhället med psalmsång och dragspel som största intresse.

Jag menar att idag är kanske ännu fler av de äldre som unga nyniande brats uppfattar som ”gamla” uppvuxna i en tid då det inte alls sågs som artigt att nians av butiksbiträden. Även om de inte var hippies är de uppvuxna med Ola Magnell och Beatles på radio och rätt moderna värderingar

I den här första kända Bellmanshistorien så tilltalar Gustav III sin undersåte "ni". Exakt vad kungen sa till Bellman den gången på det sena 1700-talet, eller om händelsen som beskrivs överhuvudtaget hade ägt rum, är väl inte klart, men det var tydligen självklart för författaren att lägga "ni" i den konungsliga munnen anno 1808.


Texten kommer från ett privat brev från 1808, men återfinns i förordet till en Bellmansantologi utgiven 1835.

https://books.google.se/books?id=1LOb3NnjzJkC&pg=PA22&redir_esc=y#v=onepag e&q&f=false

Bellman verkar svara med ”Eders majestät, och inte ”hans majestät” som jag antar var gällande under 1800-talet. Eller användes aldrig det vid direkt tilltal?

Nej, "hans majestät" är ju tredje person. Det används bara när man talar om kungen. Så har det alltid varit.

Samma logik kan tillämpas på "herrn", "fröken", "han" och andra tredjepersonstilltal som brukades som formellt tilltal under det skitnödiga 1800-talet.

Jo, men då var det en användning där den som hade högre status, eller ansåg sig ha högre status, ville markera detta genom att tilltala den andre i tredje person. Det kunde man inte gärna göra när man talade med kungen.

Om man av någon anledning behövde tilltala en främmande herre så var det nog mycket oartigt att använda "herrn". Hellre då "min herre". "Herrn" var nog bara ett snäpp över "min gode man", om ens det.

Edit: Det fanns förstås ett artigt formellt tilltal i tredje person, vid närmare eftertanke, men det var nog alltid bundet till en titel med hög status av något slag. Herr baron, herr greven, professorn, Fru X et cetera.