Citat:
Ursprungligen postat av
Libertarismus
Hon är en "karriärkvinna" som antagligen inte har några barn och nu ångrar sig djupt att hon aldrig skaffade barn. Hon skäms över att hon är gammal och oattraktiv för män, varför hon är så benägen att kalla andra människor för fula, det är en form av projicering. Jag har sagt det förr, men behöver tydligen säga det igen: kvinnor mår bäst som hemmafruar med många barn. Och när hon blir äldre och barnen blir vuxna så är hon inte bitter, utan kan se framemot att få ta hand om barnbarnen. Går en kvinna emot hennes natur så blir hon istället bitter, ja nästan manisk, på ålderns höst. Detta fick vi se bevis på i denna tråd.
Så är det. De lyckligaste relationerna är de med klassisk kärnfamilj. En man som jobbar, en kvinna som jobbar deltid (eller inte alls, tyvärr dock orealistiskt ekonomiskt i dagens Sverige) med närhet till hemmet. Kvinnan tar större ansvar för barnen och hemmet, men det betyder inte att mannen bara kommer hem och lägger sig på soffan med en öl. En fördelad arbetsbörda mellan föräldrarna är inte samma sak som exakt 50/50 på alla uppgifter.
Vi själva är ett bra exempel på detta. Min fru jobbar deltid och sköter det mesta kring mat, barn och städning. Jag stör för 80% av hushållets inkomst. Märker tydligt att vi har en mycket lugn och trevlig närvaro när hon får ta hand om hemmet, och jag ser till att sköta allting runtomkring. Hon ska kunna lita på räkningar betalas, husets tekniska saker fungerar, gräsmattan klipps, uppfarten skottas, bilen servas. Jag kan lita på att maten står redo 17:30.
Jag har ingen vän där föräldrarna jobbar 100% båda två där de inte är allmänt olyckliga, stressade, irriterade på varandra.
Men javisst, jag är väl en ond man som med förtryck tvingat in kvinnan i denna roll.