Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?

Ja, förmodligen. Blod är tjockare än vatten. Man kan välja sina vänner men inte sin familj. Det ska mycket till för att jag ska ge upp min familj. Lite gnäll ändar inte på det.

Fyfan vad vidrigt själviskt. Som far eller morförälder vill man väl bygga upp en relation med sina/ sitt barnbarn? Nä, det är den äckliga boomergenerationen av lata vider / hippies som är lika lata / stirrar ned i telefonerna på samma sätt som de värsta diagnosbarnen

Du orkar inte träffa dina barnbarn som nu är 20+ om inte deras föräldrar är med (ja du skrev själv att du skolade in dem på förskolan för 20 år sedan)?

Mitt äldsta barnbarn är 23 år men har även barnbarn som fortfarande går i förskolan och ett par på melllanstadiet och några på högstadiet och i gymnasiet.

Du har inte barn eller? Nu pratade ts främst om mindre barn. Du kanske tycker det är normalt men jag som umgicks väldigt mycket med mina farföräldrar så mina föräldrar kunde göra annat då tycker man att dom borde kanske visa lite intresse iaf.

Jag tycker inte det är normalt att barnen träffar sina morföräldrar 4 gånger om året då dom är pensionärer och bor 10m bort.

Min största idol i livet var min farfar (även farmor såklart), så fort jag hade en chans ville jag åka hem till dom, gärna över en helg om det var möjligt. Dom ägnade all tid åt mig och det var alltid trevligt med god mat och olika spel och trevligheter. Jag åt vad som ställdes fram, gjorde som jag blev tillsagd, visade respekt och och fick det tillbaka.
Nu har jag själv barnbarn men det är en annan tid nu. Som många skriver så får man knappt säga till ett barn när det spåras ur, det skriks och krälas runt på ens surt förvärvade möbler som man sparat ihop till under årtionden, som man verkligen är rädd om. Ett hack där, ett utspillt glas där, en släng frukt/macka där och märke både här och där, gud nåde en om man säger till "ungen", det går ju inte, då är man en dålig människa.
Sen är det ju det med maten, det går inte att laga 4 olika rätter varje gång, skulle man säga att de ska äta vad som serveras så är man det största svin av alla.
Nästa grej är att vi far och morföräldrar är aningen äldre än vad våra var när vi var barn, man orkar inte med allt skrik, usla inställning och tjat.
Om ens barn tog lite hänsyn innan och hade lite pli på barnbarnen så hade allt sett annorlunda ut, men så får man inte säga ju, då är man en dålig människa.
Tack för ordet.

Det är just det här jag menar. Du verkar tycka att det viktigaste är du själv och ditt liv. Det är väldigt egocentriskt. Ett sunt synsätt hos mor-farföräldrar borde tvärtom vara att sätta sina barnbarn och kommande generationer före sig själva. Barnbarnen är framtiden.

Generationerna innan boomers gjorde just detta. De tog hand om barnbarnen med glädje. Var aldrig något tal om att de istället ville prioritera sig själva, sina resor eller liknande.

Inte heller var det tal om att de skulle bli bjudna på massa saker i utbyte mot att de skulle uppfylla sin roll som mor/farföräldrar.

Vi har samma sak tyvärr. Vi fick inte ens barnvakt när yngsta skulle födas. Frun fick föda själv sen väntade jag och barnen utanför. Riktigt sjukt

Angående boomer generationen rent allmänt, inte just gällande barnbarn. Hörde en historia från en väninna om en bekant till henne. Så ni får ta berättelsen med en nypa salt, men det är kanske inte det viktigaste om den är helt sann utan mer att jag tycker den lite illustrerar poängen om dagens yngre pensionärer.

Hennes bekant var läkare och hade volontärarbetat med att ge sjukvård till utsatta barn i Afrika under ett halvår. Nu skulle han komma tillbaka till Sverige. Hade inte varit här eller träffat sin familj under tiden han var borta. Då resan hem var lång och han saknat familjen frågade han sin mamma (pigg ynge pensionär) om hon kunde hämta honom på flygplatsen när han landade. "Det kanske jag kan, vi får se" svarade mamman. "Vad menar du, kan du hämta eller inte?". "Ja men hur ska jag kunna veta vad jag vill göra på torsdag? Jag kanske vill åka iväg på en utflykt eller bara vara hemma och läsa. Det kan jag ju inte säga redan nu om jag kommer vilja åka och hämta dig på torsdag eller göra något annat. Vi får se vad jag känner för då helt enkelt!"

De kallas boomers, den själviska generationen