Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Det är exakt samma för oss. Jag kan räkna på en hand hur många gånger min päron har passat mina barn över natten, under tre år.

Då har vi ändå ett stort hus där det är ”enkelt” att passa över natten, med gästrum osv.

Det ställde in en gång för att det var fint väder och att de hellre ville åka sportbil.

Mina syskon och min frus syskon ställer dock gärna upp

Bra att du kan se det så. Jag skulle däremot vilja vinkla det ur ett annat perspektiv. Din pappa valde att skaffa dig och med det fanns det även stor risk att han skulle få barnbarn (det kan han inte vara omedveten om).
Väljer man att skaffa barn väljer man också möjligheten att få barnbarn. Sen väljer ju alla hur delaktiga de vill vara.

Visar morföräldrar inget intresse är det lika bra att låta dem vara. De förstår inte bättre.
Har själv ett har svärföräldrar som år pensionärer på 5 mins gångväg från barnen men inte träffat dem på ett halvår. Jag frågar aldrig dem om de vill vara barnvakt då intresset är obefintlig.

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?

Kvinnor lever 3 år längre än män. Det är för att de socialiserar. Män som är skilda lever 5 år kortare än män som är gifta. Jag tror man kan dra av några år till från morföräldrar som inte är med sina barnbarn.

Man lever längre om man är kort. Kvinnor är kortare än män, och lever därför längre.

Socialisering har inget med saken att göra. Låter som något en kärringforskare skulle påstå.

Kvinnor skiljer sig från män som blir sjuka, och sjuka män lever kortare än friska män som förblivit gifta pga kärringen kan fortsätta utnyttja honom istället för att behöva vårda honom.

Men nu gick vi lite off topic. Men jag vill klara ut vissa missförstånd en del går runt med.

Jag köper inte det där med "tidigare generationer".
Folk har i alla tider behövt arbeta i hop till brödfödan - och på t ex gårdar där man hade generationsboende så var syftet att sörja för de äldre - inte att de äldre degraderades till städerskor och barnvakt.
FÖRR i tiden krävde man dessutom respekt från barn till äldre OCH att barn bar sin egen del av ansvar och arbete.
Det handlade inte om barn som lullades runt och skulle passas upp.

Förr hade barn arbetsuppgifter i hemmet, förr hjälpte barn till med städning, tvätt och disk.
Förr tog äldre barn hand om de yngre.

Förr försörjde man sina föräldrar när de inte längre kunde bidra.

I och med urbaniseringen i början på 1900-talet minskade generationsboendena - ofta bodde man långt ifrån varandra och barnen fick sköta sig själva när mamma och pappa var på arbetet.

Förr - när jag växte upp - var de flesta nyckelbarn, mamma och pappa jobbade, man tog hand om sina småsyskon och man krävde inte total passning utan lärde sig att hjälpa till hemma - och på gården om man bodde på eller hade gård.

Det där med mormor i blommigt förekläde som bakade bullar hela dagarna och log med hela ansiktet åt barnens små hyss är taget ur Astrid Lindgrens sagor - och var inte någon realitet vare sig för min generation eller generationer före mig.

Det är så förbannat tröttsamt och det nu är en generation föräldrar där många tycks helt inkompetenta att klara sina egna liv och sina egen familjer.

Vad är era upplevelser?

Den röda tråden här verkar vara att dina föräldrar inte är särskilt barnkära. Sitt eget barn, dvs du, fick vara mycket hos deras egna föräldrar när du var barn och nu när din barndom är över så vill dom inte ta ansvar för ännu ett eller flera barn på äldre dagar. Och det är okej. En behöver inte vara barnkär. Det är okej att tacka nej till att vara barnvakt.

Det var ju inte riktigt det jag kritiserade, om du bemödar dig läsa vad jag skriver.

Om mor- och farföräldrar inte vill ha sina barnbarn där i större utsträckning, så har det förmodligen med att de är dåligt uppfostrade. På 80-talet satt man inte med en platta och glodda hela dagen, klagade på maten och bara ville äta godis eller vägrade klippa gräsmattan om man blev ombedd till det. Jag tror inte de har lust att fostra en generation till liksom.

Är det så konstigt egentligen

De lämnade iväg dig, kan ju vara en hint hur de fungerar. Det var inte direkt tuffa tider för 20-35 år sedan.

Hur uppfostrade är barnen? Det har hänt ganska mycket på den fronten under ett par generationer.

Dessutom ser ju samhället i stort detta som oavlönat arbete. Det är något dåligt och förnedrande.

Dagens attityd är ju även att barn inte är skyldig sina föräldrar något och motsatt att föräldrar inte är ansvariga för sina barn.

Föräldraskapet är obsolet rent juridiskt.

Det är det offentliga som ska ta hand om barnen, de är någon främlings problem.

Det finns ingen familj längre.