Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Tycker jag har en hyfsat bra relation till mina föräldrar och har ställt upp när de behövt min hjälp.

Jag tycker också att frågan är helt orelevant. Jag förväntar mig inte att mina barn ska "betala tillbaka". Som förälder kommer man alltid ge mer än vad man får.

Blev lite struligt ovan när jag skulle citera. Men det var ett vettigt argument! Själv så hjälpte jag till redan för drygt 20 år sedan med att skola in barnbarn på förskola. Det har blivit ytterligare inskolningar genom åren. I dag tycker jag det är underbart vara med mina barnbarn men bara om deras föräldrar är med. Man kommer till en punkt där man inte längre orkar ta hand om dem även om man tycker de är helt underbara.!

Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.

Det var ju inte riktigt det jag kritiserade, om du bemödar dig läsa vad jag skriver.

Om mor- och farföräldrar inte vill ha sina barnbarn där i större utsträckning, så har det förmodligen med att de är dåligt uppfostrade. På 80-talet satt man inte med en platta och glodda hela dagen, klagade på maten och bara ville äta godis eller vägrade klippa gräsmattan om man blev ombedd till det. Jag tror inte de har lust att fostra en generation till liksom.

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?

Fyfan vad vidrigt själviskt. Som far eller morförälder vill man väl bygga upp en relation med sina/ sitt barnbarn? Nä, det är den äckliga boomergenerationen av lata vider / hippies som är lika lata / stirrar ned i telefonerna på samma sätt som de värsta diagnosbarnen

Det handlar inte om ointresse. Både min fru och jag arbetar till 18.00 varje dag och har inte möjlighet att hämta våra barnbarn. När vi blir pensionärer om några år så kommer vi avlasta om vi inte är på resor som vi har sett fram emot. Nej, vi är inte rika, tvärtom, men några hundra i månaden har vi sparat i många år

Vi har också varit i din situation, men inte fan gnällde vi på något jävla livspussel som inte gick ihop. Heller inte på våra föräldrar som ibland (eller sällan) inte kunde ställa upp. Sluta att lipa och pipa och gå ner i tid vad det gäller arbete! Och har ni tagit en massa lån för att få en trivsam tillvaro så får ni skylla er själva om ni inte klarar eller orkar att ta hand om era egna barn. Det skulle ni ha tänkt på innan och kanske minnas tillbaka till när ni själva var små och hur det var då för era föräldrar. Dagens mammor och pappor är så förbannat bortskämda!

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?

Fullkomligt förståeligt, de kastade bort stora delar av sitt liv på dig och ev syskon till dig.
De vill troligen njuta av lugnet på åldernshöst, du kanske skulle funderat på om det var lämpligt med barn om du/ni har svårt att få ihop vardagen utan att belasta era föräldrar.

Håller med. Man orkar inte ta med sina barn idag, de ska sitta som några glosögda puckon och tomglo. Man orkar inte uppfostra heller, den delen gnäller man över när ungarna är 17 och sitter vid sin dator och skiter i skolan.

Jag har två barn strax över tio år gamla, de har fått lära sig att följa med på allt sedan ung ålder , handling, gym, ja allt egentligen. När jag lämnar till morsan eller farsan ska det handla om kvalitetstid, inte för att jag inte klarar av att ta hand om min egen skit