Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Håller helt med dig där. Undrar dock varför hur det kommer sig att man rör blicken dit istället för att
ha ögonkontakt? Vet att jag inte är ensam om det i alla fall.

Hade en skolkamrat när jag pluggade i Norrköping som hade AS & Autism.
Han kunde inte kolla Varesig killar eller tjejer i ögonen utan han tittade ner åt halshöjd & brösthöjd
Gick han ut på krogen så hände det att vi fick rädda honom från att få stryk

Det är typ som om de ser ens tankar om man tittar nån i ögonen hela tiden, men jag vet faktiskt inte varför det är så...? Men det är vanligt, tror det är så bland många utan autism också.

Det skulle inte förvåna mig om det är så. Men vi är nog inte ensamma om det när det kommer till
svårheten med just ögonkontakt. Vare sig man är liten eller vuxen så kommer det
dessvärre alltid vara ett problem för oss med AS eller autism

Det här med ögonkontakt. Finns det nån sorts vetenskaplig förklaring till det?

Ni som tycker det är svårt med ögonkontakt. Hur skulle ni förklara er känsla kring ögonontakt och varför ni undviker den?

Jag läste nån som skrev att man trott att brist på ögonkontakt berodde på att autister är socialt störda så de inte "förstår att" titta folk i ögonen typ eller att de inte "är intresserade" av det.

Men det stämmer inte in på min upplevelse.

Jag misstänker att jag har aspergers, men att jag tränat upp min sociala förmåga så pass att det mesta försvunnit. Jag var klart aspig som barn, kan jag säga. Har dock fortfarande en del svårigheter med samspelet människor emellan — det är nåt som skaver lite, det faller sig inte naturligt. Jag har svårt att följa deras ögonrörelser, och såna mer subtila grejer.

Här har jag en fråga till er "riktiga aspisar" med diagnos: kan en del av er uppleva att det är mycket svårare att klicka med andra autister än med s.k. neurotypiska?

Jag klarar knappt att kommunicera med personer i min omgivning som är uppenbart AS, eller som har en svårare variant; gissningsvis för att jag anpassat mig efter personer utan den här problematiken. Personer med aspergers har svårt att förstå mig, och jag dem. Låter kanske konstigt. Vi har t.ex. två gubbar på jobbet som är på nivån att de blinkar konstant och har en märklig monoton röst. Jag klarar inte att umgås med dem.

Autism är inte ett personlighetsdrag, så att du har svårt att connecta med två gubbar på jobbet är inte nåt konstigt om ni inte har nåt gemensamt.

Jag trodde i början att man som autist skulle känna sig "hemma" med andra autister. För att de "är som jag". Men ju mer tiden går desto mer inser jag att det inte är så.

faktiskr har jag lättare att komma överens med adhd och add-folk än med autister. (Jag har adhd också).

Autister är ofta knepiga och svåra att ha att göra med. I teorin borde det vara lätt, du vet enligt stereotypen av en autist, typ "Saga Norén" i bron så är ju autister klumpiga men ocså rättframma, pålitliga och raka.

I verkligheten är dock många autister så att de inte klarar rak kommunikation. Många av dem är rätt objussiga med vad de egentligen tycker och känner om saker. Många verkar också ha olika sorts neuroser och fixerade uppfattningar om hur saker ska vara som de håller för sig själv. Så de blir knepiga,nån blir sur från ingenstans, folk tjurar, berättar inte varför osv. De är svåra för att vara spontana

Jag undviker inte ögonkontakt, tvärtom, men jag kan känna att det inte blir nån connection. Det känns ibland som jag "tittar på" nåns ögon snarare än ser nån i ögonen, men inte alltid. Svårt att förklara. Beror på om jag är trött och/eller stressad. Mina ögon är inte så rörliga. Jag kan även bli för angelägen om att se andra människor i ögonen. Det är till hjälp för mig när jag ska tolka deras sinnestillstånd eller intentioner. Gillar inte när folk ser bort.

Det där stämmer väl överens med mina erfarenheter. Det blir en jävla röra, kort sagt. Det kan komma nåt tillkännagivande från ingenstans, och sen mumlas det och knorras en stund. Det pratas konstant om grejer som jag inte begriper. Just att kommunikationen med autister kan vara så oförutsägbar till karaktären är nog det jag har mest svårt med. Tyvärr har jag några i familjen/släkten. Inte som gubbarna på jobbet, men liksom så att det tär på krafterna.

Inget kallprat. Ingen spontanitet (typ naturliga följdfrågor). Lägg till det vissa märkliga principer som jag tydligen förväntas ha reda på telepatiskt. Missförstånd. Idel missförstånd.

F.ö. tämligen säker på att jag också skulle kunna ha en släng vuxen-ADHD som komplement. Kanske är det det som hjälpt mig till någorlunda balans i livet. ADHD + nån form av "atypisk autism". Inte för konstig. Inte som folk är mest. Men det finns säkert många fler som jag, som inte är så där logiska, rigida och principfasta som klassiska aspisar.

Jag har Aspergers och känner en annan med den diagnosen som jag kommer bra överens med även om vi inte träffas så ofta.

Men vet andra som som är så socialt bortkomna att jag nästan tycker synd om dem. De är mest inbundna, omogna och nördiga.

Jag klickar med folk med utanförskap. Min bästa kompis är troligen lite autist lite ADD. Ingen diagnos. Sedan har jag kompisar med autism och/eller ADHD men de är ju handplockade. Stela och okreativa människor går bort. Jag är ganska kaotiskt och klarar inte av dem som lever efter ett schema.

Samtidigt har jag inga NT-kompisar. De jag trott var NT skulle nog uppfylla en diagnos.

Det är även folk på nätet. Har haft några bra nätkompisar som troligen är NT, men de har varit äldre och lite gubbiga. Väldigt trygga, som en pappa. De har haft teknik och datorer som intresse så det passar ju ändå in.

Känner lite autism från din sida med. Vilket är positivt. En liten touch gör att man inte är en klon. NT är kloner. (Alltså på riktigt, en NT-hjärna är precis likadan vem som än har den, en autists hjärna avviker från NT men även från andra autister.)

Det här fick mig att fundera på om inte många av mina bästa vänner skulle kunna ha "en liten touch" de med. Hm. Jag har aldrig riktigt reflekterat över det. Eller, ja, en kille (en underbar människa) uppfyller nog samtliga kriterier — han är en riktig outsider... Vi klickade direkt. Han har tyvärr inte mått så bra, och nu har vi ingen kontakt längre. En annan gammal kompis är en av de roligaste personer jag mött, fast han i princip helt undviker ögonkontakt. Han har familj numera! Så, en lätt släng där.

Flera av de andra är också lite lätt avvikande på olika sätt. För mig är det en fördel. De har kanske nån sorts "aspergersradar" som fick dem att se nåt i mig?



Nåja. Har nog alltid tänkt att jag gillar att umgås med okonventionella människor. Har ofta känt mig "mest normal" i vissa av dessa sällskap, typ bland datavetare i nån källare på universitetet. Men jag inser att det nog finns nån ömsesidighet här. Att jag funkar med dem för att vi tänker utanför boxen, eller nåt sånt.

Jag kan vara ganska kaotisk jag med. Mina tankar är kaotiska. Det är väl den där touchen, antar jag — det var nån i en annan tråd som skrev nåt jäkla fint som jag inte tycks minnas just nu... Nåt om att "guds spektrum snuddat vid", "touchat", eller nåt i den stilen. Det var kanske du som skrev det. Jag kommer inte ihåg.

Tack för det du skrev här, i alla fall! Är det nåt jag inte känner mig som så är det som en klon.

Tillägg: Det är alltså de stelaste autisterna jag inte klarar av att umgås med. Case solved.

Det här med "specialintressen", förresten: är det nåt som kan växa bort, vilket kanske tom. gör det svårare att ställa en diagnos i vuxen ålder?

Om jag ser till mig själv så hade jag olika områden som jag snöade in på ordentligt som liten, men det försvann liksom gradvis i puberteten. Jag var ett väldigt "eget" barn. Snart blev andra saker i livet mer intressanta än att sitta med näsan i nån fackbok om ett snävt ämne. Tjejer, kompisar... det vanliga, kort sagt.

Nu som vuxen har jag nog rätt breda intressen, mer av typen allmänbildning. Har lätt för att lära mig memorera saker, men jag har aldrig kunnat "allt" om nåt ämne — kunnat rabbla upp detaljer, etc. Dock: misstänker att det är nåt som saknas i mitt liv eftersom jag ofta blir mentalt dränerad och passiv på fritiden (jobbar heltid).

Kanske att jag hade behövt ersätta gamla specialintressen med nåt nytt. Ja, ni ser ju hur jag resonerar — ...

Hur ser det ut för er med era specialintressen? Har ni extremt djuplodande kunskaper inom nåt eller några områden, eller är det mer hobbies som ni går upp i helt och hållet?