Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Finns givetvis såna personer också, men de flest med ADHD är raka motsatsen. Jag känner väl 3-4 personer som har ADHD och alla är ganska jobbiga, speciellt en av dom som vägrar ta concerta.

Ni som är långsinta, har ni svårt att förlåta föräldrar och syskon?

Gud vad lack jag blir när någon tar på mig när jag är stressad/upprörd. I vanliga fall är det dock inte så farligt med beröring. Nu fick jag det sagt.

Har själv "vanlig" AD/HD + "mild" Asperger, så jag känner igen mig i det folk skriver här.

En "renodlad Aspies" kan vara riktigt seeeg/stel/tråkig att umgås med i större sociala sammanhang, medan det kan vara riktigt givande att diskutera med dessa personer under lugnare omständigheter.

Å andra sidan så kan det vara fruktansvärt irriterande att umgås med "renodlade AD/HD"-folk som stirrar upp sig för bagateller och är allmänt "dampiga" och inte lyssnar eller begriper vad man säger till dem.

Men det är ju bara vad jag tycker.

Har som jag nämnde primär AD/HD + sekundär A.S (dock väldigt mild A.S, mer "AD/HD" till beteendet och tankesättet)

OnT:

Jag är inte långsint, tvärtom, väldigt kortsint.

Jag "flippar" och den "stora verbala bomben smäller" - sen så är det ur världen efter en halvtimme.

Som om det aldrig hade skett, typ.

Dammsuger i 200%, helt i min egna bubbla, hyperaktiv - men utan så särskilt stor noggrannhet. (Halv-hjärtat, tråkigt, "ett onödigt måste")

Men när jag har tagit min Medikinet 40mg'are (metylfenidat precis som Ritalin) så blir jag DÅ mer metodisk, positivt inställd till det-där-"måstet", lugnare och dammsuger mer ordentligt... på "bara 80% gaspådrag"

Rent generellt kan jag inte umgås med dom flesta med ADHD. Dom är så intensiva så jag blir väldigt stressad. Jag är en introvert och lugn person som tar en djävla tid på mig.

Jag går också väldigt långsamt. Dom flesta går så fort. Jag tycker inte om att köra bil för fort heller. Tycker att det är bra att köra 80 på en motorväg.

Ja, jag är också långsint.

Sitter just nu och väntar på att få en plats på ett gruppboende. När fick ni eran diagnos? Jag fick den när jag var 26. Bättre sent än aldrig. När jag var barn fanns det en med känd ADHD inom högstadieskolan jag gick på och asperger var något man läste i böcker om.

Inga problem att förlåta föräldrar någonsin, syskon har jag inte. Föräldrar är inte problem för mig förutom andra människor som jag är tvungen att stå ut till ex på jobbet.


'När fick ni eran diagnos?' (Carl-Ann von s)

Jag fick min diagnos sent - över 40 var jag redan. Jag har ganska mild AS som ofta inte syns på utsidan men fan vad det känns inombords från tid till tid

I mitt fall så har ju min mamma svikit oss barn en hel drös med gånger, svikit kraftigt. Men hon har även bipolär sjukdom, borderline personlighetsstörning och en till personlighetsstörning. Det har varit kaos hemma till och från. Har dock inte brutit ihop för det, fått en del lärdomar. Det värsta är väl att jag inte bryr mig om saker så mycket. Mina värderingar om det mesta är ganska låga men det börjar bli bättre. Enklare att finna motivation till att göra saker och ting.

Tror att det är samma för mig. Jag skulle inte fått diagnosen om det inte var för att jag var deprimerad och gick till BUP. Fick den dock för 2 år sedan, nu är jag 19. Ingen som jag talat om det för har misstänkt något. Själv går man där och märker saker hela tiden. Jag har dock lyckats resonera mig fram till lösningar till de flesta problem som har med att jag inte vet vad jag ska göra i vissa situationer. Nu har jag bara problem med mina känslor som gärna gömmer sig för mig i sociala situationer. De kommer fram ibland, med vissa personer

Vill inte klassificera mig som någon med aspergers, eftersom jag troligen inte har det. Däremot har jag starka drag av det. När jag var sju år så försökte jag t.ex. sammanställa all världens information i ett uppslagsverk, tills jag slutligen (ett femtiotal egenskrivna dokument senare, alla samlade i en prydlig pärm) insåg att det var en omöjlig syssla.

Kan ni känna igen er i ett starkt ointresse av kallprat? Visst, jag kan snacka (även om jag inte är så intresserad av motpartens åsikter) om film, musik, intressen, nyheter, ibland till och med vädret. Men om någon frågar "Hur har din dag varit?", då zonar jag ut direkt. Speciellt om de också vill berätta om sin dag, såvida inget väldigt speciellt har hänt. Jag har inget intresse för vad någon gjort under dagen, och jag förväntar mig inte att någon annan ska ha intresse för min dag!

Ännu värre är kallprat över telefon, då zonar jag verkligen ut. Det finns inget som tråkar ut mig som när en släkting ringer och frågar hur läget är! Visst, det är nog få som tycker det är roligt - men jag tycker verkligen det är en pina! Ringer jag någon så har jag ett ärende, då betar jag snabbt av det jag ska ha sagt och sedan avslutar jag samtalet.

Igenkänning? Visar ni ert ointresse inför motparten, eller spelar ni spelet? Jag spelar verkligen spelet, men min familj vet hur jag egentligen känner - min mor tror att det endast beror på en extrem egocentricitet att jag inte bryr mig om andras liv.

Mitt liv är ett helvete. Jag slutade nyligen gå till psykiatern. Han trodde att jag har Asperger och sa att jag skulle kunna gå till en psykolog för att få det utrett. Jag har tänkt på hur han formulerade det. Kanske var han i själva verket säker på att jag har det men för att inte såra mig sa han att jag skulle utreda det hos en psykolog. För jag läste någonstans att man måste få ett utlåtande från två olika personer för att kunna få diagnosen. Hursomhelst så tyckte jag att psykiatrin sög och att jag inte fick ett dugg hjälp. Så jag slutade som sagt gå dit. Nu ska jag börja knarka. Tja, eller testa ett och annat i alla fall. Jag har läst att om man är psykiskt instabil eller har psykiska problem så bör man undvika droger och att psykiska problem kan förvärras. Är det någon som vet om detta gäller för Asperger? Jag vet inte om jag har det men det är möjligt. Är det någon särskild drog man bör undvika? Jag har även skrivit ett personlighetstest hos en psykolog. På en del som hette psykisk instabilitet eller något sådant fick jag väldigt högt vilket betyder att man är känslig för negativitet, är benägen att bli deprimerad, få ångest osv. Någon som vet hur detta och droger går ihop? Jag tänkte börja med cannabis och sedan förmodligen psilocybin-svamp. Just psykedeliska droger är nog det som intresserar mig mest.