Citat:
Ursprungligen postat av
kidnappadIRL
Jag har misslyckats med allt jag företagit mig inom vuxenlivet. Bakom mig har jag misslyckade utbildningar, arbeten och ett socialt liv som inte längre existerar. Har aldrig haft en partner eller gjort något försök att skaffa en trots att det är något jag saknat länge. Mitt liv är extremt tomt och jag tror inte min hjärna är kapabel att skapa ett liv där jag är lycklig. Det är som att min emotionella mognad stannade av vid 15. Senaste halvåret har jag gått in i ett missbruk av opioider från och till och jag vill inte ens rädda mig själv. Jag tar brutala doser sett till min erfarenhet och på något sätt känns min lott i livet klar. Jag kommer antagligen dö i 20-årsåldern efter ett kortare missbruk. På något vrickat sätt känns det mer hederfullt än att fortsätta försöka leva ett fortsatt enkelt och ensamt liv i flera årtionden. Tror ni min inställning faktiskt kommer hjälpa mig att slippa stress och sorg under den period jag har kvar? Finns det någon risk att min inställning rubbas under denna period eller kommer den bara bli starkare i och med att missbruket blir starkare?
Jag tänker inte hindra dig från att göra vad du vill i livet, men är detta verkligen det?
Sen tvivlar jag starkt på att det du skriver verkligen stämmer. Du är deprimerad och känner så ja, men det är ju ingen opartisk källa att fråga sig själv när man mår piss, eller hur?
Det enklaste sättet att ta sig någonstans är att skaffa rutiner för det. Det är bara du som kan göra det.
Tycker att punda ihjäl sig borde vara ditt sista alternativ, finns det verkligen inget annat som du hellre vill göra?
Att livet suger och är jobbigt, och att vi måste jobba för det vi har, eller för det vi vill åstadkomma, det är lika för alla, men många (som du) tror att andra alltid har det lättare i livet.
Det har de inte, de prioriterar bara annorlunda än dig.