Psykisk ohälsa, hur ska jag orka?

Jag är långtidssjukskriven med låg sjukpenning, har flera diagnoser (depression, ångestsyndrom, OCD), har haft kontakt med psykvården under många år (samtalskontakt och läkare), fått ECT i omgångar, legat inlagd i perioder och käkat antidepressiva i drygt 20 år. Jag blir aldrig bättre.
Jag tänker på självmord dagligen. Vissa dagar tänker jag inte på något annat. Jag känner mig som en belastning för min familj och samhället (gör inte rätt för mig) och som ett stort misslyckande. Varje morgon känns som en ny misslyckad dag jag inte vill möta.
Har någon tips på hur jag kan hantera detta liv?

Hur ofta motionerar du och rör dig ensam i skogen?

Kan du ha PANDAS? Så det är därför inga antidepressiva funkar.

Var ute i naturen. Ta hand om dig själv. Gör saker som du mår bra av.

Du behöver inte ta på dig offerkoftan. Jag vet att det låter lite hårt, men det är tyvärr så det är. Bege dig ut och gör aktiviteter. Att gå på gym och, som någon har tidigare poängterat, ta en promenad ute i naturen är något som du kan utgå ifrån. Kost och sömn är oerhört viktigt för din hälsa och välmående. Tro mig, jag var delvis i din sits. Du behöver göra aktiviteter och ha rutiner som gör att du inte längre har för mycket tid att tänka på dålig saker och ting som händer i ditt liv. Det här med "antidepressiva" läkemedel, släng det åt sidan

Ger inte dina barn och partner dig mening och viss livsglädje?

Där har du problemet, psykvården har aldrig hjälp en endaste människa, terror och pillermissbrukare har odm däremot skapat, har du gjort något i 20 års tid utan framgång så kanske det är dags att prova någonting annat?

Depression är inte en sjukdom, "ångest", helt ärligt, vad fan betyder det? OCD, du gillar jämna tal och att saker ligger i ordning?
en massa hitte-på-trams som förstört, dig sluta poppa piller, börja lyft tungt, promenera ute i skog och natur, kommer göra mer för dig än något piller!

Du har ett mycket stort värde för samhället.
Tack vare sådana som dig, så orkar många andra med livets påfrestningar.
Vi behöver alla både några att se upp till och ned på.
Dom vi ser ned på fyller oftast en mycket viktig uppgift. Att ge oss självrespekt.

Du är värdefull. Du är mer värd för samhället än en psykolog.

OCD- det handlar om ett ohanterbart tvätt-tvång, oro för bakterier och smuts, att jag blivit sjuk och smittar min familj, ritualer för det mesta i vardagen som tar oerhört mycket tid och kraft.
Så lite mer än att gilla jämna tal och att saker ligger i ordning...

Absolut, och att käka piller och "luta" dig in i den här "sjukdomen", har det fungerat för dig?

Att vara långtidssjukskriven skadar mer än det hjälper. Det är vad du nu märker av.

Klart man blir deprimerad när man som vuxen blir behandlad som ett barn.

Du behöver ut och arbetsträna. Finns det inga röda korset butiker eller andra liknande som du kan praktisera på? Du gör lite nytta, träffar kunder och arbetskamrater, och får tider och rutiner.

Du behöver börja lämna sjukskrivningen som är vad som gör dig "sjukare" än du annars skulle vara.

Livet är en självuppfyllande profetia. Det blir utefter hur du tänker, reagerar och vad du gör med din tid.

En gemensam nämnare som verkar finnas hos de som kämpar mest med inre demoner, är att de inte inser att det är de själva som har kontrollen. Utan helt lägger sig i händerna på sin egen hjärnas autopilot. Resultatet blir då att hjärnan lätt spinner iväg i en nedåtgående spiral. Tar man inte själv kontroll och stoppar, så blir det bara värre. Tankemönster biter sig fast hårdare och hårdare. Hjärnan kan inte själv skapa nya sunda tankebanor och reaktionsmönster, det måste du göra.

I bästa fall vänder man sig till någon utomstående för att denne ska hitta lösningen på problemet. När det inte lyckas anser man sig vara trasig och utom räddning.

Och det är väl sant förvisso, att man är utom räddning. För det är inte räddning det handlar om, utan hårt arbete med sig själv. Svaret många då ger är "men jag vet inte hur jag ska gör för att hjälpa mig själv", och istället för att ta reda på det, så stannar man i den offerrollen. Man tror inte att man ens har förmågan att må bättre, vilket är tankefel nummer 1.

Livet är jobbigt för alla, det kommer aldrig vara lätt. Däremot kan man slippa lida om man vågar vara ärlig med sig själv och faktiskt jobba på att må bättre, samt inse att man finner både ansvar och lösning hos sig själv.

Testa knarka lite. Kan nog få ordning på dig. Bara lite, lite.