Är genuint orolig över mitt liv, med standard svaret, "vi har få platser," hur bli en

Så. Ska dit imorgon. Jättetrevlig och förstående tjej i telefonen. Kan inte ta mig dit inatt så imorton förmiddag.

Jösses vad bedrövligt allting låter. Kan du inte bara reflektera dig igenom det på något sätt? Vad är meningen med att dö? Vad är det som är så jobbigt med lite tårar? Är det vikinggenen som saknas? Är människor värda att prata med? Kan du inte sikta mot ett mål att sitta i solen vid en strand och äta glass i frid och fröjd? Här landar det ju inga missiler?

Jag förstår att livet har sina bottenlösa nedgångar men kan du inte bara lägga nuet åt sidan, drömma lite och inse att livet är till för att leva? Jobba lite på ditt tålamod. Sätt upp utmaningar. Peppa dig själv. Eller ja vad har du att välja på egentligen?

Ansök till socialtjänsten till vuxenmottagningen om du behöver stöd med vardagen min vän! Det kan vara mycket bättre än vad du tror för att komma tillbaka på fötterna.

Brukar förklara det som att det känns som en viktig del utav hjärnan / och eller låga volymer utav något fattas som satt hjärnans system ur balans. Det har varit ett genomgående mönster sedan tidiga tonåren. För ett par år sedan bara konstaterades jag efter att ha gått hela mitt liv och undrad vad som är fel, med att ha Bipolär typ II. Hamnade i djupa depressiva perioder ofta och länge. Mådde helt okej stundvis men aldrig längre än 3 veckor om jag hade tur, oftast två, sedan dålig period 35-55 dagar så man hann aldrig anamma sig ett nytt tillvägagångssätt förrän man hamnade där igen. Problemet med en sådan sen diagnos är att jag under de 6 år som ovetandes utvecklade ett blandmissbruk för att stå ut. Det tär på psyket att veta vad som väntar. Det är alltså något faktiskt fel på mig som jag inte rår för.

Jag kan bara råda dig så som många andra i tråden och det är att du tar dig till psykakuten och där är det viktigt att du berättar om att du har dom här självmordstankarna och att du är orolig för att du kommer gå till handling.

Bättre du får komma in där och få sova regelbundet, äta regelbundet och få korrekt medicinsk behandling insatt.

Jag vet av erfarenhet att det tar emot att ta sig till psykakuten då risken finns att man blir avvisad och hemskickad med en liten påse attarax eller quetiapin, och det kan kännas som en dödsdom när man blir hemskickad - så som någon skrev så ha en backup där, någon som kan ta emot dig ifall du skulle bli avvisad, men gör också ett till försök dagen efter.

Men betona för läkaren allvaret i dina självmordstankar när du kommer dit, att det är en reell fara för ditt liv - det är då chanserna ökar för inläggning enligt min erfarenhet. Dom måste ju prioritera, och är någon påväg att ta sitt liv så ökar dina chanser att du blir högt prioriterad och därmed inlagd.

Jag var själv redan idag faktiskt påväg att åka in till psykakuten men fick en akut-tid på öppenvården istället och fick otroligt bra hjälp med remiss för provtagning av alla möjliga slag för att utesluta kroppslig sjukdom och samtidigt utskrivet hög dos stesolid och zopiklon en period för att bryta detta helvetes ångestdeppsömnlöshets-skov. "Bättre du tar stesolid en period än att du tar livet av dig" resonerade läkaren. En tillfällig lösning några veckor tills man kan hitta en mer permanent lösning, är tanken.
Vad jag vill säga med det är att ibland har man tur och får träffa en riktigt bra och förstående läkare som verkligen lägger tid på att förstå din problematik och som kan ge adekvat hjälp. Det finns vettiga läkare därute så ge det åtminstone en chans, kanske blir det så för dig också om du tar dig till en vårdenhet.

Lycka till min vän, du är långt ifrån ensam om att må psykiskt dåligt. Vi är många därute.
Önskar dig allt gott.

Vilket nummer? Så att andra får din chans, du inspirerar andra genom att ta emot hjälp. ❤️

Känner med dig. Hoppas du får adekvat hjälp.

Varför är du psykiskt sjuk?

Hoppas att det gick bra och att du fick hjälp.