Citat:
Ursprungligen postat av
retina
Nej, enligt tidigare inlägg hade någon talat med Elias pappa som berättade att Elias stod och talade med "vänner" på torget när han blev skjuten.
Alla vet ju att det säljs droger precis på den platsen där skjutningen skedde. Där och bakom kyrkan. At ha kompisar som hänger där tyder på att dessa kompisar inte längtar till studenten lika mycket.
När ens barn hamnar "på fel spår" eller börjar umgås med fel personer vill man för det mesta inte erkänna att det är så. Det gäller också diagnoser. När det har blivit kutym i etniska svenskars familjer att öppet söka hjälp så är det ofta helt tabubelagd i invandrarfamiljer som kommer från helt andra kulturkretsar. Det är inte sant att vår sön är bög, vår dotter lesbisk eller har en pojkvän av annan etnicitet och inte kommer att gifta sig med den härliga killen från hemlandet vi har enats kring när hon var fem år gammal.
När mentorn i skolan säger till föräldrarna på utvecklingssamtalet att ens son borde undersökas om han har en diagnos pga av ett visst beteende, finns det ordet inte ens på vissa språk. Diamant Salihu har berättat att han pratade inför en etiopisk förening och vilka problem tolken hade när han just pratade om diagnoser. Ordet fanns inte och även att man söker hjälp hos en myndighet och får det fanns inte i världsbilden. Många invandrarfamiljer från autoritära länder har även en rädsla att man skulle ta barnen ifrån dem om de erkänner att de inte bara är gullepojkar och lillprinsessor. Man söker i mycket mindre utsträckning hjälp än svenska familjer.
Sedan att "erkänna" att man har problem med barnuppfostran betyder också att man säger att man har gjort fel eller inte klarar uppgiften. Vilket är svårt för alla. Men särskilt svårt i andra kulturer där heder och respekt är viktiga och där en familjemedlem som umgås med kriminella skadar hela familjens rykte och heder.
