Sämsta bok?

Sammanfogat ämnen /mod

Stieg Larssons Millenniumserie. Blä. Torftigt språk, stereotyp "aspergerkvinna". Våldsporr. Karikatyrer av "ond överklass" som inte känns ett dugg trovärdigt.

+1 Ja, sjukt överskattad. Läste första när media skrev upp boken år 2006-07? Gick inte läsa klart skiten.

Tyckte det var konstigt att den inte blivit mer sågad. Jag gillar deckare med lite samhällskritisk udd sådär, Sjöwall Wahlöö t.ex. Genuint bra. Stieg Larssons böcker är genuint dåliga, lite som att han låtsas skriva en samhällskritisk deckare. Han var ju vänster men tror ändå han skrev dem på ren spekulation.

Bump eftersom jag just har läst alla inlägg och formulerat ett eget svar, och först därefter insåg att tråden har varit inaktiv i drygt ett år. (Skälet till att jag alls hittade tråden är att Coelho tydligen har skrivit något nytt skit som hyllas av massorna, och jag blev så irriterad att jag började leta efter folk som tycker att det bästa med hans böcker är att de funkar bra att tända i öppna spisen med.)

Utöver mina starka antipatier mot honom har jag enormt svårt för böcker som beskrivs, eller skulle kunna beskrivas, som "burleska skrönor": Bukowski, Sture Dahlström, Paasilinna, 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann, Röde Orm, Liftarens guide till galaxen, m.fl.

Grejar inte drömsekvenser, har svårt för återblickar. Ogillar svulstigheten som lätt uppstår när alltför många adjektiv flankerar historien. Ge mig berättelsen, låt mig slippa fluffet runtom! Orkar inte heller med talspråk/dialekt annat än i enstaka repliker.

Avskyr också böcker där långa stycken är satta i kursiv (för att särskilja exempelvis inre monolog från huvudberättelsen). Jag bläddrar alltid förbi sådant.

Har undvikit Läckberg, Kepler, 50 shades of grey samt Millennium-trilogin. Tål inte Björn Hellbergs eller Björn Ranelids sätt att skriva men uppskattar faktiskt Marklund och vissa av Guillous böcker – i synnerhet Brobyggarna. Sätter stort värde på det allra mesta av Steinbeck, Moberg, Hesse, Kafka, Verne.

Har svårt att välja vilken bok jag anser är sämst (Alkemisten är förstås en stark kandidat) men minns också Joyces Odysseus och Conrads Mörkrets hjärta som skittrista/oläsliga. Inser förstås att Mörkrets hjärta var omvälvande när den kom, men för mig funkar den inte alls. Även helt likgiltig inför Apocalypse Now.

Den sämsta bok jag någonsin läst var The Birth of Tragedy (1872) av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche.

Boken var Friedrich Nietzsche första publicerade verk och handlar om den grekiska antiken och de två grekiska gudarna Apollo och Dionysos (vinguden). Hela boken, nästan tvåhundra sidor, handlar bara om att Apollo representerar krafter relaterade till ordning och logik medan Dionysos istället är relaterad till kaos och irrationalitet. Verket är skriven på ett ologiskt sätt och är antagligen obegripligt för de allra flesta människor.

Egentligen vet jag inte om den är dålig, eftersom varken jag eller frun lyckades komma mer än ett par kapitel in i boken.

Tvärbalk, av Arnér
Helt oläslig, varenda mening måste läsas flera gånger för att förstå vad karln menar.

Som novellförfattare tycker jag han är mycket bra - debutboken Skon som krigaren bar (1943) är lysande - får nog kolla in den här Tvärbalk för att se hur den är. Historien (i en av novellerna i hans debutbok) om en man som plötsligt förflyttas tillbaka till Erik XIV:s dagar på Kalmar slott och börjar visa upp kulsprutor och annat för Vasakungen känns som ett riktigt studentspex - till dess man inser att den anspelar på Sveriges förbindelser med Nazityskland (järnmalmen osv) vid den tid då boken kom ut.

Joakim Forsbergs förortsroman Det börjar ännu tidigare (kom för sådär 25 år sedan) minns jag att jag tyckte var löjligt dålig, ungefär som en dokusåpaföljetong överförd til bokform.

Vera von Essens debut, "En debutants dagbok", är nog en av de sämsta svenska romaner jag läst, någonsin. Och jag har läst många.

Varför är den dålig? Kom igen nu. Du har varit här sen 2011 och borde veta hur det funkar.

Skulle säga att det är för att boken lyckas med att vara ointressant oavsett hur man läser den. Läser man den som en roman är den tråkig och trist skriven. Läser man den självbiografiskt är den tråkig på ett annat sätt då den handlar om en ung kvinna som skriver en roman och lever ett händelselöst liv. För lite liv, för lite litteratur.

Misterioso av Arne Dahl var en pärs av Guds nåde. Enda gången läsningen övergick i somatiska besvär (från genans till feber). Fick ta ett par sjukdagar för att hämta mig.
Någon gång var även Zahiren av Paulo Coelho det enda som stod till buds på något guest house i Thailand eller Kambodja. Ohygglig upplevelse.