Åttaårig pojke hittad död i Luleå – mord (2023-01-08)

En grund för pappans psykiska ohälsa möjligtvis?

Om en pappa tvingas fajta mot en mamma, socialtjänsten och familjerätten i 7 långa bittra år för att få umgänge/vårdnad med sin son men ändå tvingas nöja sig med ynka två timmar lördag och söndag varannan vecka så kan det nog påverka psyket?

Vi ska dessutom komma ihåg att det har väl inte funnits några misstankar att pappan kunde bli fysiskt våldsam mot sonen, däremot fanns det väl en risk att han kunde föra sonen utomlands? Tingsrättens beslut om umgänge två timmar lördag och söndag varannan vecka fattades väl alltså på detta underlag?

Man kan dessutom spekulera i vad media (Svt) har för märkligt upplägg när de rapporterar om fallet? Läste en tokig nyhetsartikel häromdagen som jag inte ens vill länka till.

I 7 år pågick mammans kamp för ensam vårdnad enligt Svt? Pappan förde väl också en kamp för umgänge och vårdnad i 7 år? Man får intrycket att Svt har en lika diskriminerande attityd mot pappor som socialtjänsten för vi ska komma ihåg att de allra flesta vårdnadstvister slutar inte lika tragiskt som den i Luleå. Stackars pojke.

När mamman ringde till polisen för att anmäla att pojken inte kommit tillbaka efter umgänget med pappan så blev hon hänvisad till soc.
Och sen dribblades det hit o dit I två-tre timmar.
Varför? Fanns laglig grund för dribblandet? Eller var det inkompetens hos polisen?

7 år?? Pojken va ju 1,5 år när han brutalt mördades av sin egen pappa!!
Så det är tingsrättens fel att det här hände menar du? Pappan kan ju haft psykisk sjukdom innan de här 7 åren…

Okunskap gällande det juridiska utrymmet. Dribblandet upphör när en myndighetsperson klargör rättsläget. Det handlar alltså om rutiner och praxis, systemfel.

Jag vet inte om du är inne i fel tråd men den här handlar om en 8 årig pojke som dödades av sin pappa efter en 7 år lång vårdnadstvist.

Detta som hände är knappast tingsrättens fel, det fanns inga varningssignaler om att pappan kunde bli fysiskt våldsam. Risken var isåfall istället att han kunde föra sin egen son utomlands från mamman som ville ha ensamrätt till pojken och den diskriminerande socialtjänsten?

Pappan i Luleå har upplevt att han blev diskriminerad i samband med vårdnadstvisten likt många andra män i liknande situationer och såna varningssignaler måste man lyssna på, annars är väl risken stor för nya tragedier?

Han upplevde att han blev diskriminerad vilket uppenbarligen var fel. De som ansåg att han har farlig för pojken hade ju helt rätt. Håll dig till det här fallet i den här tråden.

Jag förstår att det var okunskap, som togs som kunskap, av polisen. Men jag förstår inte hur rutiner o praxis kommer in??!

Gällande både 112, polis och socialtjänst - HUR man ska agera i liknande situation, rättsläget för respektive instans och VEM som rimligen ska bära ansvar.

Det är alltid lätt att vara efterklok. De allra flesta vårdnadstvister slutar inte med att barnet dödas av mamman eller pappan.

I det aktuella fallet i Luleå så har det varit olyckliga omständigheter som bidragit till pojkens död. Socialtjänstens påverkan bör inte förringas här.

Pappan har dessutom uppgett att han känt sig diskriminerad och det verkar dessutom stämma. Man kan bara spekulera i om detta drama hade kunnat sluta annorlunda om pappan hade getts lika stor rättighet till sitt barn som mamman. Diskriminering är aldrig bra.

Samtidigt fick mamman som hon ville efter 7 års bråk om sonen, dvs hon hade ensam vårdnad vid tidpunkten för pojkens död. Pappan hade endast umgänge ett par ynka timmar varannan lördag och söndag.

Anser inte du att det är djupt diskriminerande att pappor utestängd från sina barns liv bara för att en mamma vill ha ensamrätt till en gemensam son?


Du menar alltså att han skulle gett upp kampen för rätt till umgänge med sin egen son? Varför ställer du såna krav på denna pappa? Varför kunde inte mamman vara lite medgörlig istället? Ingen äger ett barn, allra minst en mamma.


Det är inte alls ovanligt att vårdnadstvister har sin början i att den ena parten blir dumpad. I det aktuella fallet är det rätt troligt att pappans dumpning av mamman startade vårdnadstvisten?


Ändå pågick vårdnadstvisten i 7 långa bittra år. Detta är knappast normalt.


De allra flesta vårdnadstvister har sin början med att den ena föräldern vill förhindra exet från att ha umgänge med sitt eget barn. Hittills har inte jag sett något som tyder på motsatsen i det aktuella fallet.

Så du menar att du vet vad mamman ville i början av denna vårdnadstvist? Eller har du bara låst dig på att hon är boven? Kan lika gärna vara så att mamman ville ha gemensam vårdnad, att hon ville ha ett fungerande umgänge och att pappan valde att missköta sina kort så han slutligen fick inskränkningar i umgänget.

Hitta inte på sånt du inte har någon aning om.

Nej jag vet inte det men mamman har helt uppenbart velat ha ensam vårdnad eftersom det var just det hon hade vid tidpunkten för pojkens död. Pappan hade bara ett ytterst begränsat umgänge på 2 timmar varannan lördag och söndag. Anser du att det låter jämställt? Du vet väl inte heller hur mycket pappan har lidit av vårdnadstvisten? Det går inte att utesluta att allt detta har bidragit till vårdnadstvistens tragiska slut?


Vem har påstått det? Samtidigt ska vi komma ihåg att det var pappan som ville separera från henne. Det kan väl i teorin ha varit skäl nog för att sabotera framtida umgänge mellan honom och sonen?


Det är bra att du har egna teorier kring detta. Samtidigt är det där diskrimineringen av pappor i vårdnadstvister kommer in i bilden, kanske visste mamman om på förhand att hon satt på trumf i en kommande vårdnadstvist? Vi ska dessutom komma ihåg att det är långt ifrån bara pappan i Luleå som upplevt att han blivit diskriminerad i samband med bråk om vårdnaden. Denna diskriminering löper som en röd tråd genom många vittnesmål från en rad andra pappor som befunnit sig i en liknande situation.


Inte du heller. Däremot har jag egna teorier om hur det hela kan ha gått till precis som du. Lite skillnad kanske?