Sämsta bok?

Tyvärr verkar den gjort det, ja.
Kan bero på filmatiseringen, där jag vill minnas att någon "skönhet" är med bland skådisarna. Att folk såg filmen och sedan läste boken.

Kanske får ge den ett nytt försök i framtiden.

Håller med om det. Läste då jag badade och när badet var slut var boken slut. Sedan gick jag och kastade den.

Den köptes i St. P. på den gamla goda tiden. Man var tvungen att stå i tre köer för att få en bok. De gjorde så för att skapa jobb, och för att göra det svårare att fuska och sno staten på pengar.

Svenska författare vars böcker har åldrats något hemskt är Heidenstams karolinerna. De kan ha varit bra år 1897, men inte idag. Där tycker jag att en senare tids författare, som Björn Holm, är avsevärt mer läsvärd.

Med Heidenstam är det lite lustigt då den tidens historia fortfarande är läsvärd, och ofta bra, som F.F Carlsons om det pfalziska huset.

I nutid skulle jag säga att en Ranelid-bok jag läste var det sämsta, för det var så krystat. Det finns också krim-författare som ibland inte alls hittar rätt.

Exempel, "stum sitter guden" och "den krossade tanghästen". Något av det lustigaste med stum sitter guden är att perpen efter allting åker iväg till de tre s-en, som är sola shoppa och... suga kuk? Jag minns inte längre, men grejen är att brottslingen inte alls byggs upp som en som skall åka iväg på någon medelhavssemester. Tanghästen var lustig på så vis att det verkade som att författaren bakade in en massa info som inte för handlingen framåt. Folk är inte bara döende, utan har också fått en fin diagnos, och ett hem har inte bara en byrå, utan en urgammal från en tillverkare i England.

Med båda de två sista böckerna känns det som att författarna ville för mycket.

Mietek Grocher - Jag överlevde och Tårtgeneralen är dom sämsta böcker jag läst.

2 andra dåliga böcker jag kommer på. Opera mopsen otroligt dålig samt min mormor hälsar och säger förlåt eller vad den nu heter gav jag också upp.

Håller definitivt inte med om att Alkemisten av Coelho skulle vara "finkultur" eller liknande. Tycker tvärtom att det är en typisk semesterbok. Lätt att plöja igenom. Jag gillade den.

Känns som att det "blivit en grej" att folk vill ogilla Coelho. Man ska ta Coelhos böcker för vad de är: underhållningslitteratur med hobbyfilosofiska inslag. Det är inte Camus vi snackar om.

Absolut, därför borde man i mitt tycke skriva på ett annat sätt och inte uttrycka sig som Strindberg. Många svenskalärare älskar ju dock honom så det är kanske bättre att bara enas kring att "smaken är som baken".

Problemet med boken är att det inte verkar ha funnits en redaktör.

Urspungligen var det en mycket kortare berättelse, men av olika skäl växte det till att bli närmare 550 sidor.

Det sägs att Heller föreställde sig texters början och slut innan han satte igång med resten och det får kanske som en effekt att det blir tomgång på många ställen.

Som en kortare berättelse i ett literärt magasin tror jag det hade fungerat mycket bra, och även som en novell.

Man känner inte riktigt att karaktärerna är så intressanta, och då är det i mycket bara poängen kvar, och den går att framföra i en mycket kortare berättelse.

En annan författare som i mitt tycke lider av något av detsamma - alltså ingen redaktör - är Neal Stephenson, men det var över 20 år sedan jag läste några av hans böcker.

Lustigt nog var det precis tvärtom. Joseph Hellers redaktör var den numera legendariske Robert Gottlieb, som lotsade ett flertal författare till stora framgångar. Till skillnad från de övriga pratade Heller öppet om Gottliebs stora insats "kicking the book into shape". Något som Gottlieb inte alls uppskattade.

Joseph Heller, the author of Catch-22, once gave an interview where he credited his editor with kicking his work into shape. After the interview ran, Heller got an irritated phone call. The caller was his editor, Robert Gottlieb. Gottlieb told Heller to knock it off. “I felt then, and still do, that readers shouldn’t be made aware of editorial interventions,” Gottlieb writes in his new memoir, Avid Reader: A Life. “They have a right to feel that what they’re reading comes direct from the author to them.”


Jag förstår vad Gottlieb menar med att redaktörens insatser inte bör bli kända.
Jag älskade Moment 22, och i min hylla står fortfarande sönderlästa exemplar på svenska och engelska.
Det jag gillade var just stilen. Den absurda humorn, upprepningarna och paradoxerna.
I och med att jag idoliserade Heller så våldsamt blev jag rejält besviken, när jag fick veta att han fått betydande hjälp vid skapandet av sitt mästerverk. Men det var kanske nyttigt. Min ungdomliga genidyrkan fick sig en hälsosam törn.

Processen är ju jättehärlig!!

Ptja, jag läser inte ut så många dåliga böcker. Men hundra år av ensamhet var bitvis lite intressant, men jävligt överskattad.

Böcker jag inte har läst ut som kanske mer platsar: Game of thrones - första boken i serien, kanske hette så, eller något annat. Tyckte den var skit, trots att jag gillade åtminstone fantasy som ung.

Konstigt då att de inte fattade att materialet gjorde sig bättre till en mycket kortare berättelse.

Jag läste en relativt nyutkommen bok som också tycktes sakna redaktör. Nina de Geers ”Sommarsorger”.

Det var flera saker jag tyckte var konstigt med boken. Huvudpersonen - en kvinna som precis som Nina de Geer själv bor i en villa i Bromma (googlade) - har en make som porrsurfar på unga - men lovliga - kvinnor. Trots att han vet att hon ogillar det starkt - han har t o m gått i terapi för detta - så är det lätt som en plätt för huvudpersonen att upptäcka hans fortsatta surfande. Intrigen går före trovärdigheten.

Sedan skiljer de sig - hon drar iväg och sätter sig i en hyresrätt i en avlägsen förort - pga hans porrsurfande. Kändes som man kunde haft nåt värre där?

(Eftersom författaren själv bor med man och barn i en Brommavilla precis som huvudpersonen i boken så funderade jag onekligen på om mannen IRL porrsurfar mycket).

Huvudpersonen prostituerar sig som ung utan att jag riktigt fattar varför. Hon växer upp ”på en loftgång” (med vidhängande lägenhet som inte beskrivs närmare) i Nynäshamn. Nina de Geer är själv uppvuxen i en kulturfamilj med känd pappa och styvmor. Kanske tror hon att man blir hora om man växer upp i Nynäshamn?

Huvudpersonens mamma försvinner utan att man får reda på varför. När mamman sedan kommer tillbaka har hon ingen förklaring till oss läsare.

Dock är det så att denna bok HAR en redaktör, eller t o m två. De berättar om arbetet med boken i Ninas utmärkta podd ”Debutera eller dö”.

Boken är kass men podden är riktigt proffsig, i alla fall de tre-fyra avsnitt jag lyssnade på.