Sämsta bok?

Jag läste en självbiografi av Erik Früler. Måste ha varit den värsta smörjan jag stött på! 387 sidor om en deprimerad man som tänder på att bajsa utomhus i Fruängen. WTF!?

Öh? Hur kan man ge upp efter 200 sidor i en bok som innehåller 900 sidor och säga att man är besviken? Herregud, boken har 700 sidor till som ska läsas, den kan bli bättre om du inte tänkt på det?!?

Det mesta av Elisabeth George, enormt besviken när jag läste hennes alster

Jag vet inte om jag har skrivit det här innan, men Hanteringen av odöda tar fasen stora jumbopriset enligt mig.

Varenda ord levererades med sådan tafflighet och överpretentiös klang att man nästan förundrades hur John Ajvide Lindqvist haft tålamod att rafsa ihop alltihop, och samtidigt lyckats charma tillräckligt många skräck-svältfödda pundhuvuden som nu tydligen ska spela in hela misstaget under svensk flagg. Säkert ännu en film man tvingas förpassa till De svenska kinematografiska misstagens led.

Huvudpersonerna består av:
En deprimerad ståuppkomiker (?!), En pensionerad isterbuk med ett dött barnbarn, och En uppkäftig och odräglig emo/mähä-brud som man tydligen ska ha sympatier för.
Den trion, och deras kringomvarande, vandrar runt och noterar de dödas uppvaknande. Odöda = några människoskal på rymmen som snurrar runt och rasplar ur sig dumheter. *tar mig för pannan*

De odöda attackerar ju så gott som ingen, så där gick zombiegenrens enda egentliga trumfkort om intet! Man vill ju läsa om lite motorsågar och köttkalas, men här är det lite gamlingar som dansar runt lyktor och ålmanifesterade lik som kravlar upp ur vattnet.
Varför?
Läsaren erbjuds så gott som ingen spänning överhuvudtaget; det närmaste man kommer obehag är när åldringen tvättar de olivgröna barnliket i inte mindre än två uppslag. Man blir lite äcklad, men det är allt - och handlingen fortfar i de saktaste mak; trögflytande som vulkaniserat gummi.

Det enda positiva ordalag jag kan förära boken är att det åtminstone var tryckt på ekologiskt papper, så man kan slänga skiten i skogen med gott samvete.

Så förbannat sant! Att tragla sig igenom den boken var som att gräva sig ut ur en betonggrav med en tandpetare; maken till tråkigare skräck har jag inte stött på. Man borde fan trycka ner varje ex som tryckts ut av styggelsen, köra ner det i Ajvides hals, och sen titta på när relativt mer högstående litteratur kommer ut bakvägen.

För den delen, vem fan är ett sånt jävla blockmongo att han bestämmer sig för att gräva upp sitt barnbarn när han hör att de döda har vaknat till liv som hjärnlösa monster?

Anna Karenina. Long story short: folk vimlar omkring och ler, skjuter fåglar och ler, pratar med folk och ler, ler ännu mer, sliskar och gör ingenting mest hela tiden förutom att le, leker med tåg och ler, ser på när barn leker med tåg och ler, ler lite till, hoppar framför tåg och dör, och äntligen, ÄNTLIGEN, tar boken slut. Jävla Kareninasopa.

Får jag påminna om Jurtjyrkogården av Stephen King?

jag läste cormac mcarthys the road i somras och tyckte det var en tunn och tråkig soppa då jag hade väntat mig en trevlig läsning.

största besvikelsen på ett tag.

va? har strindberg sagt det där? vart får alla alla strindberg-citat ifrån, tycker jag läst biografin men där var det inte mycket kul...

Utan någon som helst tvekan.


Sven-Erik Liedman - Ett oändligt äventyr

Briljant kvinnoskildring!

Jo herregud, den har jag också (tyvärr) läst. Ytterligare en av få böcker som jag har tvingat mig själv till att läsa ut. Vidrig bok, fruktansvärd film.