Citat:
Det är en position inom rättegångs-retoriken, d.v.s. inom konsten att bemöta en anklagelse: Att medge att man var där, men hävda att man inte var den som utförde dådet. För egen del tror jag att han var rädd för att någon skulle peka ut honom, och förgripa detta.
Problemet med detta försvar är att ingen såg honom där, och då blir språngmarschen ytterst suspekt.
I det mycket intressanta dokument som det länkades till nyss hade Skoglund sagt till PH att ingen på rekonstruktionerna mindes att SE hade varit där. Det hade man förstås gärna sett mer information om.
Fick Anér sin misstanke om SE:s lögner från Skoglund?
Problemet med detta försvar är att ingen såg honom där, och då blir språngmarschen ytterst suspekt.
I det mycket intressanta dokument som det länkades till nyss hade Skoglund sagt till PH att ingen på rekonstruktionerna mindes att SE hade varit där. Det hade man förstås gärna sett mer information om.
Fick Anér sin misstanke om SE:s lögner från Skoglund?
Ur ett GM-perspektiv ser jag självklart inga konstigheter med förväxlingsteorin.
Då agerar den som ett proaktivt försvar.
Men som vittne?
Även Lampers belyser ju att det är nog det mest problematiska med Engström.
Och hans försök till en förklaring är som sagt att presentera en psykiskt knepig Engström som möjligtvis inledningsvis faktiskt är orolig för att bli förväxlad, men samtidigt kommer det ur någon form av desperation i brist på uppmärksamhet.
Oavsett anser jag idag att det är obestredligt att Engström ville bli förväxlad. Vilket i sig pekar mot en mycket speciell människa. Jag tror faktiskt alla har underskattad hur knepig han var.
Jag ska läsa det där dokumentet igen.
Biten med med "portkameran" fick ju pulsen att gå upp något
