Citat:
Intressanta sådana.Om vi för en stund föreställer oss att det ställts utom allt tvivel att SE är mördaren så fascineras jag av hans driv att söka kontakt med både polis och media.
Det antyds ibland visserligen att han sökte uppmärksamhet och ville vara viktig. Man får då nästan känslan att han ville leka en lek och kanske till och med ville bli avslöjad, som en njutning i sig. Men det låter samtidigt för bra för att vara sant, som hämtat ur en film. Lite väl konspiratoriskt, if you will.
Men hur vanligt är det att mördare söker uppmärksamhet och nästan utmanar rättsväsendet i samband med mord? Jag tänker då inte på islamistiska självmordsbombare utan mer katt- och råtta-lekar. Vad är i så fall psykologin och drivet bakom? Narcissism ligger ju nära till hands, men det måste vara nåt mer, tänker jag.
Av de förhör och klipp jag sett med SE ger han ju ett ganska anspråkslöst intryck. Jag är väl medveten om att skenet kan bedra när det gäller människor, men om vi för stunden utgår från att han är mördaren blir det ju ett snudd på mästerligt skådespeleri. Jag tänker då att han lyckats grundlura både Holmér och hela sin omgivning.
CP ger ju ett mer ”naturligt” intryck. Naturligt i den bemärkelsen att han uppförde sig lynnigt i många mediesammanhang - vilket vi som tittade förväntade oss. Men han verkade sällan nervös. Det får en att tänka att han kanske inte hade så mycket att dölja. Men det kanske också var ett skådespel, eller effekten av drog- och alkoholmissbruk, eller en kombo.
Eller så är det vi åskådare som lurar oss själva genom förutfattade meningar om, exempelvis, reklamarbetare i gubbkeps och narkomaner. Confirmation bias, typ.
Bara tankar…
Det antyds ibland visserligen att han sökte uppmärksamhet och ville vara viktig. Man får då nästan känslan att han ville leka en lek och kanske till och med ville bli avslöjad, som en njutning i sig. Men det låter samtidigt för bra för att vara sant, som hämtat ur en film. Lite väl konspiratoriskt, if you will.
Men hur vanligt är det att mördare söker uppmärksamhet och nästan utmanar rättsväsendet i samband med mord? Jag tänker då inte på islamistiska självmordsbombare utan mer katt- och råtta-lekar. Vad är i så fall psykologin och drivet bakom? Narcissism ligger ju nära till hands, men det måste vara nåt mer, tänker jag.
Av de förhör och klipp jag sett med SE ger han ju ett ganska anspråkslöst intryck. Jag är väl medveten om att skenet kan bedra när det gäller människor, men om vi för stunden utgår från att han är mördaren blir det ju ett snudd på mästerligt skådespeleri. Jag tänker då att han lyckats grundlura både Holmér och hela sin omgivning.
CP ger ju ett mer ”naturligt” intryck. Naturligt i den bemärkelsen att han uppförde sig lynnigt i många mediesammanhang - vilket vi som tittade förväntade oss. Men han verkade sällan nervös. Det får en att tänka att han kanske inte hade så mycket att dölja. Men det kanske också var ett skådespel, eller effekten av drog- och alkoholmissbruk, eller en kombo.
Eller så är det vi åskådare som lurar oss själva genom förutfattade meningar om, exempelvis, reklamarbetare i gubbkeps och narkomaner. Confirmation bias, typ.
Bara tankar…
Vi kan inte veta det är så det är och vi får sannolikt aldrig veta säkert.
CP sade nog det vi väntade oss ja och ställde ju gärna upp i media för pengar och "spelade rollen".
CP som ju i ungdomen ville bli skådespelare och ju en period gick på Calla Flygares teaterskola.
SE är mycket svår att förstå sig på oavsett vilken roll han hade i mordet.
Det är dock inte svårt att föreställa sig varför han var så aktiv i media anser jag.
Genom utstämplingen var han ju knuten till platsen ungefär vid tidpunkten för mordet.
Han måste förklara sin närvaro på platsen hellre förekomma än förekommas.
Han visste ju inte hur många vittnen som ev kände igen honom.
Han måste bli ett vittne helt enkelt.
Det är såklart en farlig strategi också att framträda i media och göra sitt ansikte offentligt,
Nån kunde ju trots allt känt igen honom som annat än vittne.
SE var definitivt en uppmärksamhetstörstande person.
Mordet var den största händelsen i livet det är möjligt att den driften tog över och han njöt av att sitta på sanningen och spela spelet ja.
OM vi tänker oss SE som GM så var det alldeles säkert också ett sätt att på nåt återskapa känslan från den där kvällen, att minnas tillbaka återskapa känslan genom att r.ex. springa i gränden i Rapport.
OM SE var GM så tror jag iofs inte att han grundlurade sin omgivning så mycket.
Det fanns ju även poliser och folk på Skandia som misstänkte honom.
.
