Man frias från barnvåldtäkt - hovrätten förstod inte vad "snippa" betyder (2021)

Ja, det kan nog finnas olika uppfattningar eftersom frågan inte alltid är helt klar.

Det är som utgångspunkt inte tillåtet att döma någon för ett annat brott än det han är åtalad för. I rättegångsbalken är det gärningen (dvs. faktiska omständigheter i gärningsbeskrivnngen) som konstituerar brottet men enligt Europadomstolens praxis menas med brott även gärningen rättsliga beteckning.

Vi kan läsa följande i rättsfallet som Browser länkar till:

"Europadomstolens praxis följer att underrättelsen om anklagelsen ska avse både vilken gärning det är fråga om och den rättsliga kvalificeringen (se bl.a. Europadomstolens dom den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassi mot Frankrike, Report of Judgments and Decisions, 1999-II). Det är inte möjligt att döma den tilltalade enligt en viss straffbestämmelse utan att han eller hon i förväg har fått reda på att bestämmelsen skulle kunna bli tillämplig och har fått möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta (jfr NJA 2011 s. 611 p. 17 och NJA 2014 s. 664 p. 10)."

I det fall som Browser länkar till dömde alltså HD till försök till stöld när åtalet avsåg stöld. Resonemanget där var att en fullbordad stöld även innefattar ett påstående om försök till stöld.

När det gäller snippan-domen kan man fråga sig om det verkligen hade varit möjligt att döma för sexuellt övergrepp. Eftersom det inte fråga om ett försöksbrott som står mot fullbordat brott skiljer sig situationen.

Gärningsbeskrivningen i sig räcker för att döma för sexuellt övergrepp. Däremot hade den tillalade ju inte fått del av en anklagelse som inkluderade den rättsliga beteckningen sexuellt övergrepp mot barn vid sidan av våldtäkt mot barn. Det är precis det som Europadomstolen menar att han måste få.

Min slutsats är att det inte hade gått att döma honom för sexuellt övergrepp eftersom han inte anklagats för just det brottet. Däremot är frågan inte solklar eftersom HD inte tagit upp en situation identisk med just denna. Rättsfallet som Browser länkar till får nog snarast ses som ett undantag som möjliggör att döma för försöksbrott trots att åtalet bara avser fullbordat.

Man kan dock tänka sig flera olika sätt som hovrätten hade kunna lösa denna situation på utan resultatet blir så tokigt som det nu blev.

En variant är att helt enkelt konstatera för parterna att åtalet även innefattar ett påstående om sexuellt övergrepp mot barn. Det räcker för att kunna döma för även det brottet.

Isåfall borde det väl ha gått att döma för försök till våldtäkt?

Nu har jag läst domen. Ber om ursäkt för om jag upprepar vad som redan sagts i tråden, eftersom den är över 200 sidor lång har jag inte bemödat mig att läsa innan jag skriver detta.

Kontentan är hur som helst att det är en soppa.

En av domarna, Åke Thimfors, har försvarat sig bland annat genom att hänvisa till att målsäganden givit motstridiga uppgifter och vid ett tillfälle till och med svarat att hon inte vetat om den tilltalade fört in fingrar i henne. Det är förstås rimliga påpepkanden, men varför är inte detta utgångspunkten i den friande domen, snarare än målsägandens språkbruk? Jag har väldigt svårt att föreställa mig att någon med "långt inne i snippan" skulle avse någonting annat än just en penetration av vaginan. Den eventuella oklarhet man kan hävda att ordet "snippa" ger upphov till är i sammanhanget en bisak, det relevanta är om målsäganden varit oklar med vad som faktiskt inträffat och gett olika, motstridiga uppgifter (och exakt i vilken utsträckning det skett kan jag inte avgöra, eftersom jag inte sett förhören och därför bara har tingsrättens och hovrättens sammanfattning att utgå ifrån). Istället nämns t.ex. att hon vid ett tillfälle svarat att hon inte vetat om den tilltalade fört in sina fingrar i henne som en bisats.

Det hela blir inte bättre av att hovrätten skriver att det bevisats att de objektiva brottsrekvisiten är uppfyllda. Huruvida den tilltalade penetrerat flickans vagina är en del av de objektiva brottsrekvisiten, så uppenbarligen anser inte hovrätten alls att dessa är bevisade. Varför skriver man så då? Det är ju inte de subjektiva brottsrekvisiteten man frikänner den tilltalade på (dvs huruvida han hade uppsåt).

Sedan har vi frågan om alternativyrkande. Av den av åklagaren åberopade gärningsbeskrivningen framgår att den tilltalade ska ha fört in sin hand under målsägandens trosor samt att hållit handen "på målsägandens snippa" (att åklagaren använder uttrycket "snippa" i gärningsbeskrivningen är förstås också ett, jämförelsevis smärre, haveri, att målsäganden är ett barn är väl en sak, men åklagaren är väl förhoppningsvis vuxen?). Enligt gamla svenska regler är inte en domstol bunden av åklagarens brottsrubricering, givet att ett annat brott går att läsa ut av gärningsbeskrivningen (jura novit curia = domstollen känner rätten). Det gör det i detta fall. Nu har de svenska reglerna komplicerats av Europakonventionen och Europadomstolens praxis, som säger att en tilltalad måste veta vad denne har att försvara sig mot. Såvitt jag kunnat läsa mig till bör det dock räcka med att den tilltalade upplyses vid huvudförhandlingen om att denne kan komma att dömas för ett annat brott (än det rubricerade) som täcks av gärningsbeskrivningen.

Hovrätten borde alltså, om de ville följa Europakonventionens regler, men ändå möjliggöra en fällande dom för ett brott de anser bevisat begånget, lyft denna fråga. Kanske är det detta som avses i Överåklagarens yttrande, när de skriver:

"Hovrätten har under förhandlingen ställt frågor och agerat på sådant sätt att åklagaren har känt sig pressad att ge uttryck för att det inte fanns något yrkande om sexuellt ofredande."

Har hovrätten alltså ändå tagit upp frågan och åklagaren av någon anledning avstått att inkludera alternativyrkandet? Någon form av kommunikation kring detta tycks ju ha skett. Som jag tidigare skrivit, har hovrätten pressat åklagaren att inte ta upp alternativyrkandet är det en skandal i sig självt och man kan fråga sig varför, då domstolen anser det bevisat att den tilltalade gjort sig skyldig till andra brott än våldtäkt. Är det istället åklagaren som missförstått hovrättens genuina försök att få henne att ge en alternativ rubricering och nu skyller ifrån sig, är det förstås också anmärkningsvärt.

Men, förutom resonemangen ovan, vill jag också säga någonting om såväl hovrättens som tingsrättens bevisvärdering. Båda domstolarna gör gällande att det bevisats att den tilltalade begått det sexuella övergrepp han beskylls för, om än att hovrätten inte anser det tillräckligt bevisat att han haft ett finger i målsägandes slidkanal.

För detta hänvisas till tre former av bevis. Till att börja med målsägandes egen utsaga. Därtill vittnesmålen från personer hon berättat om händelsen för, närmare bestämt hennes föräldrar och ytterligare en kvinna vars relation till målsäganden jag för närvarande inte kommer ihåg (inte viktigt i sammanhanget). Slutligen förekomsten av DNA från annan person än målsäganden i hennes trosor.

Eftersom hovrätten skriver under på tingsrättens resonemang, blir det detta vi kan utgå från. Tingsrätten resonerar sig fram till att målsäganden ger ett trovärdigt intryck. Detta bevis styrks därtill av vittnesmålen från de hon berättat om vad hon utsatts för, inte minst föräldrarna som kan tillägga att de observerat en förändring i målsägandens sinnesstämning och beteende efter det inträffade. DNAt är dock inte av tillräckligt mängd för att det ska gå att avgöra om det kommer från den tilltalade, någonting han själv väljer att ta upp som ett argument *mot* att han gjort sig skyldig till det han anklagats för, då det enligt honom, och någon form av skriftlig information om mängden DNA människor lämnar efter sig han bibringat målet, typiskt sett borde resulterat i ett mer rikligt DNA-spår. Tingsrätten skriver att de inte ifrågasätter informationen han förevisar, men bortser därefter ändå från hans argument och konstaterar att DNA-spåret kan sägas vara ett svagt bevis för åklagarens framställan.

Den tilltalade framför även att han är för kort för att kunna ha lyft målsägande på det vis som åklagaren gör gällande samt att han inte kan ha genomför övergreppet eftersom gardinerna inte var fördragna i det aktuella rummet. Det första argumentet är konstigt, eftersom han hävdar att hon stått på en stol istället (han ska ha fört in handen under hennes trosor när hon skulle justera en klocka som hängde på väggen). Även om han är kort, är han väl inte så kort att han inte kan lyfta en tioåring lika högt som hon kommer av att stå på en stol? Det andra argumentet är inget starkt argument. Man kan förstås hävda att det vore en riskminimeringsåtgärd att dra för gardinerna, men att de inte är fördragna omöjliggör ju knappast handlingen som sådan. Kanske tänkte han sig bara inte för? Tingsrätten nöjer sig med att skriva att det inte är utrett huruvida gardinerna var fördragna samt att det ändå inte spelar någon roll eftersom målsägande är trovärdig. Detta är mindre bra. Vad de borde ha skrivit är istället att de utgår från att gardinerna inte var fördragna, då åklagaren inte presenterat någon bevisning som sagt att de var fördragna (saknas utredning ifrågan får den tilltalades uppgifter godtas, såvida de inte i sig är osannolika) och sedan borde de förklarat varför de inte tillmäter något större bevisvärde till gardinernas tillstånd, så som jag gjorde ovan (fast mer formellt).

Alltså bygger i stort sett den fällande domen på målsägandes egen utsaga samt att hon berättat om vad som inträffat för andra personer. Personer som vittnar om hennes sinneststämning och mående, men som också kan antas vara allt annat än objektiva i frågan, till den grad att de kanske till och med skulle fara med osanning om de observerat någonting de själva bedömer vore ofördelaktigt för åtalet om det framkom under domstolsförhandlingarna (för vilken förälder skulle vid en rättegång framföra argument för att deras egen dotter hittar på, när hon påstår sig ha blivit våldtagen eller utsatt för sexuellt ofredande?). Tidigare brukade i alla fall domstolar försöka ställa målsägandes version mot den tilltalades version, men detta steg tycks den aktuella tingsrätten ha rationalsierat bort. Om man ändå inte bryr sig om vad den tilltalade anför, annat än i den mån han är motstridig och på så vis styrker åklagarsidans version, så behöver man förstås inte skriva någonting om det. I slutet anges den numera klassiska påpekandet att det inte framkommit någon uppgift om varför målsäganden falskeligen skulle ha anklagat den tilltalade för ett brott han inte begått. Jag menar inte att detta är fullständigt irrelevant, men ges det någon större vikt kommer vi snuddande nära omvänd bevisbörda, dvs att den tilltalade måste bevisa sig oskyldig för en friande dom snarare än att åklagaren måste bevisa den tilltalade skyldig för en fällande dom.

Hur som helst, detta är alltså typiskt för många våldtäktsdomar idag. I princip all bevisning som finns är den målsägandes egen berättelse samt vittnesmål från personer målsäganden berättat om våldtäkten för. Det är alltså fritt fram för falskanmälare, så länge som de är tillräckligt bra på att ljuga och förslagna nog att även involvera andra i lögnen. Någonting som ofta nog faller sig naturligt, då motivet att falskeligen anklaga någon för våldtäkt många gånger kan vara att bortförklara ett eget beteende för andra, t.ex. pojkvänner, föräldrar, nära vänner eller andra som kan tänkas ha synpunkter på falskanmälarens sexliv. När den falskanmälaren anförtror sig åt dessutom är närstående, är chansen som sagt stor att vittnesmålet kommer att bli till falskanmälarens fördel, även om denne inte varit en särskilt övertygande skådespelare (många gånger kan dock finnas genuina känslor i botten även hos falskanmälaren, t.ex. ånger över en otrohet på fyllan). Jag tycker inte att man kan säga att det är "bevisat bortom rimligt tvivel" att ett grovt brott som våldtäkt är begånget, bara för att den som hävdar sig vara utsatt i sig framstår som trovärdig. Har man ingen starkare bevisning än målsägandes egen utsaga (vilket ju även övriga vittnesmål i ett sådant upplägg bygger på), så tycker jag att det måste krävas att den tilltalade framstår som otrovärdig, t.ex. därför att han ändrar sin historia i takt med att ny bevisning framkommer (klassiker: hävdar först att han inte haft sex med målsäganden, ändrar sedan till ömsesidigt sex efter att det framkommit att DNA-spår bevisar att de haft sex), eller att hans version som sådan framstår som osannolik. I situationer där ord står mot ord och ingen part i sig framstår som otrovärdig eller framför en osannolik historia, tycker jag att rätten måste fria, även om målsäganden berättat om sin version för en mängd andra människor före åtalet (undantaget kan vara när det som ifråga om kulturprofilen rör sig om att en målsäganade som berättade för sin terapeut typ ett decennium innan brottsanmälan). Det betyder inte att jag tror att flertalet våltäktsanmälningar är falskaanmälningar, de är de säkert inte, men för att undvika en oacceptabelt hög andel oskyldigt dömda måste högre beviskrav än så ställas.

Detta är det dessvärre ingen diskussion om.

Japp, så länge han får reda på att den utgången kan bli aktuell och kan försvara sig mot en sådan anklagelse. Hade räckt med en mening från ordföranden, oklart varför de inte såg någon anledning att påtala detta....

Fallet här är inte ett försöksbrott, så redan ganska från start så går grunderna isär vid jämförelse. Däremot så ger Browser´s exempel ett bild av värdet i prejudicerande i något som drar igång inom den processrättsliga hanteringen.

I övrigt, så har du ett par utgångspunkter fel.
Eftersom åklagaren haft med alternativa rubriceringar jämte våldtäkt, har såklart mgm fått ta del av det. Om dessa alternativ under huf ströks kan dom inte göra gällande i rättens dom, såvida dom inte som i detta fallet - frånfölls på ett felaktigt vis.
Rätten får inte från första början påverka åklagaren att frånfalla, men det har man med tydlighet gjort här.
Där allt befinner sig nu är alternativ inte juridiskt relevanta, men när HD tar upp detta och i någon/flera delar genom konstaterande av processrättsligt fel ändrar detta, kan andra rubriceringar göra gällande igen.

Det som är reglerat inom Europadomstolen rör enbart gärningsbeskrivning, inte rubriceringar.
Rätten skall enligt rättegångsbalken verka för att brottsrubricering sätts om materialet med sådan tydlighet visar det.

Nej det är det inte.

Ja eller om hon använt fitta, tror knappas gubbäcklen hade behövt slå upp det ordet?

Knappast du som bestämmer åtminstone.

Enligt Europadomstolens praxis måste man få del av både gärningsbeskrivning och rättslig kvalificering av gärningen, som du kan se i citatet från Högsta domstolen.

Däremot borde hovrätten ha ställt frågan om alternativa rubriceringar och inte påverka åklagaren att ta tillbaka andra yrkanden på ett ojust sätt, helt rätt.

Det hade inte gjort någon skillnad om ungen sagt fitta.

Om vi nu väljer att lita på åklagaren. Tycker det luktar skumt. Att inte ha alternativa yrkanden i TR, men lägger till det i HR, men känner sig pressad, så hon tar bort det. Luktar illa i min värld det.