Dialekter på vikingatiden

Mitt favoritnördområde är indoeuropeiska folkvandringar och språkhistorien så det har jag koll på. Men förstår inte riktigt vad du vill säga med det. Lite andra tidsperspektiv där...

Varför skulle en bygd utveckla en säregen dialekt långsammare innan för tusen år sen och sedan plötsligt tog det fart fram tills nyss när nationalspråk och massmedia kom?

Ifråga om exempelvis Karlevistenen kan man ju faktiskt också vända på frågan: vad vore meningen med att mödosamt rista och resa ett monument totalt obegripligt för lokalbefolkningen?

Det är en bra fråga. Det gäller väl nästan alla runstenar. De där enkla som säger "XX reste denna sten efter YY som byggde denna bro" kan ju ses som meningslösa om inte folk fattade den.

Å andra sidan hur många var ens läskunniga? De som var läskunniga kanske naturligt lärde sig högspråket?

Kanske vet jag inte själv vad jag vill säga, men jag ska försöka.

Om vi tänker oss en extrem situation.
Ta en liten by som är väldigt isolerad i 1 000 är mitt i en skog i ingenstans.
Språket kommer att utvecklas väldigt långsamt eftersom varje generation bara hör lokala ord och uttal.
De kommer att utveckla en särpräglad dialekt, men det tar många generationer.

En by några mil bort har samma grundförutsättningar, men plötsligt börjar det gå en handelsrutt genom byn.
En träskomakare från Tyskland kommer ditt och kallar träskorna han säljer för "Tofflor", vilket blir ett ord som fastnar hos byborna.
En bonde från Danmark flyttar dit och kallar sin skottkärra för "Rullebör".
Orden får fäste i byn och i trakterna (i detta fall Skåne) uppstår det en dialekt på grund av influenser utifrån.
Mycket snabbare än i byn där de bara hör tidigare generationers ord.

Förstår du nu hur jag tänker?

När alla offentligt finansierade måste instämma i en sak så är sanningshalten ofta inte så hög.

Om jag får bjuda på ett par egna hypoteser så:
- Hebreiska vid tiden strax efter Jesu närvaro började utelämna alla vokaler. Senare hittade de på diakritiska tecken för att markera vokalerna. Så waw och jod försvann ur många ord. En poäng var att skrivmaterial var dyrt och genom att utelämna vokalerna blev texten kortare. En annan poäng var att det gjorde det svårare för främmande folk att läsa skrifterna så det blev lättare att bevara hemligheter inom gruppen. En tredje grej är nog preferenser, för t ex danskar gillar vokaler. Tjecker gillar konsonanter, så en del slutade nog att uttala vokalerna också.

Ungefär samtidigt ser vi en motsvarande utveckling i latin och ett par sekel senare i nordiska runstenar, nämligen att stavning med två vokaler i rad försvinner: stain -> stin. Det är ju då troligt att vissa föredrar att faktiskt uttala det /stin/ eller /stiːn/, men att de flesta fortsatte säga /stain/.

- Eftersom vi inte har bevarad runskrift från före Kristus i Norden kan man misstänka att det inte var den inhemska befolkningen som ristade i stain utan att det bruket kom hit med något migrantfolk. Om bara vissa nationer producerade inskriptionerna skulle det ha funnits en språklig mångfald som inte framgår.

Ifråga om Island (som historiskt och kulturellt utgör ett nordiskt unikum!) råder ingen tvekan: "högspråket" med alla dess nyanser bevarades i stort sett av en man, Snorri Sturluson!

Utan honom hade vi inte förstått ett dyft av alla märkliga associationer, kenningar, som är grunden i den gamla skaldediktningen, och knappt hälften av de sällsynta orden!

Han såg slutet på en era, och gjorde (utöver mindre lyckosamma politiska strävanden) sitt yttersta för att bevara dess kunskap åt framtiden! Och lyckades åtminstone i detta!

Ja du förklarar väldigt bra vad du menar. Tack.

Men jag är inte säker på att det bara är på det sättet som dialekter/språkskillnader skapas.

En artikel i Nationalencyklopedin stämmer in i kören:
"Det finns tecken som tyder på en tilltagande dialektsplittring [i Sverige] från medeltidens slut och fram till 1800-talet."

Den som skrivit Wikipediaartikeln "säger dock emot sig själv" precis som jag hävdar att det ofta görs.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Dialekt

Först om novationer och kontakter med omvärlden, det du beskriver:

Sedan redan i nästa stycke:

Det senare borde ju ha bidragit till att det visst fanns massor med säregna dialekter för tusen år sen...

Ristningar i sten är en gravrit som kom ungefär vid kristus tid. Men det innebär inte att det inte fanns ett bruk av ristningar på förgängligt material typ trä eller skinn. Man vet dock att det inte var vanligt med tatuerade texter på dåtidens människor, bara symboler och bilder. Dessutom vet man att man genomförde akupunkturstatueringar dvs tatueringar där man normalt sätter nålar vid akupunktur för att få samma verkan.

Säg 700-1100 e.k istället så slipper du säga det larviga ordet "vikingatiden".
Eller järnåldern om du inte vill vara så specifik?

Ja. Men samtidigt vill jag ju ha en sexig rubrik så jag får läsare!

Ja det fanns troligen ett "standardiserat" sätt att skriva på runstenar som inte speglade så tydligt hur folk verkligen uttalade det. Det är ju min tes!

Gissar du bara eller?