Skandiamannen

Vad jag menar med nr 2 är att intrycket man får av ME om man läser samtliga förhör är att det inte rör sig om en person med minnesproblematik. Tvärtom uppfattar jag henne som ganska skarp när det kommer till personer, platser och datum. Det är nästan uteslutande saker som rör Stig där minnet fallerar.

Jag srer att Rust-Lee svarat på mina frågor, väl bekomme. I stort delar jag hans åsikter i de två inläggen. Jag hade skrivit ungefär samma, därför svarar jag nu inte på dem Så du inte tror att jag undviker dej - det gör jag inte.

Håller med dig, jag tror det är rätt vapen, frågan hur man går vidare med det? Låta Sonny Björk arbeta med vapnet en vecka kanske?

SE visste att ME var trött på hans MOP-historier. Därför undvek han att prata med henne om det. ME kan ha förträngt det mesta som rörde MOP för hon var trött på det.

Ammunitionen tillverkas från september 1935 till april 1982.

Det är en polisiär produkt och från vilken tid den funnits tillgänglig även i reguljär handel har jag ingen aning om.

Utanför det polisiära är det svårt att se annat tänkbart användningsområde än hobbyskytte. Produkten exporterades i någon utsträckning, man kan gissa till länder där polis eller annan myndighet var bestyckad med S&W Magnumrevolvrar.

I Sverige ska ammunitionen ha lanserats i början av sjuttiotalet då ett större parti tas in, men den slår aldrig igenom inom sportskyttet. Askarna blev ofta liggande på hyllan.

Winchester/Olin börjar att utvinna bly ur en ny åder år 1972. Om fyndigheten i sin isotopprofil avviker från tidigare blykällor kan man inte säga något säkert om. Det finns dock fyra mätta kulor som förmodligen är tillverkade före 1972. Dessa avviker lite i sin blyisotopfördelning från kulor tillverkade efter 1972. Mätta kulor tillverkade 1972-1982 klustrar ihop sig ganska bra, även om finns enstaka avvikare, och mordkulornas mätvärden placerar sig i mitten av klustret

Den äldsta kända testade kulan är tillverkad 1964. Kulor äldre än så vet man således inget om. Men ska man till att gissa blir det nog att de snarare avviker mer än mindre från kulor tillverkade 1972 och senare.

Så vad kan man då sammantaget säga. Mest sannolik är tillverkning 1972-1982. Mer än så tillåter inte det skrala materialet att man säger om saken. Tillverkning november 1979 är intressant eftersom den i sin isotopfördelning är ganska lik palmekulorna och samtidigt har spridning i riket vid tiden.

Vissa slutsatser går väl att dra, men man kan inte "binda" en kula hos en misstänkt person till mordkulorna. Man kan, menar jag ivf, inte heller säga vilken tillverkning eller göt mordkulorna kommer ifrån. Märk väl att klokare personer än jag har andra uppfattningar.

Eller är det några andra slutsatser du tänker på?


Det är mycket svårt att föreställa sig denna ammunition i Indien på fyrtiotalet? Man kan också erinra om att britterna införde sträng vapenkontroll i Indien redan från slutet av 1800-talet.

Vapensamlaren kan mycket väl tänkas ha innehaft ett par patroner av aktuell typ. Men hur de skulle hamnat hos SE framstår för mig som obegripligt.

Hellre då att SE haft kvar något från tiden i Tygförvaltningens skytteklubb.

Gällande såväl Indien som Tygförvaltningen, så blir det tal om ammunition av äldre tillverkning. Se svar till Draifos angående den saken.

Att detta vapen på något sätt initialt skulle gett plus är en ren spekulation som saknar stöd i materialet.

För mig är den troliga förklaringen till den värdelösa pressträffen att PU övertygat sig själva att SE är GM enbart på indicier. Att PU trodde att det dom hade var starkt.

Anledningen till att KP var så låg på pressträffen tror jag sannolikt är att lösningen inte på något sätt övertygat dom de berättat för mellan uttalandet i februari och pressträffen i juni.

Att PU nämnde Glaser tycker jag är rent förtal.

Jag håller nog med KP här. Hur kan ett rimligen tänkbart scenario gällande vapensamlarens .38-revolvrar tänkas se ut?

Om SE är mördaren och hon vet det, varför skulle hon då ljuga om artiklar och tv-inslaget i förhör när polisen så tydligt antyder dessas existens?

Det är nog svårt att gissa hur gammal den här mordammunitionen var, men att den kan ha varit tillverkad så tidigt som 1935 är ju intressant. Var alltså den här metal piercing-ammunitionen något som utvecklades av Winchester-Western parallellt med att Smith & Wesson utvecklade sin .357 Magnumrevolver? Och kan man i så fall tänka sig att de liksom hörde ihop lite som en enhet, dvs. att den som kom över en .357 Magnumrevolver ofta samtidigt kom över/fick med just den här metal piercing-ammunitionen?

Ja, det där är väl de vanligaste förslagen: Vapensamlaren, Indien och Armétygförvaltningen. En sak som kanske kan ge vägledning här är att Lisbeth (och kanske även andra) verkar ha uppfattat smällarna som inte så ljudstarka. Lisbeth säger att hon trodde det var någon som smällde smällare, och sedan är hon väl inne på ljuddämpare. Att kulorna inte är särskilt deformerade trots att de slagit i trottoaren/väggar kan också tyda på att laddningen var lite svag. Jag har sett att det har spekulerats om att ammunitionen kan ha varit "nedladdad", dvs. att man av någon anledning skulle ha minskat på mängden krut. Kan en annan och enklare förklaring till de här sakerna vara att ammunitionen var gammal, typ från 40-talet (Indien) eller 50-talet (ATF) och därför hade tappat en del av sin eldkraft? Och när skaffade vapensamlaren sin puffra?

Angående detta kan man påpeka att folk ofta tycks uppfatta revolverskott som svagare än de föreställt sig och jämför med smällare just. En revolver är inte gjord för att låta till skillnad från smällare.

Man kan också erinra om att rättsläkarna väl uttalar att genomslaget varit mycket kraftigt. Man har också provskjutit ammunitionen i isbeläggning och genom tvålblock och finner kulorna rimligen förenliga med skick och fyndplats?


Ja, nedladdning och transplantationer tycker jag att man kan glömma.

WG beviljas licens för aktuell revolver 1955 tror jag. Modell 28 tillverkades för övrigt från 1954.

20-30 år gammal ammunition fungerar nog om den förvarats torrt, stilla och i jämn och sval temperatur. Jag vet inte om den med tiden förlorar så mycket kraft, eller om den bara inte tänder till slut då krutet klumpat ihop sig. Nån annan kanske vet.



Man kan gissa på ett sätt som inte är helt vilt ivf.


Ammunitionen utvecklades på trettiotalet av S&W tillsammans med Winchester för amerikansk polis med syfte att skjuta bilplåt och de västar den tidens gangstrar använde.

Kaliber .357 utvecklades som ett alternativ till den äldre och vekare .38 spl vid samma tid och samma polisiära ändamål fanns i tanken även här, som det framställs.

Revolvrar .357 blev väl dock en betydligt bredare produktkategori än den mycket nischade ammunitionen Metal Piercing.

Om man skulle "få med sig" något så vore det snarare vanlig standardammunition? Dock kan man nog säga att S&W mod. 28 lite grand hörde ihop med Metal Piercing. Så, ja, kanske kunde man som intresserad få med sig lite sådan.

Köpte WG revolvern i USA?