Kortnovell: Strömavbrottet
Del 1 av 2
Del 1 av 2
Kristallkronan i plast gav ifrån sig ett svalt klick när rummet slocknade. När Jörgen rest sig för att tända i fönstret och rota i lådorna efter glödlampor med bättre bäst före-datum andades fläktarna ut och rummet tystnade, då var det inte lönt att försöka tända någon lampa för strömmen var borta i hela huset, förstod han. Bakgrundsdånet ersattes av ett tysthetens skri i öronhålorna och tjutet gjorde tystnaden än mer störande än vardagsapparaturens sorl, något som gjorde honom orolig över sin egna loja andning, oj så högt han andades. Vindsråttan, den han aldrig sett men ändå gett namnet Didrik, stod också för en stund stilla, men det var för att Didrik sov. Han satte sig förtvivlat ner på heltäckningsmattan medan kristallernas genomskinliga bitar täckte bordduken i ett månskensflimrande klaffel och förbytte rummets air. Efter att elen försvann klev kvällen utanför in och den buttra, huttrande kylan med den. Han drog ut stolen och lade sitt stoppade huvud på den lika stoppade stolen och blev handlingsförlamad av mörkret med en grinklump i struphuvudet, famlades med sina spröda, ja stadsdelens ådrigaste handleder, i dunklet. Det otäcka blev verkligt när det mörknade och deckaren från teve föregående kväll trängde sig på inuti hans huvud. Trots lustmord på tankarna hade han ingen egen lust att handskas med ett plötsligt strömavbrott. Med en ansträngning försökte han att inte släppa in rädslan helt, nej usch och fy. Hans blick spejade genom rummet, som om han sökte efter spår, men inget fanns där. Tystnaden vittnade om att råttan verkligen gått och lagt sig. Blicken undvek fönstren av rädsla för att getmannen skulle stå där i rutan med en sabel, som på film. Ljuset från månen var bristfälligt, “inte många lux”, hade en exfru sagt.
När inomhus blev utomhus var det för honom tillåtet att tända en liten cigarill för att dämpa oron. Utomhusluften påbjöd rökning även ivertes i lägenheten, trots att väggarna var vävda, inte tegelmurade. Han reste sig stelryggat och gick med händerna hjälpsökandes framför sig till jackhängaren och rotade i den ensamma täckjackans innerfickor efter tändaren. Ett bloss skulle rädda den arma mannen, med ett enda litet bloss så skulle ljuset åter vända. Pys, sa tändaren och rummets väggar sken upp i ett guldigt valborgsandandes skuggspel. Möblernas knoppar rörde sig i cigarettskenet. Han blev först rädd för de semiruttnade snittblommorna på bordet som lade en gäckande otäck siluett på tapeten. Sterila månskivan utanför hade fått sälskap av en levande värme- och ljuskälla. Med facklan fann han de lurviga tofflorna i hallen. Med dem på fötterna och tack vare rökningen återfanns förnuftet och han började agera. Det var dags att handla innan han skulle komma att förfrysa och dö frostdöden. Proppskåpet, tänkte han och blev stolt över sin egen självstädighet. Andra i hans liv hade rotat i proppskåpet vid nödsituationer. Nu var han ensamstående, nej här behövs inget fruntimmer. Fötterna kliade mattan när han stolt, med nyfunnet mod, vandrade mot räddningen.
Under proppskåpsluckan fann han en pillerkarta av knoppar och gubbigt tuschkladd. Kök, WC och sovrum, läste han och såg att inget hade fattat eld eller stod annorlunda till sen förra gången han pillade i skåpet. För att vara säker på sin sak pillade han upp och ner på några av säkringarna. Röken kom från ciggaretten, inte från propparna, försäkrade han sig om. Strömmysteriet hade sin lösning någon annan stans än hos knappen märkt som jordfelsbrytare. Om bara vaktmästeriet kunde lösa det här skulla allt bli som förr. Röken sniifades in och luckan bommades igen varpå han gick till hörnskåpet. På huk letade han i luckan efter telefonboken där han trodde sig lagt den. Ut på mattlurvet for skolkataloger, koffazonburkar och en avbitartång. Rester från ett tidigare liv, tänkte mannen. En mindre krisig natt skulle han sortera allt och märkta upp lådor, var planen. Om han nu överlevde natten skulle han storstäda och få gott samvete. han tände ett nytt bloss och lågan blev återigen starkare, något som skulle hjälpa honom hitta telefonboken. Var kunde telefonboken ligga, undrade han och drog ihop ögonbrynen för första gången under kvällen. Det gjorde han jämt när den före detta pussgurkan hade PMSD-morrat åt honom att skölja ur kastrullerna. Numret till Vaktmästeriet eller någon hjälpsam människa hade han inte memorerat, telefonboken behövde han ha nu när natten stundade. Mörkret och kylan fördjupades varje minut.
–Var har jag lagt den?, hostade han fram och påmindes återigen om hur otäck hans röst var i tysta dånet.
Det var ett omvänt karusellåk. Han brukade gå på tivoli just för att maskindånet och musiken tillät skrik. Efter att han vrålat av sig i berg- och dalbanan brukade han vara lugnare i några dagar men i denna tystnad som bara finns här och i Abiskos nationalparks blev han illamående av att höra sig själv. Här fanns inget sorl för hans stämma att fylledrunkna i och därför bör han hålla klaffen och fortsätta leta.
Men så fann han den, lagd som ett bokmärke i den vidriga Sköna hem-tidningen han fått i namnsdagspresent av någon som inte känner till hans avsky för uterum. Inglasningar ekar hemskt och gör honom yr i bollen. Med telefonboken, hans heliga skrift, under armen och ciggen som enda ljusskälla mellan de knotiga jävla fingrarna gick han fram i korridoren. Han såg fan otäck ut i spegeln när bara skuggorna syns och därför tvingade han sig själv att le för att minska obehaget med motsatt effekt.
–Blä, sa han och blev förvånad av rösten igen, han vänjer sig aldrig.
Förmaken skuttade till av det hela men sen öppnade han den dörren till skrivborsrummet. På väggarna hängde tejpbitar hejvilt efter en tipspromenad från deras lyckliga dagar. Han vill inte tänka på hennes regniga födelsedag som de fick vara inomhus på. Hon var en isbjörn som blev en råtta, se vad evolutionen kan göra, tänkte han elakt. Ur garderoben tar han i påhittig desperation fram en klädnypa med vilken han satte upp ciggen på skrivbordslampans silvriga plåtarm. Han ansträngde sig för att inte speglas i glansen från runda lampfoten av rädsla för sin egen gestalt. Den justerades och satte sig sedan på stolen redo med telefonboken och pekfingrarna han nyss slängt ett ibumaxpaketet på golvet med. I en förlåtande handstil han aldrig varit stolt över stod siffrorna nerkladdade i oordning. Alltsammans stod nerklottrat hejvilt på sidor som uppifrån och ner var proppade med falska kollegor och kebabhus från tidigare adresser. Innan den andra ciggen brunnit ut hann han bläddra igenom de första fem sidorna, reliker från ett liv han glömt bort och inte ville kliva tillbaka i gjorde sig påmint. Han bet sig i underläppen för att slussarna i hans ögonhålor inte skulle öppnas likt Göta kanals portar, darret skulle höras om han ringde vaktmästeriet och han skulle ringa akutpsykiatrin och Jörgen skulle bältas, så häckkapplöpte tankarna iväg innan han skärpte sig igen. En stund till skulle han hålla sig samman för att kanske sedan gå under jord i några dagar. Jörgen visste ännu skam. Med nytt ljus tog han sig fram ytterligare några sidor med en mindre känslotyngd blick. Han betraktade med släktforskarögon alla telefonnummer som aldrig hört av sig, som avlägsna släktingar vars försvinnande det går att se förnuftigt på. Med ett dunk stoppade han pappersblocket i huvudet utan att det gjorde det minsta ont. Varför ska det vara så svårt? Varför stod Heta linjen-numret nedklottat? Någon gång hade det hänt sig så att han ringt det sekretdyra numret och ojat sig över sin allt mer slaknande lem för att sedan skamsen lägga på och hulka.
Genombrotten tog sin tid den här natten och de många cigaretter åts upp av elden och blev liksom en egen tidsenhet som vittnade om att läsningen blev slöare ju fler pinnar som brann ner. Fimparna lades ner i koppen med Hälsinglandsmotiv med vilken han genom åren trösthällt i sig litervis kaffedryck uppblandad med socker och ibumax. Men han fann numret till sist med samma lättnad när han först funnit boken. Det var svårt för honom att memorera siffrorna i sitt stilla flåsande. Ett försök med att tänkta på att tänka på årtal, vilka år summer of love och diverse massakrer hände, misslyckas eftersom inget betydande hände 1985. Ingen föddes då heller. Siffrorna åtta och fem klyvdes och hans strumpor stegade ut ur skrivbordsrummet, via korridoren, till telefonrummet. Eftersom han inte räknade med att det skulle bli rätt på första försöket satte han sig inte för bekvämt i telefoniststolen. Strömmen var ännu inte borta i telefonen för den går på en annan tråd. Luren sa sa tut tut tut och han slog in siffrorna som han mindes dem. Det fortsatte tuta ekande högt i den annars så töckentysta lägenheten. Det tutade först i en minut och sen i evigheten. Då förstod han att vaktmästeriet stängt för dagen eftersom det hade blivit natt och då ska man sova. Den nattliga utomhusatmosfären förbyttes med ens då helvetets förgård drog in. Tystheten tärde på honom och han förfärades av tanken på att aldrig bli sig själv igen. Var det här vändpunkten för hans tillstånd? I frustrationens djuriska tillstånd rev han sönder telefonsladden, han kämpade med båda armarna, och sparkade sen ihjäl jacket. Trött lade han sig ångrande på golvet. Är det fel i ens huvud om man själv inser att det är fel i ens huvud? Hur kan alla grannar sova genom krisen?
