Skvaller om Sandra Beijer/"Niotillfem"

Precis det här har varit min egen strategi ända sedan S gick ut med sin graviditet, då jag tyckte att bloggen började bli tråkig och jag av olika anledningar har svårt för graviditets/bebisbloggar. Har följt utvecklingen genom denna tråden och gått in och kollat på bloggen någon gång i månaden typ. Funkar utmärkt eftersom mängden kvalitativt content ändå är väldigt låg.

Någon som vet hur det går med Sandras vänskap med Patrik?

Håller helt med. Att spekulera i eventuella sjukdomar och kromosomfel för att en kändis barn ser ut si eller så är verkligen grovt och obehagligt. Men det är väl som jag nämnt tidigare; vissa är antingen så hatiska inombords eller så avundsjuka på Sandras liv att de inte kan låta bli att haka upp sig och sprida de värsta rykten man kan om en människa.

Nog om det... Håller med personen som skrev att Sandra verkar hålla en distans mellan sig själv och bloggen just nu. Det tycker jag mig också se! Tror det kan stämma att hon inte mår jättebra, precis som hon lite vagt själv uttrycker. Är inte ca 1 år en ganska tuff ålder för många? Tänker på Egoina som någon nämnde, som skrivit att det på sistone varit fruktansvärt jobbigt att vara förälder, då sonen vägrar äta, vägrar sova, skriker mycket, sparkas, och hon känner sig som en misslyckad och ledsen förälder. Jag kan tänka mig att Sandra kanske känner på ett liknande sätt, men då hon har väldigt många läsare blir det nog svårare att berätta om det rakt ut på samma sätt.

Tja i dagens inlägg skriver hon ju typ det. Själv får jag ont i magen av att läsa om föräldrar som längtar efter att lämna bort sina småbarn. Och mår illa av kommentarsfältet som består av mammor som försöker intala sig själva hur bra barnen har det på förskolan. Sandra är ju i alla fall ärlig med att det är för hennes skull och inte Didriks.

Tja det är väl ändå en rätt allmän uppfattning att barn har det bra på förskola, så där är det nog din åsikt som sticker ut och inte Sandras och hennes följares.

Förmodligen och därför valde jag att inte skriva något i kommentarsfältet. Men när mammor skriver att de har dåligt samvete och att det känns dåligt i magen och får till svar att det minsann är för barnets bästa så undrar jag lite hur folk tänker. Det är så sorgligt alltihop. Som om alla blivit hjärntvättade. Själv skulle jag inte ens tänka tanken på att lämna bort en ettåring.

För Sandra Beijer så är nog förskolan ljuset i tunneln. Jag tror Björn drar en lättnadens suck även han, nu kan han få ett välförtjänt avbrott från gnäll och huvudsakligt ansvar. Föräldraskap var kanske inte deras kopp te? För övrigt är ju Didrik skitsöt och lite lik Sandras pappa ju!

Sandra och Björn har ju levt rätt så länge utan barn, tror omställningen blev väldigt omtumlande. I mina ögon känns Sandra väldigt infantil, kan vara för att hon har samma drömmar och önskningar som min tonåring 😅 "Jag ska få vara ifred, flera timmar om dagen. Jag ska få skriva, läsa och lyssna på musik högt."

Tror man lugnt kan påstå att hon är relativt infantil utan att få något större mothugg 🙂 Det var ju inlägg på unga killar regelbundet tills alldeles nyligen.

Jag har inga barn själv, och kommer heller aldrig att skaffa några, men jag har så svårt att förstå mig på folk som LÄNGTAR efter att få lämna sitt barn på förskolan. Speciellt sitt första barn!

Man väljer väl att skaffa barn för att man vill ha barn, och spendera så mycket tid ihop med det man bara kan och det finns praktiskt och ekonomiskt utrymme för? Ungen är liksom bara året och Sandra drömmer redan om att få tid för sig själv, de som har alla möjligheter i världen att hålla barnet hemma tills han börjar skolan typ. Så mycket tid kan ju inte hennes "jobb" ta varje vecka? (Här syftar jag inte på manusskrivande etc.utan bloggandet och det runtikring).

Ett barn som är under 3 år har väl dessutom inget egentligt utbyte av att träffa andra barn hela dagarna vad jag förstått?

Haha, det är en av anledningarna till att jag är ett stort fan av Sandra. Så jävla härlig och befriande attityd. Trist ju om alla hade exakt samma approach till föräldraskapet.

Hoppas att denna nya fas också innebär en nytändning för bloggen.

Jag skolade också in mitt första barn när hon var 1 år. Visst det var blandade känslor, men jag märkte att hon trivdes eftersom hon sprang in skrattandes varje morgon. Att barn under 3 år inte skulle ha utbytte av andra barn stämmer inte. Däremot blir lekarna med andra barn mer avancerade vid 3 år, då de ofta börjar med rollekar, men visst kan de leka med andra barn innan dess, riktigt små barn leker däremot främst själva bredvid andra barn, men de kan ju ändå tycka att det är spännande.

Visst det är jätteroligt att vara föräldraledig och umgås med sitt barn, men det är också otroligt krävande. Jag jobbar ändå i vården, men inget arbetspass är lika jobbigt som att vara hemma med 1-2 barn. Så jag förstår absolut Sandras känslor, att hon längtar efter mer egentid, hon har ju dessutom ett jobb hon trivs med. Sen kommer hon säkert sakna Didrik massor också, men det kan jag också tänka är bra, att har man varit hemma så pass länge, att få en liten paus och få sakna och längta efter lediga dagar då man får umgås hela dygnet igen.

När jag växte upp var det inte lika skamligt att lämna på förskolan som idag. Däremot hade jag en tjej som började samma klass som mig när vi började skolan, som varit hemma fram till dess med sin hemmafru till mamma. Det tog mycket längre tid för henne att komma in i klassen, kändes som hon hade svårt att umgås med andra barn. Didrik kommer väl dessutom inte få några syskon, någon Öppna förskola verkar de inte heller blivit eller någon riktig ”play date” med kompisars barn. Nä jag tror det blir jättebra med förskola snart.