"Madeleine" och hennes man har inte råd med presenter

Nåja, arvsfaktorn är väl ganska viktig när det gäller arbetsförmåga. Om sjukpenningsföräldrarna är "funkisar" som möttes på dagcentret, så är nog risken väsentlig mycket högre att också barnen helt eller delvis får funktionsnedsättningar (eller vad den politiskt korrekta nomenklaturan för närvarande är).

När det gäller ekonomisk standard så finns det ju sedan gammalt ett tal om "socialt arv". Även om detta är överdrivet så är det inte helt utan sanning. Den som växer upp med outbildade föräldrar tenderar själv att inte skaffa någon högre utbildning etc.

Det är alltid "någon annan" som ska betala, vet du.

Eller så blir de bidragsslavar som mor och far!

Jag ser att du inte förstår, eller medvetet förlöjligar.

Barnen ska väl iallafall äta och ha kläder varje månad och andra utgifter?

750 kr i julklappar och födelsedagspresenter för tre barn! Vilket år tror du vi befinner oss i? Köpte kläder på rea i dag till en unge för den summan + att det finns två böcker också där som ska bli julklappar+ födelsedagspresenter.

Eftersom jag är fattig blir det vara julklappar till tre barn. Själv struntar jag i julen. Men jag tycker det är galet att somliga tror att så fort folk har barn, blir det en förmögenhet de aldrig behöver röra för något alls, de där pengarna folk får för ungarna.

Är du fattig går barnbidraget in för mat och övriga kostnader. Har du pengar, går barnbidraget in som en förmögenhet att samla upp. Stor skillnad och den beror på ursprunglig ekonomi. Vinterskor och vinterkläder är exempel på vad barn brukar behöva varje år.

Sen tillkommer julpynt, julbord, nyårsafton och firande då också. December är en dyr månad för de fattiga. Ligger de redan på minus blir det tufft.

Har man barn och är fattig måste man givetvis samla hela året på julklappar och födelsedagspresenter, dvs försöka köpa något att lägga undan, varje månad fram till december då den månadens lilla utrymme får gå till mat.

Finns mycket fint Second hand. I Facebookgrupper osv.
Jag är sjukpensionär och har definitivt inte taskiga gener. Alla mina syskon arbetar och vi är uppväxta fattiga.

Jag ämnar självklart att ta mig ifrån min situation också och arbetar för att bli arbetsför.

Min enligt dig ”sjukpensionerade” morsa tjänar jävligt bra de få timmar hon som ”pensionär” jobbar. Skulle tro att hon snittar åtminstone 800.000kr/ år. Hon är drygt 70år gammal.

Bara för att du inte har taskiga gener, så gäller detta inte med automatik alla sjukpensionärer. Jag killgissar här, men säkert hälften av alla "unga" sjukpensionärer har någon form av ofördelaktig arvsmassa.

Om dom nu inte blivit sjukpensionärer alldeles nyligen så kan man inte påstå att dom älskar sina barn. Då skaffar man inte en massa barn under tiden man är sjukpensionär. Då är man egoistisk. Det är inte en mänsklig rättighet att skaffa barn om man inte kan ta hand om dom.

Nej, ofta är det en olyckshändelse!

Håller med. Det är ju en sån pass liten grupp att det inte borde påverka inflationen så mycket kan man tycka? Vore nog värre om alla familjer med försörjningsstöd skulle få en extra summa oxå.

Intrycket jag fått efter en fattig uppväxt i förorten (detta var på åttiotalet när det fortfarande var mest svenskar boende där) är att det är klart mycket vanligare att fattigdom och misär följer med generationerna än att barnen reser sig och gör en klassresa. I allmänhet växer folk upp och blir sina föräldrar, även om de inbillar sig annorlunda. Det är större risk att barnen föds med samma svagheter som höll deras föräldrar tillbakan än att generna föll särskilt väl ut i just deras fall. Vad jag sett bland de jag växte upp med är att barn till föräldrar med psykisk ohälsa har diagnoser själva som vuxna, de vars föräldrar hade nån form av lindrigt förståndshandikapp var ofta inga stjärnor i skolan och inte ovanligt att de hamnade på Samhall som vuxna, de jag växte upp med (som har vanliga jobb) jobbar som städare, busschaufförer, barnskötare eller assistent, det är på den nivån oftast, också många stressrelaterade åkommor och återkommande sjukskrivningar, vanligt med långtidsarbetslöshet och sjukpensionärer/ sjukersättning. Så intrycket jag fått är att fattigdom och misär i hög grad följer med generationerna.
Sen finns det de som kämpar och tar sig vidare, men de är snarare undantagen, vinnarna är få och det handlar inte om vilja utan om förmåga att de flesta inte klarar av att göra den klassresan.
Frågan är ju om problemet är arv eller miljö?
Sen misstänker jag att det är en och annan ur denna grupp som egentligen behöver god man, då de kanske inte tar de bästa besluten alla gånger och då blir det extra tufft och sorgligt när det kommer barn med i bilden.
Det som behövs är mer hjälp och mer stöd och mer koll och i vissa sorliga fall skulle man fan önska att staten införde tvångssteriliseringar igen.

En gång kan det vara en olyckshändelse, men två och tre gånger, nja mer tveksamt

Vem har pratat om att de inte kan ta hand om dem? Det handlar om en kostnadsökning som går ut över små glädjeämnen för barnen.