Citat:
Ursprungligen postat av
RedX
Jag tycker att det är väldigt tydligt:
Läs gärna detta ett par gånger. Det är endast 20% av de barn som uppfyller kriterierna för könsdysfori som fortfarande önskar byta kön efter genomgången pubertet.
Vad är då kriterierna för könsdysfori? Så här står det exempelvis på 1177.se:
ja? och? ska vi då skita i dessa 20% som altså verkligen visar sig vara trans?
För att vadå? andra inte visade sig vara det?
Tror någon annan länkade till dig att av de som nu fått genomgå könskorrigerande hjälp så är det bara 1% som ångrat sig.
Återigen att uppfylla kriterierna för ett tillstånd, innebär inte alltid att detta tillstånd är ett faktum.
ex. du kan vara snuvig, det är ett kriterium för att ex ha drabbats av en elak liten bacill. Men! i själva verket så har du hösnuva.
Många barn uppfyller kriterierna för att ev ha könsdysferi, de är ambivalenta och osäkra över sitt könstillhörighet och därför lidande...men! som verkligheten alltså visar så behöver detta inte betyda att de därför faktiskt är transpersoner, de kan likväl genomgå en jobbig process av att inte gilla de förväntningar som läggs på dem baserat på deras könstillhörighet etc...
DET är vad texten säger.
Citat:
Det är alltså endast 20% av de barn som faller in under ovanstående kategorisering (kropp matchar inte könsidentitet, samt att detta orsakar ett lidande) som i vuxen ålder fortfarande önskar byta kön. Detta har man slagit fast via uppföljningsstudier där man kunnat konstatera att de barn som sökt behandling för dysfori men inte genomgått något könsbyte i de allra flesta fallen växer ifrån sin dysfori och att det typiska är att de är homosexuella som vuxna.
Den inledande formuleringen (som du syftar på) handlar mer om könsöverskridande beteende i allmänhet:
Japp de sökte behandling men fick inte någon sådan, för att läkarna efter div. undersökningar ansåg att problemet inte var könsdyferi trots allt.