Vi som slutat dricka alkohol

Du vet vad man säger: Endast en loser skriver loser med två o.

Sup lugnt <3

Trevlig tråd, har själv tagit beslutet att inte dricka mer. Anledningarna är många, det skall bli intressant att se hur det går, och jag är ödmjuk inför att det kommer finnas sug.

Efter en kalasfylla med blackout och konstiga tankar blandat med minnen att man blivit dödshotad och jagad (falska minnen tror jag)
så har jag slutat dricka.

En månad nykter och känns bra.

Någon annan som har några råd på hur man kan säga till på fest att man inte ska dricka?

Vill inte tappa hela sociala umgänget.

Fråga om de har alkoholfri öl eller mineralvatten, det du föredrar.

En cola med sugrör och is fungerar också, kanske t.o.m. en citron.

Känner bara att stämningen blir sämre om man säger att man inte dricker.
Ska kanske vara chaufför istället varje gång.

Visar dom inte respekt för dig och ditt beslut, varför ska du respektera dom? Ditt beslut är respekt, svårt och tungt. Vill dom stjälpa dig så är dom inte dina vänner.

Det har du rätt i.

Kaosfyllerist sedan 17 års ålder. 30+ i dag. Har tänkt "aldrig mer" regelbundet i över 15 år, till följd av jobbiga minneslucksfyllor som ibland resulterat i fyllecell, slagsmål, bråk men som allra oftast mest slutat i en nerspydd säng eller en kebab i soffan. Inga charmiga konsekvenser, men heller inte livsförändrande.

Men nu känns det annorlunda. Nu vill jag verkligen inte mer.

Jag har, som tur är, ett bra jobb, ett fint hem och en relativt ordnad ekonomi. Men det hänger på en skör tråd. Det senaste året har festandet gått från semi-normalt under pandemiåren till att accelerera fullständigt. Jag har knarkat för första gången på nästan tio år, tagit både kokain och rökt cannabis obrytt och öppet. Allt som en följd av alkoholbruket som gör att jag tappar omdömet. Fortsätter jag som jag gör nu så kan jag hamna snett vilken helg som helst och förlora jobb och i förlängningen också hem. Minnesluckorna avlöser varandra än i dag och fast jag intalar mig själv att jag verkligen, verkligen inte vill bli berusad på det sättet längre och sätta mig i situationer som gör att jag känner ångest dagen efter så fortsätter jag att göra det, vecka efter vecka.

Dessutom är jag kraftigt överviktig och lider av högt blodtryck. Mitt ex hörde av sig för några månader sen och frågade hur jag mådde. Ja, hur fan mår man.

Älskar alkoholens tidiga effekter. Känslan efter ett glas vin eller två. Öl, vin och en rökig whisky är liksom en del av mig och min identitet. Jag är en vinsamlare och lite av en ölkännare. Har hållit i ölprovningar under ett antal år. Men problemet är att jag i 8 fall av 10 inte kan sluta efter de där två inledande glasen. Jag faller överbord nästan jämt. Nu är jag i en situation där jag känner att jag liksom långsamt förruttnar inifrån – för varje helg som passerar blir mitt liv allt sorgligare. Snart är glaset min enda vän. Och när som helst kan jag göra det där misstaget som aldrig går att reparera. Funderar på att gå på ett möte, men är heller inget fan av att lägga ut mina bekymmer öppet i händerna på andra (mer än anonymt på Flashback, hehe). Vad säger andra som kanske har en liknande bakgrund som mig?

Har varit nykter sen i somras, har aldrig haft problem med spriten. Dricker inte på vardagar och jobbar varannan helg. Har tappat suget helt. Så i augusti tog jag beslutet att inte dricka mer. Det är så skönt.

Jag gillar inte idén med att vara nykterist och att sluta med något helt.

South Park avsnittet "Bloody Mary" beskriver det bra, "all or nothing is easy" medan de säger att det som är bra är disciplin.

Allt eller inget är för lätt, det är ett tecken på svaghet, no offense. Varför ska man sluta med något man gillar, när man KAN ha en hälsosam relation med det. Ta ett sexpack varje fredag, inget mer, håller man sig till det är det inga problem alls.

Om du inte klarar att dricka så begränsat måste du ta tag i ditt liv och lära dig disciplin, inte skylla på alkoholen och sluta helt, det är lite fegt tycker jag.