Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jo, tror definitivt att människor i spektrumet har svårare att känna empati. Av egen erfarenhet om mig själv och andra med asperger så verkar vi inte förstå hur andra tänker. Det är svårt att känna empati då. Tror det beror på det, inte att vi inte kan känna empati.

Jag tycker folk i allmänhet oavsett diagnos mest tänker på sig själva, men jag vet inte. Jag kanske inte får nån empati tillbaka då jag själv inte ger nån.

Var som sagt på besök två halvdagar tidigare i veckan, fick genomföra två intervjuer om hur mitt liv såg ut nu och hur det varit tidigare, beskriva mina problem och hur livet fungerat eller inte, så långt. Andra dagen gick jag göra en del olika tester för att utreda min intelligens och arbetsförmåga.
Pratade lite om vad en diagnos kan innebära, förhoppningsvis kan man få någon enklare anpassning vid studier eller arbetsplatser om man har ett "diplom" och inte bara synpunkter på hur man vill ha det.
Kommer få svar om några veckor.
Var där på inrådan av en kurator som jag besökte i vintras i ett orelaterat ärende, men jag har alltid märkt att någonting fattats eller varit snett, även om jag klarat mig ganska ok så långt. Känns som att det var nödvändigt att få det här gjort för att kunna gå vidare och utvecklas.
Tror inte det hade gått och förbereda sig på något sätt utan det är nog bäst att komma som man är. Meningen är ju inte att man ska imponera på läkaren under slughetsprovet genom att ha övat på att memorera och repetera siffror, man ska ju få en ärlig uppskattning av sina förmågor.

Alla jag mötte där var mycket vänliga.


Jag har fått en kanske felaktig uppfattning att diagnoser missbrukas på olika sätt, kanske för att få bättre resurser till skolor, eller för att sälja behandlingar. Nu vart jag ju erbjuden remiss eftersom vården där jag bor inte hade någon tid tillgänglig förrän över/minst ett år framåt. Dessutom blev jag rekommenderad att söka en utredning av en kurator på vårdcentralen, även om jag själv haft de tankarna länge, lite annorlunda än om jag själv propsat på att få utredas utan några svårigheter i mina eller andras ögon.

Hur känns det att ha gjort utredningen å hoppas att veckorna går snabbt så du får ditt besked.
Vad är det för "diplom" du syftar på som man kan få någon enklare anpassning vid studier eller arbetsplatser ??

Känns väldigt lättad nu när det här äntligen är i rörelse, skoja med "diplom", menar att med en diagnos kanske det går att förklara varför man fungerar sämre i grupper eller stökiga miljöer, beroende på vad man jobbar med och vilka problem man har. Annars förväntas man ju fungera som alla andra, och sticker ut om man inte gör det, klandrar sig själv och undrar varför osv.

Vill inte vara jättetaskig nu. Men ja, det är skönt att veta varför man har problem. Men andra kommer fortfarande se en som en latmask eller vad de nu tycker man är. Det spelar ingen roll där om man har en officiell diagnos. Kanske om man fortfarande går i skolan kan man få lite extra stöd. Men sedan då? Har man inte redan ett arbete kommer ingen anställa någon med en så tung diagnos.

Jag bryr mig inte längre så mycket om hur andra ser på mig, har alltid varit ensam, så mina ambitioner är egentligen bara att ha nog med pengar till mitt hem och lite fritidsintressen.
I bästa fall kan jag jobba avskilt med något, som jag gjort hittills med blandat resultat. På två av mina tidigare arbetsplatser anmärkte man att jag inte var tillräckligt social och involverad med mina kollegor även fast jobbet i sig inte krävde det, på ett annat ställe jobbade jag helt själv och blev klar mycket fortare än förväntat så de hade inte nog med jobb åt mig.

Hamnade nyligen på ett ställe med stora sociala krav, och fungerar inte alls, så jag blir inte långvarig där med eller utan diagnos.
Om jag blir långvarigt arbetslös efter det här är det värt det, eftersom jag besparar mig själv och andra massa besvikelser och problem, och så har jag ett helt nytt utgångsläge att fortsätta mitt liv ifrån istället för att gå i förnekelse om problemen från etr missöde till ett annat.

Nu när det är höst så vet jag att vissa med AS & Autism kan hamna i depression.
Jag har varit sådan för några år sedan men nu på senare tid så har jag lyckats klara mig från Självmordstankar m.m.
Är det något ni känner igen eller upplever å vad har ni för tips mot det så lägg upp här i tråden.

Jag är i depression hela tiden men det är inte pga min AS precis. Har kronisk depression sedan tonåren.
Medicinerar detta så alla dagar är väl meh bara.

Har kronisk depression med återkommande djupa skov. Höst och vinter är jobbigare, inget hjälper riktigt och efter alla år har jag fortfarande inte lärt mig att undvika svackor. Helt plötsligt är jag djupt deprimerad utan att veta varför.

Medicinerar, går sådär. Det här året försöker jag satsa på att vara utomhus mycket och röra på mig. Problemet är bara att klara av det när man är deprimerad...

Är dina depressioner orelaterat till vad som händer i livet och hur det ser ut omkring dig?

Jag har drabbats av depressiva perioder , men utgår ofta från livssituation eller livshändelser.

Måste vara riktigt jobbigt att ha det. vad har du för tips och verktyg för att hantera det?




Vet inte riktigt ifall jag har haft kronisk depression, eller om det är månaden November som jag hade
problem med. Annars var jag på topp all alla övriga månader
Samtidigt så fattar jag inte att folk kan säga att bara för att man är deppig så skall man ut å röra på sig. Men det är ju inte så enkelt precis



Jag kan inte riktigt svara på det om jag skall vara ärlig. Förut så var det väldigt jobbigt när November började å det var riktigt nära ang att ta livet av sig.

Be om hjälp. Det är det bästa tipset. Tar hjälp från habiliteringen, dvs deras kuratorer och så vidare. Regelbunden kontakt med läkare, har provat så många olika antidepp innan jag hittade något som funkade bra för mig.