Citat:
Ursprungligen postat av
Fillesnor
Har du levt med barnet sen det föddes och uppfostrat det, så är du barnets fader.
Du är känslomässigt och själsligt bundet till barnet och barnet likaså med dig.
Förstör inte det med ett test som kanske visar något du inte trodde.
Det heter att "sanningen gör fri", och jag tror faktiskt att det nästan alltid är bättre för alla inblandade att veta sanningen om ett barns urprung. Inte minst barnet självt har faktiskt den rättigheten, enligt Barnkonventionen (som numera är del i svensk lag dessutom). Enda undantaget jag kan se, är om sanningen är fruktansvärd - typ att det är barnets morfar eller morbror som även är pappan.
Det är bättre att få bort den där gnagande oron, det där tvivlet, "skuggan" mellan far och barn som många vuxna barn har beskrivit. En känsla av att det låg något emellan fadern och barnet, som de inte förstod, för de hade ju inte varit så stygga att fadern inte skulle kunna älska dem därför. Men som de som vuxna förstått, berodde på att pappan inte riktigt vågade älska dem, ifall det skulle komma fram att det var en älskare som modern haft som var fadern...
Dessutom måste en man låter göra ett privat test, och får ett tråkigt besked, inte agera på det. Han måste inte konfrontera frun, koppla in myndigheterna och vända upp och ner på allting. Han kan välja att stanna och vara den sociala fadern - men nu frivilligt. Och sedan kanske han berättar för barnet när det är ordentligt vuxet, och har ett eget liv och en egen familj (det tycker jag att man ska göra). Eller så tar han faktiskt ut skilsmässsa, men berättar inte orsaken för att inte förlora rätten till barnet, och har barnet varannan vecka eller varannan helg som vilken skild far som helst.