Ursprungligen postat av
Marie-Antoinette
Ja, men ös skit på Socialtjänsten, inte på förälder/föräldrar!
Du och andra som anklagar föräldrar till barn med diagnoser/psykiska besvär fattar ju inte hur j---vla krävande det är att få ett sådant barn. Det går inte att jämföra med ett "vanligt" barn. De kräver tillsyn konstant, precis hela tiden och det blir bråk, drama och slagsmål flera gånger om dagen, och då pratar vi slagsmål, misshandel av föräldrar!
Man går som på krossat glas hela tiden, och man måste planera precis ALLT, att bara gå till affären för att handla mat blir en stor grej, att laga maten, diska, kanske gå på toaletten själv......
Jag har slutat att handla mat i affären om jag måste ta med mig min diagnos 7-åring, jag går inte ut i parken (blir bråk/slagsmål med andra barn, sedan mig som slagpåse och fula ord), jag åker inte bort på semester.
Jag är helt slutkörd, har fått högt blodtryck av all stress, ungen äter inte självmant (inga hungerkänslor) det tar ca 1,5 timmar att mata honom, peta in maten (frukost, lunch, middag) dessutom få honom att öppna munnen när han tycker att 3 skedar är tillräckligt. han klagar högt på att jag andas för högt när han äter, så jag måste lämna rummet mellan varje tugga, annars blir det ett fruktansvärt bråk, och jag måste verkligen välja mina "fighter". Håller jag inte koll på matningen, så går det ut över hans beteende.......han har dessutom problem med tarmarna, står på permanent laxermedel och använder blöja delvis, (nu är vi nere på ca 1 gång om dagen), men han kan (ofrivilligt) läcka i byxorna, han "känner" liksom inte när han behöver göra nr 2, vilket också begränsar oss från att "leva" normalt. Dessutom blir han nödig precis när jag satt mig att äta oavsett tid på dygnet......att gå på restaurang är helt uteslutet, med honom.
Han leker helst med allt han inte ska, knivar, saxar, stickor, m.m. vilket jag konstant tar ifrån honom och gömmer, och därför litar vi inte på varandra, han tycker att jag tar alla roliga grejer ifrån honom, (och vill absolut inte lyssna på någon förklaring) jag vill inte att han ska skada sig själv eller andra.
Det går inte att kommunicera normalt, oftast får jag inga svar alls (oberoende vad jag frågar), ibland ljuger han som en häst travar, ibland berättar han saker som ett normalt barn.....
Och det svider verkligen när man ute ser folks blickar och kommentarer, att man är "dålig" förälder...när man faktiskt lägger ned precis ALLT man har på ungen, energi, tid, pengar....
Och man kan inte som förälder vara precis allt som dessa barn kan behöva ex:stor stark polis, psykolog, lärare, kompis, m.m. Vi har kanske andra utbildningar för vi visste ju inte att just vi skulle få ett diagnos-barn.....