Fet fröken försöker formtoppa

Bra jobbat! Kör 13kg detta året också. Då snackar vi ju 26kg plötsligt och då blir det omvänt och 26kg på "bara" på två år. Jäkla bedrift.
Detta med hälsa är långsiktigt. Tror du förstår varför man säger så nu och inser att det är enda vägen. Det du gjort är det rätta; Ta cloetta (not!) .

Men åh, vilken action det var här inne! Så roligt med era kommentarer, tack! Svarar er nedan! 🌞

Har gått på ytterligare ett pass i megaformern - alltså pilates utfört på något slags helveteskontraption med rörliga plattor. Heeeeello butt! för att citera instruktören. (Som är förlåten för att slänga sig med engelska fraser eftersom hon faktiskt är engelsktalande.) Det KAN ju inte vara så, men tycker min stjärt har lyfts typ 1 dm på de här två passen… Och tyckte, helt allvarligt, att jag såg en storlek mindre ut när jag gick ut från passet än när jag gick in. Lätt den mest effektiva träning jag någonsin har testat! Har bokat ett tredje pass i kväll!
I går kväll när jag rullade omkring i sängen fick jag syn på min höftlinje - och uppskattade vad jag såg! För första gången på år! Så fin, mjuk rundning vid höften och tydligt insvängd i en brant backe ner mot midjan. Jepp, tog foto. Nepp, lägger inte upp här.

Och i övrigt är jag väl inne på nästa stopp i kanelbullen, men fick åtminstone några glada dagar emellan. Är gråtfärdig. (Fast gråter inte - framsteg!) Ledsen, svartsjuk, besviken, arg, uppgiven. I går kväll var jag så desperat att avleda mina tankar från honom att jag sträckräknade 50 sidor i en mattebok… 🙄 mm, med mobilen bredvid med bilder på honom uppe. Suck.
Säger det igen: 5 års impotens till alla lyckligt kära! Ska skriva det på ett plakat och sätta mig bredvid Greta utanför riksdagen. 😈
Men snart är jag väl inne på nästa varv i kanelbullen!
Och under tiden försöker jag anamma Misses med de blå ögonen approach till livet: ”Har man inte något annat, har man då sitt goda humör!”
http://www.bilddump.se/bilder/20220614130232-2a00:801:73b:55cf:5ea:62df:1e38:9706.jpeg

Mina mål närmsta tiden:
Ner på 90. (30 kilos-jubileum!)
Ner på tiotalet 80.
Ner till 85. (Som var en vikt jag höll i flera år, fastän jag åt massa godis - svenssongymmade också - lite body pump, lite pilates, lite yoga då och då… Var förstås inte smal vid denna vikt men sågs nog inte som fet - men mullig, ja, förstås. Köpte våg när jag vägde 85, på min mammas diskreta anmodan. Vet därför inte vad jag vägt som lägst som vuxen eftersom vågen införskaffades först när min mamma tyckte att jag borde tänka på vikten. Eller ja, det har hon alltid tyckt, men efter en massa tjat om det.)
Ner till 82 innan skolan börjar igen - 10 kilo under sommarlovet, det fixar jag!
Fler yogapass - har bara gått på 1 av 10 uppsatta.
Konditionsträning.


Har tyvärr inte mätt mig. Skulle nog tro att jag inte ökat jättemycket i muskelvikt, tyvärr. Men ska börja mäta! Tack för pushen! Och irl syns det att jag har runt 15 - 20 kilos övervikt.

Ja, det hade varit nice! Har ju blivit starkare i t ex armhävningar men å andra sidan har jag ju också minskat i vikt så den vikt jag använder (dvs mig själv) har ju blivit lättare.

Tack för tips! Ja, ska försöka få in mer träning - framför allt konditionsträning. Styrketräning och vardagsmotion känner jag att jag presterar ok på - men utför ingen konditionsträning. Vågar inte springa, är rädd för skador, men skulle verkligen vilja. Skulle också gärna vilja spela någon bollsport, typ badminton eller tennis, men inte schysst mot motspelaren eftersom jag är så kass…

Åh, tack, vad gulligt sagt! 🌞 Jag tog de bilder som blev bäst, i vissa vinklar såg jag betydligt större ut!
Roligt om jag kan ge inspo, kanske du också ska starta en träningsjournal? Känns som alla andra kvinnor här inne har slutat skriva i sina? Synd!

Ja, BMI kan verkligen vara missvisande! Ska, som jag skrev ovan, börja ta mina mått nu också! ☺️

Tack! ☺️ Jo, sant. Men tänker lägga på ett kol nu, vill bli smal asap. Den här veckan har dock matmässigt inte varit särskilt lyckad - massa godsaker på jobbet och kilovis med choklad från eleverna. Men även te där det stod ”till fina fröken” på etiketten - förtryckt, men ändå roligt eftersom det är just det jag skrivit här att jag önskar bli. Från och med NU ska jag dricka te i stället för att käka choklad. Gäller bara att bli av med den där 400 grams tobleronen först… 😇

Åh, gud, jösses! Kände mig som en seriefigur som inte kan låta bli att skrika korta utrop: AH! ÅÅÅH!!! UFF!!! WAAAH! Dock inget BAM! och POW! i alla fall…
Seriöst, det är SÅ tufft!
Och lärarna lär sig ens namn första minuten och ropar genast när man slappar: ”Cleo!?”
Och alla andra som tränar där har sjukt snygga kroppar med fasta, höga, runda putrumpor…
Speglar på alla väggar och man ser sig själv ur alla vinklar och alla positioner. Ok, jag fattar varför han sa till mig att jag ju kunde ha klänningen på mig… Så otroligt mycket överflödigt fett. Mage som ett hängbuksvin och rumpa bred som en lagårdsdörr…
Och hör ni, jag fattar faktiskt att man vill tända på den man ligger med - på riktigt. Att hålla sig attraktiv för sin partner måste ju vara ett av de bästa relationstipsen?
Bra sex är viktigt för ett förhållande. Och åtrå är viktigt för bra sex.
Dessutom att känna sig attraktiv och de saker det medför
- kul att ligga med någon som gömmer sig, skäms, inte vågar visa sig, inte våga släppa hämningar, inte våga låta någon känna på hela ens kropp. (Ja, vi är väl alla vuxna så utgår ifrån att ingen blir chockerad.)
Längtar så efter att våga visa mig helnaken och släppa alla hämningar.
Försöker se det positivt - så mycket att mejsla fram här, både fysiskt och psykiskt!
Minus 20 kilo och personlighetsutveckling (alltså FÖRLÅT att jag låter som en amerikansk smilfinksselfcaresäljare nu men det är faktiskt just det jag faktiskt behöver göra!); är inte livet spännande!?
Jaha, åter till middagen bestående av ägg, mozzarella och avokado och 50 nya sidor i matteboken som distraktion - och nej, knappat kurslitteraturen på KTH jag plöjer utan 5:ans mattebok - men bra övning, försöker huvudräkna ist för att ställa upp - bråkform, heltal och blandad form, here I come!

Bra jobbat. Grinda. Om några år när du är smal så kommer du få fortsätta grinda. Grinda kan vara kul, härligt och helt underbart.

Igår gick ett program på P1 som heter Kropp och Själ. Jag lyssnar ofta på det. Gör du också det?
Igår handlade det om hur man lyckas och hur man kan använda hjärnans kraft och människor runt omkring sig för att lyckas med sina mål. Att du tycker det är jobbigt att gå ner i vikt sitter till stor del i huvudet på dig och det kan du få bort.
Tänkte jag delar det till dig iaf. Programet avslutas med ett samtal med en man som blivit frisk från hjärnhinneinflammation och cancer. Vilken bedrift att vara positiv och grinda varje dag med hopp om att bli friskare.

"Förväntanseffekten – om tro, hopp & placebo
55 min - Igår kl 10.04
Förväntar man sig att något ska göra ont, kan det göra ännu ondare. Tror man att man ska få biverkningar av en viss medicin, är det mer sannolikt att man får det. Är det vi som lurar oss själva? Nja, det är snarare kraften i placeboeffekten."



https://sverigesradio.se/avsnitt/1944758

Fy, vilken hemsk matdag. Blir galen på mig själv! Och på överflödet av transfettiga fulkakor på jobbet som de bygger upp berg av samtidigt som de bara ger oss kolhydrater till lunch så man inte har en chans att bli mätt. (Jepp. Omöjligt att ta med sig eget. Förväntar mig att jobbet ska mata mig.)

Jag anser att fysisk hälsa hör ihop med emotionell. (Och tydligen har jag wong nedan med mig. ☺️ )Därför hoppas jag det är ok att jag skriver även om mina försök att pusha mig själv utvecklingsmässigt?
Har ju mina ”10 saker jag är rädd för” och ”prata med 10 främlingar” - nu sitter jag på ett årsmöte i en vänförening. Alla andra är 100 år och ser väldigt rika ut. Har inte lyckats prata med någon ännu och började förstås scrolla i stället. Hamnade på ett foto jag sparade från en googling och även framkallade för den var så, även objektivt sett, fin. Den föreställde mannen som vägrade att kalla sig dejt (alltså - låter som en dålig feelgoodroman av han som skrev Hundraåringen…) som har blivit fångad bredvid en kändis.
Vi hade precis börjat träffas när jag framkallade den (och gömde den genast i en låda, vågade inte låta honom se den, förstås) och kommer ihåg att jag tänkte att om/när han dumpar mig kommer jag sätta upp bilden på väggen som ett trevligt minne och alla kommer tro att det beror på den hyfsat kända filuren bredvid honom och jag kommer fnissa inombords och tänka ”hihi, ni skulle bara veta…”.
Sedan blev jag ju kär på riktigt och inte bara i 1 minut då och då och förstås haft noll lust att sätta upp bilden och plåga mig själv med minnet, och den ligger kvar i sin låda.
Vet inte vad jag vill säga med detta mer än att jag längtar tillbaka till den känsla jag kände i början, innan ångesten, tvivlet, skräcken över att bli lämnad kom: livsglädjen, nyfikenheten, uppspeltheten, något som var roligt men inget tvång i ens liv, den sprudlande förväntan; inte bara över ett fysiskt möte och snuskiga sms utan känslan av att man för någon iaf en kort stund hade någon betydelse huruvida man fanns eller ej.
Jag måste tvinga mig träffa andra män. Måste skriva dit ”10 män” på min lista också. Vet inte hur fan jag ska klara det när jag inte ens vågar prata med 100-åringar med med mig gemensamma intressen, men men…
Och jag vet att han skulle hata att jag nämner honom här. Även om jag tyvärr inte visade sig vara viktig för honom var han viktig för mig och jag vill respektera vad jag tror är hans önskan. Jag är fortf så kär men jag ska kämpa mig över det. Jag ska. Ska!
Och ärligt talat - det kan vara mitt bästa tips för heartbrokna:
Ingen vet vad som händer i framtiden. Kanske blir ni ihop igen. Men just nu är ni det inte. Skicka inga gråtmilda sms. Skicka inga tjatiga sms. Man kan inte tigga, gråta eller tjata sig till kärlek. Sitt inte hemma och vänta. Utmana dig själv. Gör saker du vill men inte vågar. Träffa dina vänner. Träffa nya människor. Stå inte kvar på samma ställe, bli ingen ”you are someone else, I am still right here”.
För att citera Berthold Brecht:
”Vielleicht begegnen wir uns wieder, aber da
Wo du mich verlassen hast
Triffst du mich nicht wieder.”
Kanske möts vi åter men där du lämnade mig träffar du mig aldrig igen.”
Och ja, la vita e, trots heartbreak, ensamhet och 20 kilos övervikt, ändå ganska bella, när man sitter under sin favorittavla bland massa vänliga vitlockiga huvuden.
I morgon blir det matlåda till jobbet, noll sötsaker och ett yogapass.

Åh, tack, vad kul! Nej, har aldrig lyssnat. Tack för tips och länk! ☺️ Ja, håller helt med - bland annat därför (och för det rubbade att stympa en frisk kroppsdel…) jag generellt är emot överviktsoperationer - anser att övervikt sitter i hjärnan. Jag vet att anledningen till min egen övervikt är tröstätning (och ja… brist på disciplin). Tror det är så även för många andra: man måste lösa sina underliggande issues..

Omg! VMA, breaking news och stoppa pressarna!!!
Kom precis hem - testade att göra en armhävning utan knäna i. Har ALDRIG i hela mitt liv varit i närheten av att lyckas! Jag lyckades med delen ned - och jo, det är svårt, man ska hålla emot hela sin vikt och kontrollerat böja armarna med inga knän i som stöd - har aldrig nånsin, oavsett ålder eller vikt, klarat detta förr - nu gjorde jag det! Upp kom jag inte, men åtminstone ner! 🥲 Wiii - är löjligt stolt över något som förstås är peanuts för många av er - men för mig är det världens grej! Och apropå peanuts för de flesta…
På vägen hem - bussen rullade just nerför backen när en gubbe kom stapplande ner för den andra backen med en tavla under armen (nej, tyvärr inte så spännande att det var en konsttjuv, han hade vunnit konstutlottningen). Jag tänkte att NEJ, NU JÄVLAR - så jag log mot honom och sa ”dubbel tur - vinna konstlotteriet och komma i precis i tid till bussen, du måste köpa en Trisslott sen!” Han skrattade lite åt det. Inne i bussen gick jag först förbi där han satt sig, sedan tänkte jag NEJ, NU JÄVLAR igen, och gick tillbaka och satte mig på sätet bredvid över gången. Och pratade med honom hela vägen in till stan. Om konst, favorittavlor, vackra sommarkvällar, Djurgårdsfärjan, löpartävlingar, marängtårtor, Rossinis opera Askungen vs Prokofievs balett Askungen, olika vänföreningar, vackra fåglar - och precis innan han steg av sa han till mig ”visst kommer du väl på nästa möte?” och såg hoppfull ut och när vi skildes åt log han så himla stort och lyckligt åt mig att jag blir helt mjuk i hjärtat. Gaggiga gamla gubbar! Så himla gulliga!
Och jag kan nu kryssa för ruta 2 under ”prata med 10 främlingar”. Så - 10 minuters social träning* - som dessutom var trevligt! - och en halv armhävningar utan knäna i! Yeah! 😎 Det artar sig!

(*Min blyghet, så stor att den snarare är skygghet och kanske social fobi är en av anledningarna till att jag inte vill ha barn. Vägrar att överföra mina skräpgener till ett oskyldigt litet liv. Och handlar ju inte bara om blygheten förstås, utan även annat ofördelaktigt jag inte vill föra vidare till någon man förstås bara hade önskar goda saker till och för.)

I natt drömde jag att jag gjorde en hel armhävning utan knäna i!
I en massa tramsiga inspirationscitat man ser här och där står det ibland ”If you can dream it, you can do it!” Så fånigt osant.
Nåja, kastade mig iaf ner på golvet för att se om styrka utvecklats under natten: surprise - nä…
Det som däremot utvecklats var en viktökning på 1,3 kilo… Förhoppningsvis vätska men känns ändå inte så kul. Känner mig som en blandning mellan en felstoppad korv och en sån där vinterjacka: visserligen mjuk och varm men ändå på tok för fluffig och med en omkrets en meter större än vad den borde vara…
Alltså, jag har verkligen disciplin- och attitydproblem… 😓

Citat som detta är oerhört sanna, men det kräver lite arbete. Allting sker inte automatiskt.

Man måste få lov att misslyckas för att lära sig att lyckas.

Men att klanka ner på sig själv som du gör är totalt värdelöst för att må bättre och för att kunna bli bättre.

Ta hellre myrsteg åt rätt håll och se det positiva än att fokusera på det negativa.
Vikten fluktuerar över dygnets timmar. Därför är det viktigt att ha en rutin för när man väger sig. Gör det till en vana att väga in sig 1 gång i veckan inte dagligen. Säg varje söndag när jag gått upp och gjort mina morgonbestyr skall jag väga och mäta in mig.

Vågen säger kanske för enkelhetens skull 90kg v1, 91kg v2 89,5 v3, men i gengäld säger midjemåttet 90cm v1, 89cm v2 och 89cm v3. Då får man en mer rättvis bild av att något faktiskt sker.

Sen har man dagar där man kanske känner sig plöfsig och trist, men vågen och midjemåttet säger annat.

Kämpa på, vikten som du lagt på dig kom inte över en natt, så man kan inte förvänta sig att den heller skall försvinna över en natt. Det gäller att ändra vanor och beteendemönster.

Har du tänkt och kommit till varför du tröstäter och inte har disciplin? Du behöver såklart inte gå in på anledningen här och det är inte min tanke med att fråga. Tänkte mest då det är så viktigt att gräva fram och jobba med.
Publik service har många bra program och allt granskas så man kan lära sig mycket. Du betalar för det så det är bara att utforska utbudet om du är intresserad.
Jag har lyssnat i kanske 7 år nu. Tycker det hjälpt mycket med förståelse för många saker i livet och även programet radio psykologen är ett guldkorn om man vill veta varför människor är som de är. Och sig själv...
En tjej som tröstäter pratade med psykologen förra året vill jag minnas och det är fascinerande hur en psykolog kan ställa frågor och få personen det berör att finna anledningarna till sina problem tycker jag. Att verkligen hitta det jobbiga inne i det psykologiska.
Sambon känner flera som opererat sig för övervikt och det hjälper bara om man man får ordning på sina issues. Så det är ingen genväg på något sätt.

Jag letade upp det avsnittet med henne som inte kan sluta äta sötsaker. Mest för att jag nämnde det ovan. Du kan ignorera denna posten om du vill. https://sverigesradio.se/avsnitt/1585956

Jag vet. Tack för ditt stöd och peppande kommentar! 🌷


Tack för länk, så gulligt av dig att leta upp det! 🌻 Ska lyssna.
Ja, jag har anledningar, men oavsett vad de var, så bottnar det ju i att jag hanterade problemen fel: jag tröståt i stället för att göra något konstruktivt. Och fattade ju varthän det barkade men jag hade gett upp och tyckte allt ändå var hopplöst och att jag ändå aldrig skulle komma att bli älskad och åtrådd tillbaka av någon.
Tycker jag/tror jag visserligen nu också men har iaf ändrat approach: jag tröstäter inte längre. Jag försöker steg för steg ta mig från this lonely place. Och jag fortsätter att gå ned det jag en gång gick upp och jag tänker inte stanna där. Vill veta hur det känns att vara smal. Har nog aldrig varit det på riktigt.

Hej! Jag har följt din träningsdagbok lite till och från, mest egentligen för att jag tycker du skriver väldigt roligt! Och så är det så gött att se alla fina och peppande kommentarer. Flashback är inte alltid internets rövhål.😌
Men det jag egentligen ville säga är att du ju är skitsnygg på bilderna! Jag fattar att man ser sig själv på ett annat sätt (jag med hell yes!) än andra gör. Men på riktigt, snygg!

Jag tror också, som ovanstående inlägg om att väga vs mäta, att det är bättre att göra det mer sällan för att inte tappa peppen. Såklart helt personligt, men när jag var som mest viktfixerad så var nog det dagliga (flera ggr om dagen!) vägandet mer triggande. Tror också på att mått är ett bättre mått (!) än vikt. Som du själv skrivit så har du med stor sannolikhet tappat mer i vikt men också gått upp i muskelmassa! Jag vet inte om du träffat en pt (har ej läst hela tråden), annars rekommenderar jag det varmt. Det är stor skillnad på att träna själv mot att få ett program, plus peppen och det extra jävlar anammat en duktig pt kan ge!

Keep on the good work, mycket inspirerande! 👏