Fet fröken försöker formtoppa

Runt 10 dagar utan Mounjaro blev det och HELVETE vad det märktes att effekten var helt över i dag.
Är arg, ledsen och besviken på mig själv. Ville göra som en av eleverna och slå mig själv i ansiktet med svenskboken (och sen börja storgråta för det gjorde ju ONT) (barnet blev åtminstone tröstat av fröken dvs jag som kom och klappade på stackars näsan) men som tur var hade jag lite bättre impulskontroll än en 7-åring som inte vill skriva fler S s. (Obs! Det var alltså barnet som slog sig själv, inte fröken som slog barnet! Även om de spontant tog upp att de ville ha en skamvrå, efter vi läst en saga där skamvrå nämndes.) (Är det någon som ska i skamvrån så är det deras glupska fröken, vars hand flera gånger smugit in i skrivbordslådan för att bryta bort chokladbitar och smyga in i munnen. Dock inte under lektionstid. Barn har ett övernaturligt sinne för att upptäcka när vuxna äter godis. Skulle aldrig gå att äta godis i klassrummet utan att bli upptäckt. Borde ju vara med som en utmaning i någon familjeunderhållning: ”Kola utan att bli kollad? Vinn din vikt i geléråttor om du lyckas.”)
Men kan nu verkligen konstatera: med Mounjaro kan jag bli sugen, men hålla det under kontroll. Utan Mounjaro är det som alla fördämningar är nedrivna och flodvågen kommer invällande. Det behöver inte vara onyttiga saker i sig. Men saker måste in i munnen! Total tuggnoja. Är så gruvligt besviken på mig själv.
Och sluta snacka skit om viktminskningsmediciner och de som tar dem. Du skulle väl inte tycka att någon med glasögon bara skulle skärpa till sig och se lite bättre? ”Det går utmärkt för mig, det handlar bara om inställning och disciplin!” Glasögon ger liksom inte en supersyn som trumfar andras, man betalar dyrt för att få samma funktion som andra har gratis medfött och utan dem har man något slags handikapp.
Detta går dock inte riktigt ihop med att vara ”besviken” på sig själv. Men jag är det. Jag hoppas varje gång, liksom jag hoppats varje dag under mitt liv, att i dag ska vara dagen då jag inte har något sug att kämpa emot. Väldigt sällan är det det.
Men jag vet en sak som faktiskt hjälper, ja, utöver medicin då: träning. Om jag någon gång kunde få vara frisk och smärtfri.
Varför jag ens hade choklad i skrivbordslådan till att börja med? För att det var billigt och jag ville bjuda mina kollegor. Köpte 10 förpackningar. Kom igen, det var från Malmö chokladfabrik och kostade 15 spänn!? Det var modest att bara köpa 10. Borde köpt 100. Och sen inte förvarat dem hos mig för jag är uppenbarligen inte mogen uppdraget.
Rusade in på apoteket på vägen hem, offrade 4000 spänn (som jag glatt mig åt att slippa betala varje månad) och stack sprutan i det bleka fettet.
Så trött på biverkningar. Varit så glad att få slippa dem också. Hoppas jag slipper förrförra veckans drama iaf. (Har varit så en gång tidigare. Gemensamt är att jag bägge gångarna stuckit mig i nedre delen av magen då, annars har jag alltid tagit övre delen. Vågar aldrig testa under naveln igen.)
Köpte btw en termos innan skolstart, plus en vattenkokare. Tanken var att det skulle vara superenkelt (inte ens sätta på spisen!) att koka te och ta med mig på morgonen för att ha som energikick och stoppa-sak-i-munnen under dagen. Tänkte efter ett antal timmar ”nu måste det ha svalnat ordentligt” och brände mig rejält. Hade inte riktigt fattat hur effektiva termosar är… Får kombinera med kallt vatten för bra temperatur. Måste bli en ”duktig te-flicka” (dvs kärring) som sitter där självgod med sitt te medan andra äter godis. (Fast ingen äter ju så vilt som jag.) Kommer jag nånsin bli en duktig flickkärring? Troligen inte. Men får väl vara en hopplös vanlig kvinna med en teflaska och normal mängd godis och inte varje dag.
Fuck. (Som jag förstås förbjuder barnen att säga.)

Var inte det. Jag och många andra är likadana. Det hjälper lite att erkänna för sig själv att man bara ÄR sån, och inte är för hård mot sig själv. (Det innebär dock inte att man får släppa på alla spärrar) Jag kan inte bara ta EN bit godis. Det finns inget mitt emellan. Avhållsamhet funkar ett tag, sen så kommer godiset ens väg och så håller man för näsan och tar ett svanhopp ner i det goda och lite förbjudna och frossar. Visst kan man ångra sig efteråt. Tur jag inte knarkar för då satan i mig hade det gått käpprätt åt h-e.

Förra veckan:
Bestämde mig för att jogga. Enligt appen var senaste gången i mars. Eh, oj då.
Joggade en kilometer. I mars joggade jag två km och en minut snabbare per kilometer.
Fick sprängande huvudvärk i två dygn efteråt. Nu alltså.
I dag:
Bestämde mig för att träna. Grannen trillade. Vi fick bryta upp dörren. En stolt tradition i vår trappuppgång där typ alla dörrar har brytmärken. Älskar min andra granne på samma våningsplan, en man i typ 75-årsåldern. Alltså, grannälskar. Bättre granne kan ingen ha! Vi fick försöka leta fram mat till trillade grannens katt efter att ambulansen burit iväg med kvinnan. Kvinnan är tyvärr hoarder. Eller bara gammal och oförmögen? Har gjort mig ledsen hela kvällen för hennes skull. Och äcklad. Är så rädd för andra människors SMUTS. Först toaletterna på Centralen, nu detta. Höll förskräckt i byxorna för att inget skulle nudda något men man slängdes som en flipperkula därinne när man inte gick på golvet utan på tomma flaskor och brukar. (Ej sprit.) Alla kläder i tvättkorgen direkt efteråt. Och sedan ta itu med skolarbete och nu är klockan 21 helt plötsligt. Ingen träning.
Förra veckan drömde jag också att jag satt i mitt gamla klassrum och mina nior var där. Mina saker rasade ner från mitt överfyllda skrivbord och jag log mot mina nior och sa ”Allt är som det ska vara. Ni är här och mina saker är på golvet!” Nej, mina stora små nior, numer gymnasister, ska förstås vara på gymnasiet och jag ska ha mina småttingar som långt innan det gått den månad som förflutit sedan skolstarten höll mitt hjärta i sina smutsiga små nävar. Tänk att jag alltid får de mest underbara eleverna! Men när sjutton ska jag hinna träna? Tyvärr tvingas jag åka till fetmans förlovade land i family business i slutet av veckan, vilket jag iofs gärna gör, men det är lite stressigt, minst sagt.
Störtar planet kommer jag bli världens mest bittra spöke, som för evigt hemsöker Atlanten.
Snälla, störta inte.
Måste ta mig till gymmet innan resan! Också massa annat jag måste göra men måste bara träna. Finns inget bättre än att känna sig tränad! Och jag har ju bara 13 kilos övervikt, snälla, kom igen, hur svårt kan det vara!? Snälla, håll mig accountable. Tvinga mig!

Tack Indy. Ja, så tänker jag också ibland. Har inget till övers för missbrukare men fattar ju att jag själv lika gärna kunnat hamna där om omständigheterna i mitt liv varit annorlunda.

Blev förstås inget gym men gjorde tillräckligt med pilates hemma för att ha träningsvärk nu. Tog också min hantel och gjorde tricepsövningar. Så sjukt härligt!!! Älskar känslan av starka triceps! Ok, inte för att jag riktigt känner den känslan just nu (fick hjälpa till med båda armar för en 3 kilos vikt) men ändå härligt att känna musklerna aktiveras och arbeta.

Har en dyrbar last av kanelbullar och chokladbollar i väskan (obs! Ej till mig utan som en liten present tillsammans med de obligatoriska böckerna på svenska) och bjuder nu in alla i gemensam bön för att sätet bredvid mig fortfarande ska vara obokat, som det var senast jag kollade, vågar inte titta igen. Tur att amerikanskt godis och bakverk är så äckliga, så inga excesser kommer att ske.

Om planet störtar vill jag avsluta med detta:
En liten elev kom i går springande med uppspärrade ögon och förskräckt min och ropade ”Fröken! Fröken! X sa ”fy fasen!””
Att vara lågstadielärare är att hela tiden överväldigas av smältande lyckokickar. Barn är verkligen det sötaste som finns. I går frågade dessutom en elev om jag hade barn, när jag sa nej, ropade en annan ”Jo, du har ju 26 stycken!” (Låter påhittat, men är sant, eleven sa så.)
Mina 26 små barn, tänk att jag kan ha sån tur i livet! (Snälla, störta inte! …men om Flashback hade haft bildfunktion hade jag kunnat ladda upp en bild här, som den av er som är snabbast hade kunnat sälja till Expressen; ”sista bilden på planet…”)
( 😭 )

När jag kommer tillbaka, OM jag kommer tillbaka, måste jag reda ut det här med träningen. Vill vara frisk och stark, våga gå ensam i Folkets park!

Jag fick också sprängande huvudvärk när jag började springa. När jag förbättrade min hållning och slappnade av i axlarna så gick det över. Det kan inte vara så att du hör klapper av hovar och tänker att det måste vara en zebra när den rimliga förklaringen är att det är en trött polishäst?

Snabb uppdatering:

Mat:
Började halvbra med att SAS fyllde år och bjöd på diverse godsaker. Jag var dock sen in i gaten, eller vad det nu heter, eftersom jag troget flashbackade för ER plus delade bilder i WhatsApp-grupper. Jag missade därför kalaset , såg visserligen cupcakesen på ett stort fat men underskatta aldrig makten i potentiell social utskämdhet; skräcken att någon skulle skrika ”DE DÄR ÄR BARA FÖR PERSONALEN, LÄGG TILLBAKA MUFFINSEN DU PRECIS TOG!!!” fick mig att avstå och jag ställde mig väldigt bitter i boardingkön (men var glad att jag iaf kom i tid till flyget).
Väl på flyget fick man jordgubbstårta, chokladkaka och champagne! Flygvärdinnan hoppade dock över att fråga mig om champagne men frågade alla runt omkring mig, lol. (Hon tyckte väl att jag såg ut som en typisk galen kärring som skulle flippa och bli oregerlig av lite alkohol.)
Jag dricker ju inte alkohol men hade faktiskt bestämt mig för att åtminstone doppa tungan 🐶 i ett försök till personlig utveckling. Men därav bidde alltså intet!

Sen är det ju så att det ändå ÄR trevligt att testa den lokala matkulturen även om ingen slår Sverige i godsaker. Och pga väldigt många fotbollsmatcher 😒 blev måltidstiderna ganska oregelbundna och det blev ett oljigt chokladmuffin i farten eller en påse pretzels. 🥨 <—- titta!
Hamburgarna på ShakeShack är för övrigt jättegoda!
Sen är det också så att när jag är stressad har jag min egen version av napp och snuttefilt: äta och titta på bilder av arkitekten för att lugna ned mig. (Han ÄR den siste mannen jag var förälskad i mig, så ja, han står fortfarande för trygghet, glädje och lugn för mig.) Ja, destruktiva vanor, jag har aldrig hävdat att jag är särskilt bra eller ens i närheten.
SAS ställde in mitt plan tillbaka och ett halvt paket sea salt crackers with almond flour (sjukt goda!) slukades. (Och bilder scrollades och drömmar drömdes.)

Träning:
Inte för egen del, mer än promenader. Man kommer lätt upp i 20 000 steg per dag.
Har dock lajvat soccer mom lite fler gånger än önskat. Sen är det lite intressant ur ett nyfikenhetperspektiv, hela den här grejen med att sitta på läktaren med skrikande amerikaner omkring en och strålkastarna tänds och skyskraporna som glittrar i bakgrunden. Och ja - kommer ett barn springande emot en med lysande ögon för att berätta om matchen dras till med jag med i leendet och vill berömma och ställa frågor om matchen.
(Viktigt tillägg: hatar ändå fotboll! 😡 )
(Köpte dock en serietidningsbok om Pelé som barnet fastnade för i bokaffären. Klart man måste uppmuntra läsning även om det handlar om Pelé. HELT omöjlig är jag inte. Barnet fick bok om Pelé och jag fick bok om pilates. Alla nöjda och glada.)

Personlig utveckling:
Bestämde mig för att om piloterna kan, så kan jag! Sitta med öppna ögon, alltså. Har hittills alltid blundat och räknat långt på diverse olika språk tills det gått typ 15 minuter och jag vågat öppna ögonen igen.
Nu tittade jag stint ut genom fönstret, och tänka sig, vi störtade inte!
Bestämde mig också för att OM vi skulle störta skulle jag INTE tänka på t ex mamma och hur det nu blir för henne eller arkitekten och de liv jag aldrig fick uppleva, för vill inte vara olycklig det sista jag är, utan i stället på bilden av (skol)barnen som springer emot mig med flygande flätor och stora leenden och sjuåringens hela entusiasm för skolan. Ska man dö kan man ju åtminstone dö med ett leende och a softish heartish innan den eviga tystnaden. …och sen fick vi inte landa utan piloten cirklade runt runt i vad som kändes som slow motion och givetvis fick då tanken på mina elever tårarna att rinna ändå, men vi störtade fortfarande inte!


Övrigt:
Var sjukt nöjd med tillbakaresan - ledigt både bredvid, framför och bakom! Tänkte krypa ner i mitt ensliga bo och lyckas sova för att dra direkt till jobbet på tisdag morgon (men först efter att ha ätit ännu mer av SAS födelsedagsmeny med tårtor och godis). Hade dessutom plats i den del av ekonomi där det ändå är färre platser av någon anledning? Så nice när man sträcker på benen och går bakåt i planet och man dyker fram från dörren som en drottning som ler gentilt åt höger och vänster till där de sitter fullpackade och glor surt upp på en. 👋🏻
Men av detta blev det alltså inget. SAS ställde in planet. Kex käkades, tårar rann, stressen rusade. Efter mycket om och men (fick olika besked från SAS) är senaste att jag ett dygn efteråt (dvs i kväll) får åka hem med annat bolag. Inget lyxigt enskilt ”ide”, ingen födelsedagsmeny; lär vara proppat och jag kan varken välja eller se platsen och jag kommer fram till Sthlm efter att skoldagen börjat så kanske missar ytterligare en arbetsdag.

Jag hade tänkt försöka vara ”duktig flicka” (ja, men vad ska man säga då, det är ju en etablerad fras, ”duktig halvkärring”?) åtminstone en dag i mitt liv; tisdagen skulle ha tillbringats så här:
Åka direkt från Arlanda till arbetet
Åka direkt från arbetet till röntgen av armbågen
Handla åt mamma
Träna pilates

Jag vet, jag vet, kul med en bonusdag i New York, men: pank. Svullen. Stressad. Jag har liksom ett arbete hemma. Jag har en morsa som behöver påfyllda matförråd när jag nu varit borta nästan en vecka. Jag har elever som får utmärkt trygghet och omhändertagande och undervisning av mina kollegor men ibland blir det vikariepoolen. (Som säkert är bra men det stressar mig ändå.)
…mitt perfekta flygplatssäte och SAS jubileumsmeny… 🥺

Också:
Har typ aldrig varit så här ful förr. Har ett par glasögon jag aldrig skulle använda i Sthlm för ser ut som en fet, ful seriefigur i dem men kan ändå vara trevligt att se så brukar ha dem hemma i lgh och nu när jag är utomlands. Men stelnar till av skräck varje gång jag går förbi en spegel. Har också upptäckt några grå hårstrån som kom på typ en natt? (Alternativt: tack för den förbättrade synen, glasögonen.) Efter regn och fuktighet i går har jag dessutom lockigt hår som står rätt ut, ser ut som en arketypisk rugguggla. Deppigt.

Nu blev det ju jättelångt igen.

Ja, har verkligen problem med stelhet i axlar och nacke. Tror dock att det har med sjukdomen att göra? Fast jag vet inte. Men blir liksom aldrig bättre.
Så skönt för dig att det är borta nu! Huvudvärk är det värsta som finns. Du verkar duktig på att springa (har läst några av dina inlägg i andra trådar)!