Tycker religiösa själva att deras religion är rimlig? (Sammanfogad tråd)

Apropå religion och tro: Är det ändå inte ganska givet/troligt att återfödelser i plural "förr eller senare" kommer att bli resultaten i ett förmodligen oändligt universum (troligtvis både i tid, rum och antal).
Det går väl aldrig att erodera bort chanserna för att nya universum ska uppstå. Även i ett ingenting finns möjligheten, och det är trots allt långt ifrån ett ingenting som är utgångsläget.

Jag tror det jag skrev är ett rimligt sätt att se på det hela, ja.

Jag ger inte gudshypotesen att världen skulle uppstått ur min bajs varken högre eller lägre odds än andra tänkbara gudshypoteser.

För mig så baseras min tro på mina personliga upplevelser och idéer som resonerar med mig. Min upplevelse säger mig således att mina upplevelser och erfarenheter är sanna men samtidigt så är jag ödmjuk nog att erkänna att jag kanske har helt fel men samtidigt så är det inte det viktigaste att jag faktiskt har rätt.

Konstigt att inte sanning - och endast den - är det enda viktiga i religiös kontext.
Om det inte är sanning man söker och/eller t ex ett utlovat liv i paradiset, vad är det då?
Vad är då meningen med tro, religioner och gudar?

Om gudarna du och dina medtroende tror på inte finns så är ju ditt och andras bry och arbete med detta och religioner öht fullständigt kontraproduktivt, eller hur?

Ursäkta men då är ju du bara som en finne i baken för civilisationen och utvecklingen. Varför inte klämma denna då och göra lite nytta istället?

Först och främst, jag ser inget problem med religion och vetenskap. Det är bara en liten högljudd skara som ser det så. Jag har träffat på minst en professor som öppet visat sin religiositet och samtidigt varit passionerad om forskning och utveckling inom ett tekniskt område. Så du kan passa på att glömma det argumentet.

Du blandar ihop saker och ting. Det handlar om att jag ser dessa saker som sanning för mig men att jag samtidigt är öppen nog för att inse att det mycket väl finns något annat som är en objektiv sanning.

Gör det verkligen det till ett slöseri med tid? Faktiskt inte, det ger mig trots allt mycket mer än vad samhället i sig ger mig. Faktum är att jag lever en rikare liv som låter mig uppleva mer än om jag satt fast i de rutiner som samhället säger att man ska ha.

Jag tror på Jesus och vad han sa och enda osäkerheten gäller hur bra det blev nedtecknat. Men Jesus sa att hans ord aldrig skulle förgås och att det skulle spridas till all världens folk. Så sannolikheten 0,99... någonting.

Men det gäller då bara evangelierna och just citaten av Jesus.

"Så sannolikheten 0,99... någonting", där 1 = säkert. Du var mig en jädrans besserwisser!

"Jag tror"...?

Men 'tro' har flera betydelser. Mitt förtroende för Jesus är stort. Om än inte alldeles perfekt.

Känner du Jesus...? Jag förstår att du menar känner honom via bibeln och andra anteckningar men att säga att ditt förtroende för någon som levde för 2000 år sedan är stort är enligt mig magert.

Tycker du inte ...

Lärjungarna kände honom, hörde honom och såg vad han gjorde, så deras förtroende måste ha varit större och mer perfekt. Men jag har haft tillgång till evangelietexterna och studerat dem under en lång tid. Enligt mitt omdöme, som jag känner väl, är kungörelsen och berättelserna sanna.

Men nästa gång kommer Jesus som ET med stor makt, nästan som en angripare. Då krävs mer än ett stort förtroende.

Det är helt irrelevant för mig vad andra tycker är sant eller inte sant. Jag är trygg i min tro och känner inget behov av att försvara den. Så agerar man som troende, gör man inte det, då vacklar man.

Här har vi en som vacklar i sin tro. Inte trygg i sig själv.