Fet fröken försöker formtoppa

Har dessvärre inga tröstande ord om ditt uppbrott. Inte för att jag inte lider med dig, utan för att jag är värdelös på känslor och relationer och lämpligast lämnar den biten till övriga skribenter.

Så med risk för att verka okänslig för jag ämnet in på kost och träning: 90% av viktnedgång går genom kosten och interimistisk fasta är ett väl beprövat framgångsrecept. Nu har du sett effekten av fasta-liknande livsstil och att kroppen orkar med det, vilket du betraktat som en omöjlighet tidigare. Röstar för att du tar chansen att göra det bästa av aptitlösheten och prövar en strikt interimistisk fasta med ett större mål mat om dagen.

Årets varmaste dag hittills, inga på gymmet, alla lyckliga ute på dejter under blommande körsbärsträden, utgår jag ifrån.
Årets varmaste dag hittills, och av olika anledningar hade jag tidigare, före söndagen förstås, funderat om det här var den dag jag för första gången skulle våga skicka ett hjärta i ett mess till honom.
Årets varmaste dag hittills och insikten att jag aldrig fick gå hand i hand genom Villastan kyssandes en vårnatt och kommer att tillbringa sommarens alla drömmiga dagar och ljuvliga nätter ensam gör så ont.
Jag känner mig så jävla dum. Naiv, godtrogen, jag fattar inte hur jag inte kunde fatta. Brukade ju klaga på vilken dålig messare han var. Naturligtvis berodde det inte på att han var det utan på att det var just mig han var dålig på att messa. Att hans lägenhet var svårare att få inbjudan till än att hitta guldbiljetten till Willy Wonkas chokladfabrik. Hur kunde jag inte fatta? (Fast när jag förra veckan grät i två timmar, visserligen huvudsakligen beroende på att det är så hemskt att ha huvudvärk plus starkt illamående, grät jag mycket både över Oscar och över han som enligt sig själv aldrig var en dejt på riktigt och att jag visste att jag skulle förlora honom. Så jo - jag fattade ju uppenbarligen på något plan, hela tiden.)
Det här blir sista inlägget där jag nämner honom. Jag mår piss just nu men för att citera Gloria Gaynor: I will survive. I will survive. Och jag vill i journalen fokusera på träning, mat och OK, vi kan ta mina 10 vågar inte men gör ändå-grejer också. (Det har varit så skönt att kunna vräka ur sig sina känslor anonymt nånstans.)

Vågar inte nummer 1: Har undvikit medarbetarsamtal för att jag känner mig obeväm med chefen. Nu mailade jag henne och bad om ett samtal snarast och gick dit och satt lugnt, med ögonkontakt förstås, och pratade fritt och frimodigt! Kom igen, gick ju jättebra! Dessutom: jag är förstelärare, vilket genererar ett tillägg på 5000. Då tog de bort ett annat tillägg vi hade på 3500 för att det inte skulle bli "orättvist", vilket vi klagade på, chefen gick då med på att höja våra grundlöner med motsvarande summa och vi skulle komma in en och en och skriva nytt kontrakt. Dock: jag var sjuk första gången och andra gången var chefen sjuk och sedan har det aldrig blivit av trots att jag frågat. Nu har det gått 16 månader (!) där de andra förstelärarna har fått grundlönen höjd och inte jag. Jag mailade i dag även vår andre chef, som tydligen bestämmer, och sa att jag tyckte det var dåligt och att jag förväntade mig att få lönen justerad asap och dessutom summan retroaktivt. Hjälp! Jag som alltid brukar le, nicka och säga "ja, självklart!" till allt de slänger i mitt knä, som att plötsligt få en ny klass utöver min egen (dock inte klasslärare, men alla svensktimmar och en del matte), utan något tillägg på lönen förstås...
Nu har jag tom KRÄVT högre lön och att få den retroaktivt. Oj oj.

Och i morgon sker vågar inte nummer 2 och 3:
en fest med massa kulturmänniskor på kvällen, innan dess Gröna Lund! Är så sjukt höjdrädd, det kryper i benen bara jag tittar ut över NK:s ljusgård och jag vill absolut inte bo högre än andra våningen. Har inte vågat åka någonting på Grönan för att jag har varit rädd för att dö... men ok, vet inte om det är så modigt eftersom jag just nu ärligt talat skiter i huruvida jag lever eller inte. Så - håll utkik i morgon i tidningarna om det sker något Death by grönan och kom då ihåg att jag i en härlig vad som tidigare-var-innan-den-pajade slänggunga över Ladugårdslandsviken (?) i alla fall dog lycklig... eller vänta nu... 😉
Sa till mina elever att jag skulle till grönan i morgon. En skrek genast:
Med [yrkesgrupp]en? (Jag hade när vi tidigare diskuterat vad yrkesgruppen i fråga egentligen kallat sig sagt att jag faktiskt dejtar en X och att även de säger på det här sättet.) (Ärligt talat struntar jag i vad de själva säger, jag vet vilket det korrekta uttalet är och det är det jag även lär mina elever.)
Jag: Nej, jag tänkte faktiskt gå ensam.
Hela klassen samtidigt, jag borde ha tagit fram kameran, de var fantastiska emojislookaliker: 🥺🥺🥺
Sedan ropade en tjej högt och beklagande: Så himla sorgligt!
Jepp. Det är mitt liv, det! 🙃 Fast jag går ju inte dit för att vara social utan för att träna mig själv, så känns helt ok faktiskt.
Jaha. Nu blev det långt igen! Men lovar: från och med i morgon kort och fokus träning.

Dagens träning:
15 500 steg
Benböj, 20 kilo, 10 * 2
Militärpress, 20 kilo, 7 * 3
Marklyft, 40 kilo, 40 * 3
Marklyft, 60 kilo, 5 * 2 (wow, jag klarade 60 kilo!!!)
Bröstpress, 20 kilo, 7 * 3
Höftlyft, 60 kilo, 15 * 2 (aldrig tagit 60 förr!!!)
50 sit ups, 20 dead bugs


Hur mycket jag än tänker efter kan jag inte komma på en enda människa i världen jag ens är i närheten av att hata.
Men ja, squats och personlig utveckling! Forza!

Vet inte vad den orkar. Var väldigt darrig i dag och vinglade dessutom in i en vägg 🤦‍♀️, så åt några extra knäckemackor till lunch trots fortf avsaknad av hunger. Det är ju skönt att inte ha någon matlust men jag kommer ändå fortsätta att äta. Dock 800 kalorier kvar i dag.

Hellu! Dags att lämna en rad här inne då det var längesedan 😅

Men nu har du mer tid att lägga dina tankar på dig själv istället! Perfekt ju! och kan väl inte påstå att jag läser jättenoga dina långa inlägg om ditt försök till kärleksliv (elakt det lät, sorry!) men klart att du ska få skriva av dig hur mycket du vill? Är intressant att läsa om dina om vardagen, jag är motsatsen till dig på den fronten

Tänkte kommentera träningen. Tycker själv att det är en extremt tillfredsställande känsla som du beskriver i pressen. Man tror att man är färdig men lyckas pressa till extra reps. Det ändå visar ens potential fast man inte tror på sig själv.

Och att du nämner att du kan gå djupare nu i böjen. Helt rätt väg att gå att bemästra alla plan i böjen och bli bättre på det.

Sjukt bra jobbat!

Komplimanger:
Två stycken. En kollega som mumlade "Du har visst ändrat utseende lite...ehm... [börjar gestikulera]...blivit liksom... smalare...snyggt, snyggt...".
Bara minuter senare kom en annan kollega och sa "du blir bara smalare och smalare och snyggare och snyggare".
Tja, 93,4 i dag. Upp 5 hekto men ner 1,6 sedan förra fredagen.

Utmaningarna?
Tja, fascinerande att man kan tänka "Livet är meningslöst, vill dö" för att sekunderna senare i stället tänka "AAAAAAAH, JAG VILL LEEEEEVA, SNÄÄÄLLA GUUUD, LÅÅÅÅÅT MIIIIG LEEEEVA, AAAAAAAAAAAAAAAH!!!" (Utspelade sig i Kvasten.)
Torsdagens favorit: tekopparna. Ah, som att gungas i en vild och härlig våg på ett uppspelt hav!
Men resten...
"Men lite sorgligt är det väl ändå att du satt där ensam ibland en massa småbarn och skrek!" Citat elev.
Haha. Jo. Verkligen. Lite sorgligt ÄR det. De jag vågade åka i går bland de läskiga var Kvasten, Flygande mattan och Lyktan. Var panikslagen, skrek, jämrade mig och vågade inte titta. Kanske hade det blivit bättre om jag tittade. Var dessutom i princip ensam på flygande mattan och kvasten vilket inte gjorde saken bättre.
Trodde att jag skulle känna mig bättre, lite modigare, coolare, gladare efter att faktiskt ha åkt några jag var så rädd för. Men allt var lika ledsamt som förr där jag stod bland en massa glada par och uppspelta barn och ungdomar som studsade omkring i vårkvällen.

I dag gick jag dit igen för att våga åka med ögonen öppna...
Stod och tittade länge för att samla mod, blev peppad av min underbara kollega via mess, tänkte på hur roligt det skulle vara att uppdatera här att jag hade vågat, tänkte på hur roligt det skulle vara att faktiskt VÅGA. Men det gjorde jag inte. Jag är ledsen. Jag vågade inte.
Men upptäckte två favoriter: Bläckfisken och Popexpressen! Haha, så jävla underbara! Skrek, tjoade och skrattade av förtjusning! Såna omedelbara lyckopiller! Var inte ens olycklig kär under de minuter jag åkte dem (blev ett antal omgångar). Sen får man försöka bortse från att de andra var lågstadiebarn (bläckfisken) alternativt tonåringar (popexpressen). Sorry, det är på den nivå jag är.
Men på något sätt känns uppdraget inte komplett om jag inte åker det jag vill fastän jag inte vågar. Har noll intresse av Fritt fall, Insane eller Eclipse, men Kvasten med öppna ögon, flygande mattan med dito, de små slänggungorna och Twister vill jag så gärna våga åka.
Mitt uppdrag får därför godkänt men inte mer. Men jag är glad att jag återupptäckt Grönan - så fint! De vackra husen på uddarna runt omkring, solnedgången, vattnet, alla glada människor, de ljumma vindarna... Om jag hade haft en dejt hade jag tagit honom hit. Så härligt ställe! Och man kan ju inte vara feg om man ska impa på någon. Eller jo - jag kan nog det. 😉 🙃

Kulturfesten? Gick OK. Kände mig faktiskt inte awkward alls utan helt OK med att stå ensam och (känna sig lite) stark och nyfiket spana! - men kände ingen. Hade lovat mig själv att prata med några författare (typ berömma deras böcker) men det fanns ingen öppning, alla stod och pratade med folk de redan kände. (Jag är lektör åt ett bokförlag och ser alltså ingen som faktiskt arbetar mer konkret där och är således inte ens bekant med någon men blir inbjuden till en del evengemang.) Gav upp efter ett tag och stack till kyrkogården bredvid i stället; grubblade hos min brorson, plockade bort några fimpar som låg slängda på han som aldrig var en dejt föräldrars grav; gick hem. (18 200 steg.)

Mat:
Fortfarande ingen aptit! Men i dag har jag faktiskt ätit - tacos i skolan (tog en), popcorn och en crêpe med chèvre, valnötter och honung på Grönan. Ändå 816 kalorier kvar. (Till frukost kvarg med hallon och valnötter.)
Bjöds för övrigt på tårta från ett grymt bra bageri i veckan då vi klarade Skolinspektionen glänsande; jag tog inget. Och på festen var det inte bara fritt vin och drinkar (fast jag dricker ändå aldrig) utan även godis och glass en masse, jag tog inget av det heller. Å andra sidan: har inte haft lust heller, så då är det väl inte särskilt duktigt.

Träning:
Hann tyvärr inte till gymmet. 17 000 steg åtminstone, och några plankor.

Hej på dig du! Ja, verkligen! Fast jag vet att du har en sambo och en nyopererad katt iaf! ☺️

Tack, Skalman! 😀 Ja, det är verkligen en härlig känsla! Kändes smått omöjligt men upp fick jag den!
I morgon skall jag försöka komma ännu djupare i knäböjen.

Whippets, dansade ihop 2000 steg till. Stackars grannar!
Men man är aldrig för ledsen för att dansa!
Det kan bli en av mina utmaningar, längtar så mycket efter att dansa ute… ”Who wants to see this dance?” som överviktige Dave dystert konstaterade i the Full Monty, men just nu struntar jag i vilket. Tycker det är så fånigt när folk koketterar med att de gillar att dansa, för det gör ju typ alla (ja, ledsen ni som hävdar att ni inte gör det men ändå diskret slår takten med foten; ni är smygdansare som bara väntar på att ta steget…), men dans (och Bläckfisken och popexpressen på Grönan, som jag ju precis upptäckte) kan få även den ledsnaste att känna livet i sig, lilla Madick, för att citera farbror Nilsson.
Så: dansa inför folk (och karaoke 😳 ) står nu på min utmaningslista.
Och det är så sjukt mycket enklare att dansa när man har en ok vältränad rumpa! Tror jag ska fokusera på dansmusklerna i morgon på gymmet! (Dvs typ alla… 🙄 )

Läste igenom min journal i dag. Har inte vågat det förr, har skämts, varit så mkt trams, tänkte jag, men det var helt OK. Värkte i hjärtat när jag läste mina små inlägg om "dejten". Men längre tillbaka skrev jag att jag hellre var en kompetent, omtänksam och uppskattad lärare än mottagare av någon mans åtrå. Haha, ja, det var då det. Värkte lite också när jag läste alla inlägg jag skrev om hur glad jag blivit sedan jag gått ner i vikt och hur I'm walking on sunshine och spralligheten och fnissigheten börjat komma tillbaka big time. Den försvann ju snabbt när jag i månader oroade mig för att bli dumpad och aldrig vågade visa vem jag var. Varför kunde jag aldrig vara sprallig och fnissig med honom? Jag är en idiot men jag är iaf en idiot som försöker blicka framåt.

Gick på Grönan i går igen men vågade fortfarande inte åka någon av dem jag föresatte mig. Fy fan vilket misslyckande man känner sig som när man lunkar hemåt, ensam, bland alla glada par, i den gråkyliga vårkvällen, med den challenge som skulle göra en coolare, gladare och modigare ogjord på grund av feghet.
Men... jag köpte ett årskort. Jag ger mig inte! Jag SKA åka den förbannade kvasten, twister, slänggungorna och flygande mattan. Nu har jag sommaren på mig att öva! (Mina elever är världens sweetest - de tillbringade fredagens alla raster med att försöka peppa mig och komma med tricks och förmaningar och råd hur jag skulle tänka och visa tiktokvideor från de olika attraktionerna. De var så engagerade i sin fega fröken!)

Och... har mått piss den här veckan. Varit så olycklig. Min brorsa sa förra veckan att jag skulle ge det en vecka och sen skulle jag börja må bättre. Well, gråtit en del i dag också. Men... framåt eftermiddagen... jag har varit glad och dansat omkring här hemma! Dansade även förbi spegeln och tyckte att jag såg helt OK ut! Tog till och med en selfie och skickade till en kompis som påpekade att jag aldrig förr skickat en selfie.

Blev aldrig någon villastanpromenad med honom men det blev en med min brorsa nyss, han fistbumpade mig och sa nöjt att han hade rätt, som vanligt. Close call, men det var onekligen inom en vecka. Inbillar mig inte att det var den sista tåren jag fällde över vad som här kallades dejten, men ber att få påminna om misärkanelbullen (från Bridget Jones) som har en linje från centrum ut till kanterna: man börjar längst in i bullen där den är hårt virad i en liten cirkel och man möter ledsamhetslinjen hela tiden, men allt efter varven går kommer den lite mer sällan. Well, när man väl stöter på den är man lika ledsen igen, men den är mindre frekvent och till slut är man helt ute ur den förbannade kanelbullen.
Jag har väl tagit mig ut från det hårt virade centrumet, då och kanske bara gråter en gång per dag nästa vecka i stället för 10. 😉
Och ja, jag tycker fortfarande han är det finaste någonsin och är övertygad om att jag aldrig kommer att få uppleva lycklig, gemensam kärlek med någon som objektivt sett är en drömman som han var. (Kom att tänka på när jag under mitt gamla konto beskrev min drömkille. Han uppfyllde ju det mesta där och 100 grejer till.
(FB) Tjejer! Hur ser era drömkillar ut? )
Men jag har inte gråtit på flera timmar och jag har varit glad den här kvällen. Så det så!

VV:
92,9
92,7
92,9
93,2
93,4
93,7
93,2

Så länge sen jag visade lite av ansiktet här, så betvivlar att någon kommer ihåg, men är övertygad om att jag blivit smalare i ansiktet de här två veckorna (gått ner 2,5 kilo de senaste två veckorna).
http://www.bilddump.se/bilder/20220522220203-83.251.1.114.jpeg


Träning:
Varje dag den här veckan närmare 20 000 steg än 10 000! 131 500 för veckan som helhet!
http://www.bilddump.se/bilder/20220522220709-83.251.1.114.png

Gymmet i går, marklyften känns mer effektiva om man inte står så brett med benen, upptäckte jag.
Två danspass i dag! Det första inte så bra men det andra superroligt! Shuffle! Bästa! Längtar efter att få dansa bland folk igen... Eller få och få, knappast någon som förbjudit mig, mer än jag själv då.

För övrigt: när jag först flyttade in i min lgh satt jag ofta uppkrupen i fönsterkarmen och läste. Sedan blev jag för fet. I går rensade jag ut blommor och gjorde en hörna åt mig själv där igen - jag får utmärkt plats - äntligen! Synd att husen mittemot är så jävla fula, men i alla fall mysigt att sitta där och läsa och titta ut på de blommande träden...

Har köpt 5 av de 20 böcker som sa ta mig till andra sidan heartbreak; Astrid Lindgrens krigsdagböcker, Jan Eliassons självbiografi, Experimentet - hur den svenska skolan blev en av världens mest avreglerade, Gangsterparadiset och Tankar om det 21 århundradet.

I veckan som kommer ska jag göra riktigt många marklyft, dansa, och gå ned 1 kilo! Mål: på 89 på skolavslutningen 10 juni!

(ja, jag läser fortfarande din journal även om jag sällan kommenterar)

Minns inte riktigt hur ditt ansikte såg ut innan, men du ser smal ut nu och läpparna dina var riktigt fina!

Bra med mål! Kämpa på så mycket du bara kan så är jag säker på att du kommer att nå fram!

Lol, märktes att mitt förra inlägg var skrivit under om inte runner’s high åtminstone ett dancer’s high.
I dag får jag påminna mig om att jag bara är i början av vecka 2 och kanelbullen fortfarande är hårt och tätt snurrad.

För övrigt: det handlar ju inte bara om inre egenskaper, även om de förstås är viktigast, det handlar även om attraktion. Man måste vara attraherad av sin partner. Jag förstår inte varför folk försöker skuldbelägga det? Såg en tråd här där en kille vill ha input hur han ska säga till en flickvän in spe att han gärna vill att hon går ner 20 - 30 kilo för att han ska kunna tända på henne. Jäklar vad mkt skit han fick! Alltså, klart det är smartare att bli ihop med någon man tänder på från början, men hon ville verkligen ha honom och han tyckte om henne men fann henne inte sexuellt attraktiv med den vikt hon hade. Klart det är sjukt sårande att höra, och kanske inte en bra idé öht att ta upp, men alternativet hade ju, iaf i det här fallet, varit att de inte blev ihop. Man måste vara attraherad av sin partner!
Och det bekymrar mig också. Intelligent, intellektuell, bildad, väluppfostrad, ”duktig”, sättet han för sig på - och sen ska jag finns honom attraktiv också och jag är SÅ kinkig med det. Jag kommer aldrig hitta någon igen.

Men i morse när jag kom in i klassrummet låg i en solstrimma på katedern en handplockad blombukett och när jag mötte en elevs ögon glittrade hennes ögon och hon blev skär om kinderna. Jag har iaf Stockholms bästa skolklass! 💗

Och en bra sak med att fortfarande ha så här stor övervikt (21 kilo enligt BMI) är att det kommer att bli en så stor skillnad när jag gått ner dem. Får påminna mig om det också…

Gjorde om mina mål till 10 * 10 ist, hittade en bra listapp (Lists to do).
Om 10 yogapass, 10 gymbesök, 10 konditionspass, 10 faktaböcker, 10 skönlitterära, 10 filmer, 10 kulturupplevelser, 10 psykologbesök, 10 saker jag inte vågar göra och 10 kilo mindre ska jag vara över honom.

Dagens pass:
13 000 steg
Axelpress, 15 kilo, 7 * 2
Marklyft, 45 kilo, 7 * 5
Leg extensions, 35 kilo, 10 * 3
Abduktor, 45 kilo, 10 * 3
Dito, 55 kilo, 10 st
Bröstpress, 20 kilo, 10 * 3
Armhävningar, 15 * 2
120 sit ups

Är rädd att få bredare axlar av axelpressen. Tror ni det är en risk? Vill bli starkare men absolut inte bredare!
Och räcker axelpress och bröstpress som armträning för biceps och triceps?

354 kcal till godo och är hungrig…


Tack! Och tack! ☺️ Kul att du fortfarande läser! 🌞

Personligen ser jag inget problem i att ta upp viktuppgång. Viktuppgång handlar på ett djupare plan om så mycket saker och att bara gömma det under mattan är aldrig bra. En grundregel är att kritisera det som går att ändra på och av den anledningen är varför viktuppgång inte ska vara något problem att prata om. Att kritisera saker som inte går att ändra på är såklart vart det tar fel och regelrätt "drygt", t.ex längd, läggning, ras etc...

Överviktig/fetma hos unga för mig är tecken på bristande självrespekt, impulskontroll och andra underliggande problem då man måste åt onyttig mat för att dämpa något med snabba dopaminkickar. Gör man detta okontrollerat över en längre tid leder det till fetma, som såklart är väldigt oattraktivt på ett djupare plan då dessa vanor säger mer om personen än det ytliga i sig, det är det som är huvudproblemet enligt mig. Finns inget oattraktivare än någon obese. Att vara medveten och försöka förbättra sig själv är attraktivt!

Bröstpress, 20 kilo, 10 * 3
Arm curl, 12 kilo (båda armarna samtidigt), 10 * 3
Marklyft, 35 kilo, 10 * 2
Dito, 55 kilo, 5 st
Benböj, 30 kilo, 10 * 3
Leg curls, 35 kilo, 10 * 3
Leg extensions, 35 kilo, 10 * 3
Adduktor, 45 kilo, 10 * 3
Latsdrag, 30 kilo, 10 st
Abduktor, 50 kilo, 10 * 3
Donkey kicks, 30 st
Kissande hunden, 30 st (säger man så nu för tiden? Man sa det i alla fall på gympalektionerna på 90-talet)
Armhävningar, 30 st
100 sit ups

Är glad att jag blivit så mycket bättre på armhävningar. Dock fortf inte i närheten av att kunna utan knäna i.

Ska köpa några PT-pass ändå, känner att jag inte riktigt får till formen, t ex i marklyft, och vill inte riskera att skada mig. Får ofta ont i svanken efter dem.

Har beslutat mig för att sluta köra militärpress även om det är en skön övning. Är rädd att få ännu bredare axlar. Ett av mina allra största komplex är hur stor jag är. Även om jag skulle gå ned till fettmässig undervikt skulle jag alltid vara kraftig - har hela livet avskytt det och drömt om att få vara en späd, petite tjej med storlek 37 i skor. (Just det ja - läkare konstaterade efter röntgen att ja, jag har artros i ena foten - knölen det har genererat på högerfoten gör tyvärr att jag de senaste åren varit tvungen att köpa ytterligare en storlek större i skor än det jag redan har. Känner mig extremt osexig.) Halva sidan av min släkt är så (min mormor var 154 och hon var längst av sina systrar...farmor var också liten) och halva är stora och breda som lagårdsdörrar, som en person sa till mig när jag var typ 12.
Jag vill bli starkare men inte större - har aldrig tyckt att muskelbyggarlooken är attraktiv, speciellt inte på kvinnor, och jag har som sagt var ända sedan jag var liten velat vara just...liten. Nu kan jag ju inte ändra på mitt skelett men jag kan i alla fall bli smal. Jag är 170 lång (men alltså bred, ser ut som en stabbig fyrkant) och ska väga max 72, enligt BMI kan man gå så lågt som 54 utan att det räknas som undervikt. Ja, vi får väl se.

Jaha. Långhelg. Snart ett långt sommarlov. Hade så många drömmar och förhoppningar om det. Får panik över att tänka på att det kommer att tillbringas ensam. Är fortfarande så ledsen. Men jag har min 10 * 10-lista och när allt är avcheckat SKA jag vara över honom.

Rensade ut lite saker till Myrorna och såg tröjan jag fick av honom. Var så glad över den. Dels blir väl alla glada när de får presenter (kanske jag extra mycket - på en och samma lön när jag växte upp var först min brorsas födelsedag, julafton, nyår, mammas födelsedag och sedan min, två dagar före nya lönen - jag fick aldrig nånting mer än sådant jag redan ägde inslaget ytterligare en gång, så blir barnsligt uppspelt varje gång jag får en present nu 🙃 ), dels trodde jag att det var ett tecken att tja, han uppskattade mig, tänkte på mig och aktivt ville ge mig den, dessutom i en färg jag ofta har på mig. Men senaste gången vi pratade framkom det att det var en present han köpte pga dåligt samvete för att jag hade gett honom saker tidigare när han vann ett pris. På något sätt blev tröjan en symbol för allt jag trott men som inte var sant. Nändes ändå inte slänga den men la den långt inne i garderoben så jag slipper se den hädanefter. Sen stack jag till Gröna Lund för att äntligen våga åka - jag hade illamående och darrande stått i kön en bra stund och satt mig och höll på att spänna fast mig när jag insåg att jag ändå inte vågade och kastade mig ut igen.

Ja. Kan bara konstatera att man känner sig ännu jävla sämre när man inte lyckas med sina uppsatta challenges. Tror det var tredje gången jag var där nu utan att våga. (Vågade ju dock första besöket, blundade och skrikande och hysterisk.)

Förlåt, förstår ju att jag framstår som jävligt gnällig och självömkande, men jag kan inte hjälpa det just nu. Det är ju faktiskt väldigt lätt att ha självförtroende och utstrålning när man vet att man är söt, smal, kvinnlig, attraktiv, lyckad, omsvärmad, uppskattad, framgångsrik. Inte lika lätt om man är allt dets motsats.


Ja, många väldigt överviktiga har nog tyvärr andra bakomliggande issues som måste lösas för en varaktig förändring.

Det tycker jag låter helt fel. Svaga axlar kommer begränsa dig i all överkroppsträning med snedbelastning och skador som följd.

Tränar du rätt kommer du inte bygga stora - bara starka - muskler. Har säkert skrivit om detta förr men det är etablerat att olika antal reps per set ger olika resultat:
Gör du 2-4 repetitioner med vikter nära ditt maximum kommer musklerna bli starka men små. Gör du 5-7 reps per set blir musklerna stora. 8-10 ger mer uthållighet men även viss volym. 10 reps och mer är i princip cardio/fettförbränning utan större effekt på varesig styrka eller muskelvolym (s.k tantträning).

Så fortsätt gör militärpress. Gör du 2-4 tunga reps i 3-5 omgångar kommer du bli stark i axlarna men utan någon volym. I synnerhet om du håller koll på kosten.

Tränar själv enbart lågreps för att jag vill vara smal men stark och kan lova att du inte kommer bli något muskelmonster av misstag.