Fet fröken försöker formtoppa

Ja, jag läser en del men är sällan inloggad nu för tiden.
Kanske är hormoner?
Jag är ju inte kvinna så svårt att sätta in mig i en kvinnas fysiska perspektiv. Men jag tror att du är ofta för hård mot dig själv och behöver ibland ha en strategi när allt inte är optimalt för att inte känna dig dålig.

Sen är det inte omöjligt att lägga på sig muskler samtidigt som att man förlorar fett och är egentligen en väldigt bra plats att vara på. Även om den inte är konstant så är det något fler borde sträva efter.

Tycker att det är en stor skillnad på dig fysiskt. Jätte stora framsteg och tycker inte att du ska haka upp dig allt för mycket på vad vågen visar, utan det ska bara vara ett verktyg.

Sedan håller med i den riktningen snitcho har pushat dig i. Mer basövningarna och våga lyfta tyngre och färre reps. Det kan göra väldigt mycket med kroppen att pusha sig och inte hamna i en comfort zone.

VV:
95,4
95,4
96,1
95,8
95,0
95,0
94,3

Och jag är dumpad. Jag hade hoppats så mycket.
Livet känns så jävla tomt. Hem till en tyst lägenhet, inga fler sms att se fram emot, inga fjärilar i magen, inga elever som kommer att fråga "Cleo, vad ler du åt? Varför ser du så glad ut!" Inget mer hopp.
Livet är meningslöst när man är ensam. Och jag förmådde aldrig visa honom vem jag var. Aldrig den glada, snabbtänkta, lekfulla, omtänksamma, jag satt där alltid stel och förlägen och skämdes över mitt utseende, både min vikt och mitt ansikte.
Jag tänkte messa honom i morse att jag värkte efter att få kyssa honom och känna honom nära mig. Jag gjorde det aldrig, jag vågade inte, var rädd för vad han skulle svara.
Jag värker fortfarande efter att få kyssa honom och kommer aldrig mer få känna hans mjuka läppar mot mina eller hans hand i min.

Och snälla, inga "han var säkert en skitstövel" eller "du förtjänar bättre". Han är ingen skitstövel. Tvärtom. Han är finast i världen och på riktigt en hedersman. Han har inte gjort något fel. Varken då eller nu. Men han vill inte ha mig, iaf ville han ha sitt ex mer. Och den insikten gör så ont att det känns outhärdligt. Allt jag inte är.
Jag förmådde aldrig visa honom vem jag egentligen var.
Lyckades i princip hålla mig ifrån att gråta framför honom men i taxin hem grät jag hela tiden.
Jag förmådde aldrig säga att han gjorde min värld större och gladare och mer självsäker. (För jo, faktiskt.)
Att han var allt jag drömt om i en man.
Att jag brukade sätta blommor på hans föräldrars grav varje gång jag satt blommor på Oscars och tyst tacka dem för att de hade fostrat en underbar son.
Att jag var så, så lycklig på valborgsmässoafton. Ja, inte bara då, men det var den finaste kvällen någonsin. Det kändes lite som han faktiskt den kvällen var lite kär i mig. Jag känner mig så jävla dum.
Aldrig få höra hans djupa, vackra röst mer. Jag vet att det finns en inspelning på youtube med honom, en kompis nämnde det. Jag har inte sett den och vill inte se den. Jag ville ha honom, den blyga, allvarlige, nördige, duktige, intelligente mannen med de lysande, spjuveraktiga klarblå ögonen, den man vars egenskaper de efterfrågade för intervjun var inte intressant (eller jo, klart det är intressant, men det var han som människa jag älskade), varje gång folk började prata om det han intervjuades om avledde jag från ämnet.

Hans t-shirt han glömde ligger här på mitt skrivbord. Jag ville inte tvätta den, ville kunna sniffa på den och känna hans underbara doft i den, som nu blandas med mina tårar när jag trycker in mitt ansikte i den.
Livet är så, så tomt. Allt känns outhärdligt. Och jag vet, this too shall pass. Tårarna torkar, hjärtat läker, tillbaka till en vardag, en vardag med bara en tallrik framdukad och inga nya sms i mobilen.
Men jag kan iaf bli smal. Kan jag inget annat ska jag åtminstone bli smal.
Förlåt mina känsloyttringar. Jag vet, det är pinsamt. Men ni känner mig inte, ingen av er. Jag säger aldrig något i verkligheten. Det är en tröst för mig att någonstans få visa att jag är förtvivlad.
Han fyller år snart. Jag gav honom bland annat en av mina lyckligaste böcker, Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Nu kommer jag inte få se honom öppna den och veta vad han tycker om den. Känns ironiskt. Eller var det så det skulle vara? Jag gav honom min lyckligaste bok och det är så jag vill att han ska minnas mig: glad.
Inte förtvivlad. Men just nu kan jag inget annat.



Vadå, du menar att jag måste trycka om mitt visitkort? 😉 Jag är fortfarande fet. 170 cm och 94 kilo. Fet.

Tack för tips! Ska kolla upp deadbugs.

Ja, jag har en massa dåliga strategier över huvud taget i mitt liv och dagen har verkligen fått mig att inse det.
Kul att du ser skillnad. Tack.

31 500 steg i dag. Bevis:

http://www.bilddump.se/bilder/20220515212949-83.251.1.114.png

Jag vet att det iaf är delvis min vikt som sabbat det. Förmådde aldrig - och förmår inte - vara glad och självsäker när jag ser ut så här.
Jag klandrar honom inte.
Känns på riktigt som hjärtat fått stora blodiga skrapsår. Fy fan vad ont det gör.
Allt det som är jag, utseende, personlighet, intellekt. Han vill inte ha det. Jag är en sån jävla loser. Jag hade kunnat banta ned mig typ 15 kilo från januari. I stället började jag stressäta för jag visste att han skulle dumpa mig. Jag visste att jag var oälskbar. Hela tiden. Men jag hoppades.
Livet känns så otroligt tomt och meningslöst. Alla dessa underbara vår- och sommarnätter som jag hade drömt om att tillbringa hand i hand med honom kommer han tillbringa med någon annan. Det känns som hjärtat rent fysiskt brustit.
En kompis gick runt, runt med mig på Östermalm i kväll och hotade/lovade att desensivitetsträna mig. Ja, det kan ju behövas. Jag önskar att jag fick vara någon annan. Levt tillräckligt länge som mig själv.
En annan kompis messade att jag är jordens snällaste person och visst älskad av många. Men vad fan hjälper det?
Jag säger som Berthold Brecht:
Vielleicht begegnen wir uns wieder, aber da
Wo du mich verlassen hast
Triffst du mich nicht wieder.
Kanske möts vi åter, men där där du lämnat mig träffar du mig aldrig igen.
Och ja, jag vet att jag måste göra något åt min skygghet och känslighet. Jag vet att jag måste arbeta mot känslan att jag är fulast i världen och alla som tittar på mig också tycker det. Jag vet att jag inte kan fortsätta så här. Jag vet att jag aldrig mer vill väga 94 kilo och ligga ensam och gråta så jag knappt kan andas. Jag ska kämpa mig bort från denna hopplösa, ensamma plats, ett kilo och ett KBT-samtal, eller vad fan som krävs, i taget. Jag vet att jag inte kommer fortsätta känna att jag lika gärna kan dö. Men just nu gör jag det och just nu gör det förbannat, fysiskt, bokstavligt ont. Men för att se det från den ljusa sidan: aptiten försvann. Avbruten, dvs halv, lunch och ingen middag blev det men ändå inte hungrig trots 31 000 steg. Tyvärr lär ju aptitjäveln komma tillbaka igen.
Men jag tänker aldrig mer hamna på denna plats.
Aldrig.

Ditt problem har ju alltid varit din dåliga självkänsla, och då är det väl inte speciellt genomtänkt att du söker dig till män som själva är osäkra. Du behöver snarare en man som förstår din sårbara natur och accepterar dina tillkortakommanden (syftar på ditt mående snarare än din vikt).

Som det är nu har du två alternativ. Antingen så kontaktar du killen och berättar hur du känner, vilket krävs om du vill ge det en andra chans. Eller så får du acceptera att han kanske inte är rätt person för dig, då han inte är tillräckligt förstående och säker i sin maskulinitet för att få dig att känna dig trygg.

Hur som helst, kämpa på med träningen.

Tack, Sam. Han har inte gjort något fel och lider nog varken av osäkerhet eller något annat. Han valde den kvinna han träffade före mig, helt enkelt. Mycket är dåligt med mig men en sak är bra: har tillräcklig självrespekt för att jag aldrig skulle bönfalla någon att vilja ha mig eller stanna hos mig. Man kan för övrigt inte heller tjata sig till kärlek. Och som jag sa till honom redan från början: skulle aldrig vilja vara en plikt och en börda för honom. Jag vill inte bli älskad på nåder. Han är inte kär i mig och har nog aldrig varit och det gör så ont att jag inte står ut men det finns ingen mening att säga det till honom.

Nu är mitt nästa mål att gå ned 4 kilo till skolavslutningen 10 juni och att sluta vara kär. Aldrig mer. Aldrig.
Och KBT:a mig själv mer social. När jag nått under 90 bjuder jag in alla journalläsare till en härlig kväll på Östermalm - vi kan dricka proteindrinkar och jaga varandra i Humlegården… både social och fysisk träning.
Fram tills dess ska jag be mina kompisar att göra en SWOT-analys på mig ( 😂 ) och förbättra mig själv enligt dem.

Försökte byta profilbild till Mymlan men det gick sådär.
Har fan aldrig förstått mig på de som hyllar Lilla My - hon är ju vidrig. Skrikig, gapig, ego, aggressiv, aldrig medkänsla, omtanke eller snällhet. Obegripligt att hon hyllas. Tuff? Är det någon som är tuff är det väl hennes storasyster Mymlan. Tar hand om alla, vill alla väl och vill för egen del bara bli lyckligt älskad tillbaka och efter varje gång hennes känsliga själ satts i gungning och tårarna rinner reser hon ändå på sig igen och fortsätter. Mymlan, tusen gånger starkare än Lilla My.
http://www.bilddump.se/bilder/20220515225531-83.251.1.114.jpeg
Mymlan är min ledstjärna. Skulle aldrig vilja vara en lilla My.
Ett kilo, ett gympass, ett psykologbesök i taget fram tills jag äntligen är den jag kan vara stolt över. 💪🏻

Tråkigt att det tog slut. Kommer kännas skit ett bra tag. Känns som inte länge sen min unges mamma gjorde slut och det förstörde mig nästan. Det är inget som går över natten direkt.

Men tycker att du förklarar mycket i din text. Du måste våga vara dig själv för att någon ska tycka om dig för den du är. Gör det till något positivt och öva på det när du börjar komma ur den här svackan.

Jag känner inte dig personligen, men du tenderar att tänka relativt dikotomiskt. Det är en avsevärd skillnad mellan att desperat och påfluget kasta sig över någon och i handling visa att man är rädd för att lämnas, och att vara öppen med hur man känner och tänker. Det sistnämnda är förövrigt ett måste för att skapa tillit till den andre. Om du aldrig vågar vara ärlig kommer du sannolikt inte att kunna finna någon om är intresserad av något långsiktigt.

Jag tycker inte du ser ut som en 95kg kvinna. Jag vet inte vad du gör, om det är din naturliga stomme som gör att du ser lättare ut eller om det är kläderna, eller så har jag blivit fintad av alla era hemliga tricks i boken. Med det sagt, ur ett pseudoperspektiv är det såklart positivt att du ser förvånansvärt bra ut för den höga vikten. Det är ju trots allt bara 5 kg ifrån 100kg sträcket, och det är ingen vikt som man kan hålla acceptabel för en kvinna på 1.70.

Nu har du ju alla odds emot dig i och med din breakup och tuffa tider, men jag håller givetvis tummarna på att du går åt rätt riktning och du kämpar på mot sommaren. Förhoppningsvis är det en tid för dig då du kan blicka tillbaka med ett leende som en lättare Cleo taggad på livet.

Pissnatt. Pissdag. Pissliv.
Slängde blommorna jag fick av honom senast (de var ändå vissna), raderade spellistan jag gjort med en massa fåniga kärlekslåtar på. I long to see you in the morning night, I long to reach for you in the night. Whatever colours you have in mind, I’ll show them to you and you’ll see them shine. Han kände aldrig så för mig och trots att tårarna borde vara slut vid det här laget fortsätter de att rinna.
Men en kompis vill att jag varje dag ska messa något som varit bra så kan lika gärna skriva här:
1. Lovade mig själv att det här inte ska gå ut över eleverna. Ingen satmarefröken bara för att jag är olycklig. En elev frågade faktiskt om något hade hänt och sa att jag såg så ledsen ut, jag skrattade bort det.
2. En ekorre som slungade sig ut framför mig på trottoaren, ställde sig på bakbenen och tittade, gjorde en piruett och försvann in under en bil just när jag skulle fota den lille skojaren.
3. Det finns trots heartbreak alltid tid för dans. Och ja, bästa danslåten är, helt oironiskt, En tokig sång, komplett med galna dvärgskratt och joddlande. Grannarna uppskattar säkert att bli väckt till den med tillhörande dans...
https://open.spotify.com/track/2FBg2naVNHu8HWNU9MKEFp?si=6229ee6bc2f6464b
Mannen jag inte längre kan kalla min dejt brukade berömma mig för min musiksmak. Han skulle bara veta att dvärgarnas sång från Snövit är min favoritdanstheme...
4. En elevs förälder, dessutom en jag inte brukar ha kontakt med, messade "Du är bäst, Cleo!"
5. Skrev ett ganska skarpt brev till rektorerna (där jag kritiserade hur ett ärende skötts) för att försvara en kollega som allmänt utsetts till syndabock. Det lär inte uppskattas. Jag gjorde det ändå och jag skiter faktiskt för första gången i om jag blir inkallad och uppläxad.
6. Vägde 92,9 i morse. Förstås för att gårdagens mat bara blev frukost och en halv lunch när han messade mitt i, men ändå. Nere på 92!
7. 1344 kalorier till övers i dag. Fortfarande noll aptit.

Right. Har bestämt mig för att:
läsa 10 skönlitterära böcker
läsa 10 faktaböcker
se 10 filmer
utsätta mig för 10 saker jag är rädd för
10 gymbesök
Och när jag gjort allt det ska jag vara över honom.

Dagens träning:
16 700 steg.
Militärpress, 15 kilo, 10 * 2 (de sista tre så tunga att jag inte trodde att jag skulle klara dem, men det gjorde jag!)
Benböj, 15 kilo, 10 * 4 (kan faktiskt gå lite djupare ner nu)
Marklyft, 35 kilo, 10 * 3
100 sit ups
Ganska fullt på gymmet vilket kullkastade mina planer lite. Visst, kunde gjort andra saker, t ex maskiner, ändå, men nu gjorde jag inte det.

Jag beklagar att även du har varit så här olycklig och hoppas att du är lyckligare nu. 💗

Men han dumpade mig. Vad skulle jag göra? Kasta mig runt honom och förbjuda honom att lämna mig? Bönfalla honom att ge mig en till chans? Han vill inte ha mig. Som jag skrev ovan: jag vill inte vara en plikt, börda eller välgörenhet.
Förlåt om jag låter otrevlig, jag uppskattar verkligen din input! Jag tror att det ändå har framgått hur mycket jag höll av honom. Kanske borde jag ha sagt det rakt ut till honom men nu är det för sent.

Ja, kvinnors magiska tricks! 😉
Nej, många säger även irl att de inte tror att jag väger så mkt som jag gör.
Tack, dunder! Jag uppskattar det verkligen! Jag hoppas också jag är glad och taggad på livet snart. Att vara olycklig suger. ☺️

Kom att tänka på, angående situationen, ett citat ur och av Lilla prinsen:
”Om någon älskar en blomma som bara finns i ett enda exemplar, där ute bland miljoner och åter miljoner stjärnor, då räcker det för att han ska känna sig lycklig när han tittar på stjärnorna. Han tänker ”min blomma är där nånstans…” Men om lammet äter upp blomman är det för honom som om alla stjärnor plötsligt skulle slockna.”

Tycker ni om Mymlan, som jag lyckades byta till? Hon sitter där så glad och fin uppe i ett träd mot en blå himmel och påminner att det finns en ljusare morgondag även om den inte infaller just i morgon. Bytte även bilden på mobilen till henne. Peppigt!
18 500 steg gångna, ett antal dead bugs utförda (tack för tips, Zap!), ett psykologbesök för mina tillkortakommanden inbokade, Atarax uthämtat så i natt hoppas jag att jag kan få sova igen. 1452 kalorier kvar. 2 hg mindre i morse, väger 92,7 nu. Så praktiskt att ha förlorat aptiten!
En annan sak: efter jag skrev om att jag skickade ett strängt brev till mina chefer och kritiserade hur de hade bemött en kollega kom jag ihåg en sak - att högstadiemobbningen, som jag tror jag har nämnt här nån gång, faktiskt började strax efter att jag kastade mig in bland en grupp som utsatte en ensam kille och krävde att de skulle sluta.
Jag har levt med självbilden sedan högstadiet att jag borde användas som reklam för abort och att jag var fulast på skolan. Kanske var det inte sant. Kanske vände de sig inte mot mig för att jag var ful, fel och hopplös och förtjänade det utan för att jag hade retat upp dem. Och oavsett om det är sant eller inte är det ganska tragiskt. Jag är trött på att gömma mig själv, oavsett hur jag ser ut. Jag är trött på att fly så fort en kamera tas upp. Jag är trött på att vara så hämmad, blyg och utseendefixerad (där jag ständigt kritiserar mig själv och inte vågar visa mig) att jag sabbar alla chanser jag fått. Så jävla omoget att fortsätta hålla på så här!
Pratade med en kompis som frågade varför jag inte sökt psykologhjälp tidigare för det och när jag ärligt svarade ”har varit så rädd att psykologen ska säga ”ja, du är faktiskt ganska ful, learn to live with it” möttes jag av ett så stort skratt att det känns som ja, uteslutet att psykologen skulle säga något sådant.
Sedan sa min bror en sak - jag vågar aldrig ta upp mina utseende issues med mina vänner för jag är rädd för vad de ska svara men jag frågade i alla fall min bror om det - och fick svar att jag var jättesöt och att han svor att han talade sanning på en sak som jag inte skriver här, men som ger mig övertygad om att han faktiskt tycker det. Hjärtat som har värkt sedan söndags (ja, något MÅSTE ju fysiskt gå sönder? Hur kan det annars göra så bokstavligt ont?) slutade värka för en sekund. Han kanske är ensam om det, men det finns iaf en person i världen, må så vara att det är min egen bror, som tycker att jag är jättesöt. Det låter fånigt, men det var så, så underbart att höra.
Mitt största mål nu, bortsett från träningen och viktnedgången, är att komma över mina destruktiva tankar om mig själv.
Jag har periodvis ändå haft väldigt gott självförtroende. Oavsett utseende dras för övrigt män till en när man typ… lyser.
Längtar efter att kunna göra det igen.
Som sagt var: ett kilo, ett psykologbesök, en dag i taget.
Here’s to en morgondag då hjärtat inte värker längre!
…och man lyser igen, efter flera år i klärobskyr…

Det är självklart att sorgen infinner sig när saker som får en att mår bra tar slut, men det innebär inte att ditt liv tar slut. Statistiskt finns det hur många "killar" där ute som helst, så ur den synvinkeln finns det ingen idé att deppa att det skulle vara den enda(!) blomman i världen som du nämnde. Hur många "blommor" har man(eller andra) inte gått igenom i sitt liv egentligen om sätter sig ned och funderar, och även om man ofta tror att just den personen var speciell är det relativt vanligt att den personen går från någon man älskar till någon man hatar i brustna relationer. Relationer kommer ofta med en risk, speciellt för de som lever i högre affekt. Och utan att känna dig tror jag du är en sådan person med mycket känslor, vilket är bra då du har större utvecklingsgrad med mycket känslor och har mer vinst att hämta när bitarna faller på plats. Det är ju enbart rätt fokus som gäller nu för dig hur det här slutar, och rätt vad det är så kan man kanske skratta tillbaka till tiderna när man låg i fosterställning.

Squats och personlig utveckling, det vet du.