Citat:
Ursprungligen postat av
Vagunder
Vänder mig till er som gått länge utan att dricka; och känner er klara på den fronten. Hur gick ni tillväga? Vad fick er att göra det? Har ni tagit hjälp eller gjort det helt på egen hand?
Läst Allen carrs bok samt rannsakat mig över mitt drickande. Har förändrat mitt liv rätt mycket på sistone (samt ändrat inställning till saker och ting) men något som ligger kvar och gnager mig är mitt supande som jag inte upphävt ännu. Är inte varje dag-drickare men kan supa till det rätt hårt typ mellan 1-3 gånger i veckan. Har väll alltid gjort det. Och i princip blir det alltid för mycket och man gör saker man inte är direkt stolt över, super bort sin ekonomi (något som drabbar andra eftersom man alltid måste låna pengar), hemska bakfyllor och rejäla minnesluckor.
Man kan undra om man haft en skyddande ängel vid sin sida emellanåt.
Läste igenom Allen carrs bok "quit drinking without willpower be a happy non-drinker och man inser ju vilket jäkla gift det är egentligen. Samt hur onödigt det är. Dricker/drack många gånger för att ta bort stress - men egentligen adderade det stress tio gånger. Dricker för att ha kul - inbillar jag mig - men oftast är det inte kul alls. Enda roliga är att man stillar begäret av alkoholsug (som blir värre ju mer man dricker) och det är väll där glädjen kommer ifrån.
Tror alla människor och miljöer jag rör mig i förtillfället på något sätt är kopplat till alkohol - insåg jag igår. Och det är ju fasiken rätt tragiskt.
Baksmällorna är hemska. Och perioder när jag supit tre gånger i veckan har jag börjat vakna upp på nätterna när jag är nykter förvirrad (vilket jag tror är kopplat till alkoholen) - vilket bekräftar än mer att skiten ska läggas ner.
Nej. Vagunder är klar med giftet. Det finns annat att lägga tid på.
Jag slutade på egen hand, med hjälp av den här tråden och internet i stort samt några vänner som blivit nyktra genom AA. Största jobbet måste man dock göra själv och det är att utan att ljuga för sig själv inse att man behöver lägga ner skiten. Inte bara ett halvhjärtat "aldrig mer" när man ligger och skakar i fosterställning mellan svettblöta lakan. Nej det ska vara ärligt, komma från hjärtat. Då fixar man det.
Anledningen till att jag till slut lyckades var väl helt enkelt att jag slog ner i mitt personliga botten, att jag på riktigt insåg att det här inte håller. Kan inte förklara det för jag hade slutat (och börjat igen) flera gånger tidigare och jag tyckte inte att något var annorlunda den här gången men tydligen var det ju det. Beslutet togs i december 2014 och höll i 1,5 år då jag tog en riktig fylla, men sen dess har jag känt mig helt färdig med det.
Jag tror att jag från början visste att det skulle gå den här gången även om jag tog det där återfallet, det var nästan mer ett kvitto på att nykterheten är det som gäller, att jag är klar med drickandet, hur konstigt det än låter.
Första tiden är ju jobbig med drömmar om alkohol och en aldrig sinande ström av försök från din egen hjärna att ta en öl/grogg eller vad det nu är. Med tiden skapas ett avstånd till ens gamla jag, på nåt vis blir det inte längre någon större vinst att vakna nykter, det är bara den nya verkligheten man lever i, man vaknar nykter och så är det med det.
Jag kan gå på bolaget och köpa vin till sambon, men jag köper aldrig någon alkoholfri dryck till mig själv, känns som att det ev kan väcka nån sorts begär till liv.
Har inte läst Allen Carr men om den har gett dig en tankeställare så håll fast vid den!
