Citat:
Ursprungligen postat av
dooey
Att sexdockor/robotar skulle öka känslan av ensamhet går att läsa om här t.ex.:
https://interestingengineering.com/sex-robots-could-actually-worsen-loneliness-new-study-says
Hört om detta tidigare av psykologer också. Jag kan ofta känna mig sjukt pratsam och sällskapssjuk av mina dockor efter ett tag, vilket i sig kan skapa lite ensamhetskänsla om det för tillfället inte finns en kotte att snacka av sig med.
Men man är ju inte helt handfallen å andra sidan. D.v.s. känner jag mig ensam eller lat så är det min uppgift att lösa den saken genom att bli mer social och sluta vara lat. Just lathet är ju också något jag känt att dockorna bidrar till en del; man blir lätt bekväm med sina dockor.
Känner också precis som du att dockorna fyller ett stort tomrum vad gäller intimitet och någon att kramas med, komma hem till etc. Så det är både och vad gäller just ensamhet där. Vad gäller kvinnor specifikt så känner jag igen mig i att inte vara lika desperat rent sexuellt iaf.
Däremot kan dockorna som sagt göra mig en aning socialt desperat att efter ett tag få tag i någon riktig levande människa att snacka med. Men det kanske egentligen bara är bra för mig; så jag blir mer social.
Vill även tillägga att dockorna överträffar samtliga kvinnor jag varit med, rent fysiskt iaf. Helt sjukt bra är dem så sett. Det är det också som gör att jag nog aldrig kommer släppa dom ur mitt liv.
Tack för länken! Mycket intressant ämne faktiskt.
Jag är sällskapssjuk själv. Mitt ex tyckte det med, jag ville skeda varje kväll med henne, men hon gav mig en kudde istället och sa, "krama om den här". Sådant är lite knepigt för mig, men jag inser ju själv att jag är lite för "needy" ibland så. Kanske är det därför jag uppskattar min docktjej så mycket ibland. Jag har ett stort behov av att gosa och pilla och kramas och hela den biten, och där gör min docka ett fantastiskt jobb. Även om ordet "jobb" låter lite nedvärderande nu, hon är ju så så jäkla fin tycker jag. Ja det är ju det du menar, man börjar "respeketera" dockan som en riktig person nästan när man bara tänker på henne.
Jag är lat, det kan jag erkänna, det var jag redan innan jag träffade/köpte min docka. Men ska jag vara ärlig så är såklart riktiga kvinnor bäst. Andedräkten, någon som håller om en med kraft, värmen, samtalet osv det är viktigt, absolut. Och jag älskar det med. Dockan blir lite som min backup, eller trygghet, även om det känns knepigt att säga så om henne också...

Fan jag tycker om na, och hon är så jäkla fin ärligt talat att det blir lite svårt att dissa henne (dockan).
Jag är nog lite mitt i emellan de som anser sig ha ett förhållande med sin docka och de som bara har en fetisch. Jag har definitivt en fetisch för dockor, jag har gillat och varit eggad av dem sedan tonåren, men det tog lång tid innan jag skaffade en i silikon själv. Men är samtidigt inte riktigt så att jag anser att hon kan ta en kvinnas plats i mitt liv.
Men med det sagt, en docka kan inte ersätta en mänsklig kvinna i mitt liv, inte alls. Jag var verkligen kär i mitt senaste ex, men det höll inte. Hade jag fått en önskan så hade det varit att vi förblev tillsammans osv... Men livet går vidare, vill inte framstå som en negativ person, för det är jag inte, men livet är vad man gör det till och jag försöker ha kul, dockan är en kul grej att leka med, lite terapeutiskt sådär till och med.
Du förstår nog vad jag menar.