Min läkare ska sluta, ger upp livet snart

Jag har haft en läkare som jag tycker är bra, dock ska hen sluta och jag kommer med stor sannolikhet få en ny läkare. Jag vill inte ha en ny och har tidigare bara tänkt mig livet med den läkaren jag tycker om som min ändå hjälp och "kärlek" .

Jag har "en massa bilder" framför mig om att jag är övergiven och det börjar kännas meningslöst att ha kontakt med psykiatrin då jag blir övergiven/besviken efter varje gång. Min fråga är hur jag göra? Ta livet av sig? Jag börjar bli utmattad över tankarna och tankarna om att min läkare ska sluta. Det tar inte lång tid kvar tills jag ger upp.

Vill absolut inte hamna i slutenvård, har varit där två gånger och jag blir bara övergiven efter varje utskrivning. Men helt ärligt så kan jag tänka mig att ta alla mina mediciner som jag har hemma för att kunna sluta tänka på min läkare som jag verkligen uppskattar och känner är viktig för mig.

Du blir inte övergiven, läkarna gör däremot det dom vill med sina liv, dom ör inte dina kompisar, dom utför sitt jobb och jobb inom psykiatrin måste vara psykiskt påfrestande så förmodligen därför dom byter arbetsplats.

Varför känner du dig övergiven av din läkare? Får du inte utskrivet den narkotikan du vill ha?

Jag blivit skickad till ätstörningsmottagningen för att jag har lite problem med maten. Jag har pågående utredning för personlighetssyndrom och jag har inte träffat läkaren på länge.

Jag tror faktiskt inte att det är just att jag är besatt över min läkare utan mer som att jag har en diagnos som ständigt söker efter tankar att fundera kring. Det känns tomt på något sätt, jag har mycket svårt hantera känslor och bli övergiven och jag vet därför inte om det kan bero på personlighetsstörning som har en av de symptomerna. Jag förstår att läkare har sitt eget liv, men jag vet faktiskt inte själv varför jag börjar tänka på min läkare. Har jag paranoid och vanföreställningar? Jag vet inte, är "rätt" ny inom psykiatrin och vet inte vad gränsen går mellan olika symptomerna/sjukdomar.

Jag vet bara att jag har en massa problem som jag lider av och vill få bort det. Därför är beskedet om att min läkare ska sluta som ett stort hål i mitt hjärta.

Vad gör din läkare för dig som ingen annan människa kan göra för dig?

Och har du ingen familj eller vänner som kan stötta dig?

Om inte så kan du kanske försöka ta kontakt med alla de andra patienterna som din läkare också lämnar när hen slutar.

Finns folk som har övergivnads ångest, vilket det förmodligen är det du känner. Jag vet personligen att det kan vara jobbigt när en läkare slutar, jag hade det förr men det var för att jag trodde dom skulle dra in min narkotikaklassade medicin men jag fick en minst lika bra läkare efteråt.

Jag skulle rekommendera dig att hitta en vän eller partner att fästa dina känslor i istället då dom inte överger dig så länge du beter dig mot dom.

Du är förmodligen borderline som är obehandlad och det har en tendens att göra att folk drar sig undan då dom med borderline har svårt att bete sig, så tänk på hur du beter dig mot folk så kommer du hitta nya kontakter som du kan binda.

Jag har en familj som jag umgås med. Men jag kan inte uppskatta dem lika mycket som jag har gjort med min läkare. Jag håller min familj på distans för att inte berätta ut hur jag mår eller vad jag känner. Vill inte visa hur jag mår för dem och vill inte heller ha ett samtalsämne som handlar om hur jag mår.

Jag har en vän som jag är rätt nära, dock har hon flyttat till en annan stad och vår relation är väldig dålig sen vi inte gick i samma klass i gymnasiet och hon själv är en person som gärna sitter hemma och tittar på film.

Visst jag har andra vänner som jag har och känner till, men de är antingen upptagna med studier eller jobb. Dessutom så är vi inte så när att det är enkelt för oss att bara hojta till för att gå ut.

Vänner är aldrig en väg jag vill gå för att lösa mina psykiska problem, för det är även till en stor del varför jag mår dåligt idag och behövt söka psykiskt vård.

Precis, jag har en hel del ångest som går mellan att bli övergiven och besviken från alla håll. Jag har två besök kvar för min utredning av personlighetsstörning och får antagligen något svar.

Jag drar undan mig för att slippa att bli skadad och övergiven då jag har haft en del upplevelser som grundar sig på detta. Därför är vänner aldrig en utväg för mig att må bra, skulle snarare säga att jag mår sämre att behöva ha någon sorts kontakt med de som förmodligen/har övergett/behandlat mig dåligt på något sätt.

Har haft en vän som jag är rätt nära men den vän har flyttat till en annan stad för att studera och då har det ännu blivit svårare för oss att hålla kontakt. För att tillägga att min vän är en person som bara ligger i sängen och kolla på film trots att vi båda bodde i samma stad och hade tid att mötas.

Så jag har inte haft turen att känna vänner som har dragit åt tid åt mig och jag har tappat lusten för att lära känna nya.

Varför skulle du hamna i slutenvården bara för att din läkare slutar?

Din läkare är inte din "kärlek", han gör bara sitt jobb. Frågan är ju om du respekterar det.

Du är garanterat borderline.

Förövrigt så kanske din vän har socialfobi eller oförmåga att ta initiativ så den vännen kanske har suttit och väntat på att du ska ta kontakt, man kan umgås genom att bara ligga i sängen o glo TV tillsammans.

Kom ihåg att det inte bara är du som har psykiska problem och inte heller är det mer synd om dig än någon annan, folk med borderline har en tendens att tycka synd om sig själv, ta tag i dina problem annars blir dom aldrig bättre, låter hårt men det är sanningen.

Jag har starka självmordstankar och när sådana besked kommer så mår jag ännu sämre. Känns ännu mer meningslöst att leva när man inte kan få det stå rätt till.

Att ta livet av sig hade varit rätt skönt att slippa dessa frågor och tankar som hela tiden dyker om. Dock så är risken stor att jag hamnar i slutenvård eftersom mina mediciner antagligen inte kommer ge någon skada fast jag har ju ingen annan medicin att överdosa på.

Du svarade inte på min första fråga: Vad gör din läkare för dig som ingen annan människa kan göra för dig?

Och har du ingen partner eller vill ha det?
Med en partner så kommer du troligen kunna prata om mer än vad du kan prata om med både din läkare och din familj och vänner.

Förstår verkligen din utgångspunkt och kan hålla med dig. Lite tråkigt nu när den vännen är flyttad och inte kommer tillbaka. Så får väl leva med mina problem ett tag till. Har besök kvar hos alla hål, ska på provtagning, ska på utredning, ska på besök med en arbetsterapeut och få någon behandlare på ätstörningsenheten och ska på ett besök hos tandläkaren.

Får stå ut med dessa problem ändå, i värsta fall så gråter jag nu när jag ska somna på natten. Annars kan man alltid ta livet av sig om det känns för jobbigt haha.